Poeten Rosanna Fellman som 2018 vann första pris i Arvid Mörne-­tävlingen för sin diktsvit Störd, bokdebuterar nu med Strömsöborna. För Horisont berättar hon om skrivandet som terapi, om att leka med läsarnas förväntningar, och om vikten av att bryta tystnaden kring sexuella övergrepp.

Som rikssvensk är det tydligt att jag missat det fenomen som är fixarprogrammet Strömsö, men Rosanna Fellman förklarar att det blivit något av en sinnebild för tillrättalagd perfektionism. Det var därför hon valde ”Strömsöborna” som titel åt sin första diktsamling, där diktjagen lever minst sagt långt ifrån den lyckliga och glättiga verklighet som visas upp i tv-programmet. 

– Det går aldrig fel i det här programmet. Det är tipptopp, och de gör ju omtagningar för att det ska bli så förstås. Det är ju därför det verkar så perfekt. Det finns till och med ett talesätt som lyder ”Det gick inte som på Strömsö”. Det är när man gjort något fel och det inte blev som tänkt.

Och i Fellmans diktsamling går det mesta fel, kanske för att människorna i dikterna, som hon säger ”bor i ett samhälle där allt går fel”. Strömsöborna befolkas av kantstötta existenser som mals ner av sina monotona lönearbeten, lider av psykisk ohälsa och alkoholism, och utsätts för övergrepp. Jag frågar Fellman om hon håller med om att hon har skrivit ett arbetskritiskt, konsumtionskritiskt, och kanske till och med civilisationskritiskt verk.

• 

• 

• 

– Jag har själv när jag pratat om boken kallat den samhällskritisk och då faller ju konsumtionskritiken och arbetskritiken in i det. Och det är ju förstås en poäng att vi har väldigt stora problem i väst med jämställdhet och med att räcka till, och det är det jag kritiserar ganska hårt, svarar hon.

Och där finns även klimatperspektivet med: hur vi människor i väst och det samhällssystem vi lever i håller på att göra slut på jordens resurser i stadig takt. 

Hur kom det sig att du började skriva? Har du alltid varit en skrivande, eller berättande person?

– Det tog faktiskt ganska lång tid för mig att lära mig att skriva och läsa, men när jag väl lärde mig kunde jag inte sluta. Sedan tonåren har jag skrivit varenda dag. Det är väldigt viktigt för mig att kunna uttrycka mig i skrift, och speciellt som tonåring så kände jag mig väldigt missförstådd och utanför och då använde jag skrivandet som en terapiform. 

Något som slog mig när jag läste Strömsöborna var hur jaget i de första dikterna tillsynes ligger nära Fellmans biografiska kön och ålder, för att i de senare dikterna skifta till helt andra positioner, som män med rasistiska åsikter och alkoholproblem. Även jag som är en tämligen van läsare blir lite tagen på sängen av övergången, och jag undrar om detta är en medveten lek med läsares förväntningar på dikter skrivna av en ung kvinna. Det bekräftar Rosanna Fellman att det är.

– Jag är ciskvinna, och är man kvinna eller feminint kodad så blir det automatiskt så att allt man skriver måste vara feministiskt eller självupplevt. Som man  kommer man lättare undan med att ”författaren är död” helt enkelt. Jag skulle inte vilja bli förknippad med alla de här personerna, och jag skulle inte vilja att jag det skriver blir tolkat utifrån min egen historia. Ordningen med de olika diktjagen är medvetet upplagd. Jag vill lura människor lite. 

Vi går över till att tala om dikten Manteln, som adresserar sexuella övergrepp och inte minst tystnadskulturen kring dessa. 

Börjar tystnaden brytas nu? I Sverige har det tvärtom talats om en backlash efter metoo, där kvinnor som vittnat åtalats för förtal och de män de vittnade mot är tillbaka i offentligheten.

– Det har varit en backlash också i Finland. Just därför är det så viktigt att ha diktjag som det i Manteln. Det är jättetungt att vara med om den här backlashen, och det är också därför man måste fortsätta kämpa, för att komma till en punkt där man faktiskt kommer ur det här förtrycket och kommer ut ur den här strukturen. Bara för att man har kommit så långt att man kan prata om det så betyder det inte att det tas emot. Om man fortsätter att kämpa så har man faktiskt kommit någonstans till slut. Och det är därför jag ville att Manteln skulle vara med. 

Hur kan dikten vittna om till exempel övergrepp på ett sätt som vårt vardagliga språk kanske inte kan?

– För Störd (som handlar om bland annat neuro­psykiatriska funktionsnedsättningar, red.anm.) som är med allra sist vann jag Arvid Mörne-priset, och då togs den emot väldigt bra. Jag tror att med hjälp av ett poetiskt språk, och med symbolik så tar folk in svåra frågor. Människan är kanske inte lagd på det sättet att man med detsamma kan processa saker, utan man måste fundera och ta in det genom konst för att faktiskt i grund och botten förstå. Och jag tror att genom konst kan man på riktigt förändra saker.

Har du några litterära favoriter och förebilder?

– Jag ser upp till de finlandssvenska modernisterna. De var ganska annorlunda jämfört med det som varit innan. Så det ser jag upp till, att våga göra någonting som inte har blivit gjort förut. Men sen så ser jag också upp till rikssvenska författare och journalister som Bang och Harry Martinson, för de var ganska vågade och jag identifierar mig just med att våga göra saker eller tvinga mig själv att göra saker som känns obehagliga. Annars händer det ingenting. Det känns som att jag måste uttala mig om saker, för annars har jag bara suttit och sett på när tåget har kraschat utan att göra någonting. 

Skriver du på något nytt?

– Just nu skriver jag något som är lite mer ur mitt eget perspektiv. Jag skriver också scendikter eftersom jag är estradpoet från början. Så jag har gigs som jag skriver till hela tiden, så skrivandet kommer nog aldrig sluta för mig. Men däremot skriver jag på ett större projekt som nog är menat för bokform fast jag vet inte riktigt ännu, men tematiken är feministisk den här gången. P 

Strömsöborna utkom på Förlaget 2019.