”Beckett och Fröding” tänker jag när jag stannar upp en bit in i läsningen av Materialvägensägen. Man stannar upp rätt många gånger. Visst slamrar verket på som väloljad hexameter. Men man behöver även fatta vad man läser. 

Det är mer Samuel Beckett i de kompakta textblocken och mer Gustaf Fröding i de luftiga, rimmade partierna. Den sene Fröding: ”Gråbergsång”, ”Solskenet”. Det verk av Beckett jag tänker på mest är Hur det är. Som bekant ett extremt monotont verk. Man blir nästan galen när man läser det. Riktigt så illa är det inte med David Vikgren. Det är lite skenskarvsdunkande klassisk epik över hans verk också. Fraser återkommer som omkväden, som homeriska stående epitet.

Norrländska språkelement i texten får mig att undra om inte Vikgren kan ha kopplingar till samma trakter som några av mina norrländska vänner. Jag gör lite detektivarbete och kan sedan rita upp en skiss över Vikgrens geografiska rörelser: han föds i Sollentuna, växer upp i Övertorneå. Tillbringar även tid i Göteborg och i Skellefteå. Han pluggar litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Han har varit verksam som dramatiker i Luleå. Som dramatiker har han förstås läst en hel del Beckett… så jag antar att jag inte var på helt fel spår? Boken är dessutom utgiven på det Luleåbaserade förlaget TEG.

Men nu får det vara nog med biografiska utforskningar! Det är ju poesin det ska handla om, inte sant?

Det råkar slumpa sig så att jag skriver detta samtidigt som jag har veckans nummer av Västerbottens Mellanbygd uppslaget framför mig. Det är mycket passande. Vikgrens textflöde känns nämligen ungefär som om William Burroughs varit framme med sin berömda sax och gjort cut-up-poesi av Västerbottens Mellanbygd. Samma ordval, samma ortnamn, samma människor, samma sysselsättningar. På ledarsidan i denna veckas tidning kan man läsa en lång litania om hur glesbygdskommunerna i Norr gång på gång sviks av Staten, Stockholm och den övriga Södern.

Hos Vikgren är det framför allt gubbarna i gruvan som kulturkrockar med olika uttryck för överhetskultur och akademisk jargong. En möjlig, parallell, läsning är förstås att det inte är en historisk situation som Vikgren försöker fånga in, utan istället en kluvenhet som finns i hans eget inre. Jag kan förstås inte veta något säkert om det här. Men jag tänker mig att han har sina rötter i arbetarklassen, i olika gruvsamhällen. 

Att han känner stor lojalitet med tidigare släktled (gruvarbetare, rallare) samtidigt som han själv valt en annan bana. Han har åkt till storstan och gått på universitetet. Han har fått ett annat kulturellt kapital (som Pierre Bourdieu brukade säga). Han har växlat bort delar av sin ursprungliga norrländska kulturvaluta mot… någonting annat… Kanske har han gjort en dålig affär, men det går inte att ångra sig och gå tillbaka. Han befinner sig, som varje klassresenär, på båda sidorna samtidigt. Ännu mer logiskt att Västerbottens Mellanbygd är sönderklippt till pusselbitar och ombyggd till en fantastisk Frankenstein-konstruktion. Av delar av liv har något nytt, som är konst/poesi uppstått. 

”Botten upp på tom mage och utan virket Och hiva ut snusen inunder rallarnas Materialvägssägen. O gapa stort saknade vokalers landsända så Avkroken kan utläsa skola och vård ur lönegapet…”

Det finns ett genomgående stråk av sorg i dessa textflöden, men också grova buskiselement och intellektuella språklekar. Ibland är det en modern poets experimenterande… ibland mer traditionellt diktande.