Ann-Luise Bertells släktkrönika Heiman handlar om var mans lott, om att inte ha något val, om att aldrig få vara sig själv eller få följa sina drömmar, och om en längtan efter något bättre. Men ingen får det lättare, förutom möjligen de som lyckas ta sig iväg från hemtrakterna.

Heiman är ett episkt familjedrama om tre generationers liv på familjen Westerbacks hemman i Österbotten. Det är en berättelse om Rubens, Elofs och Stens svåra liv, kanske mest om Elofs. Elof blir föräldralös redan som tioåring då pappa Ruben dör i tuberkulos och rädslan blir efter det en följeslagare genom livet. 

Tillsammans med sin lillebror flyttar han till mormor och morfar i grannbyn Komossa, men familjens hemgård förblir i Elofs ägo. Hemgården är det enda släkten Westerback någonsin har ägt och gården blir åter Elofs hem när han som vuxen återvänder dit med sin hustru Olga. 

Elofs ungdom präglas av motgångar och inte sällan går saker och ting fel. Han befriar sin morbror Rafael från att sitta inlåst i uthuset, varpå Rafael kommer åt att ta sitt eget liv. När Elof inleder sitt första förhållande med Mari under tiden vid vapenfabriken i Tikkakoski visar det sig snart att flickan redan har en fästman. Och det värsta, det som kommer att prägla hela Elofs vuxna liv, är tiden vid fronten och Johns död. I Elofs korsu bor en annan österbottning, John. John är styrkan själv och han lär Elof de mest grundläggande sakerna om hur man håller sig vid liv vid fronten, hur man jobbar, men också hur man har roligt. Men så blir det ändå John som aldrig återvänder hem till sin trolovade. Under ett ryskt angrepp blir John allvarligt skadad och Elof tvingas lämna honom kvar i skogen, fortfarande vid liv, för att ha en minsta chans att rädda sig själv. Skammen kommer att förfölja Elof resten av livet och närapå driva honom i fördärvet. Elofs minnen från kriget sätter hans relationer på prov, kriget är och förblir ständigt närvarande. 

Stilen är tydlig och enhetlig. Språket är vackert, liksom flytande. Texten rör sig framåt så elegant att jag knappt märker att jag läser. Romanen är skriven i tredje person och perspektivet skiftar mellan de olika huvudpersonerna. Till en början rör vi oss långsamt fram, en dag i taget, medan de senare delarna avverkar hela år på några rader. 

Kapitlen är ovanligt korta, en till fyra sidor. Bertell använder sig av enstaka österbottniska dialektord för att skapa den rätta miljön, men inget som gör handlingen svår att förstå. Beskrivningen av de österbottniska miljöerna är också träffsäkra. 

Jag saknar dock sidor att tycka om hos dem, männen, värme och kärlek, sidor som väcker empati. Kroppen är däremot väldigt närvarande, blodet och svetten, tårarna. Beskrivningarna av barnen berör mig kanske mest, som när Elofs son Sven blir bästa vän med en kråka, Kalle, och chocken när Kalle sedan flyger in i en elledning och dör. Sorgen efter en bästa (kråk)vän. Eller bilden av barnen som högtidligt äter bröstsocker vid sin döde fars sida. 

”Och så stack de försiktigt ner sina små händer i struten och började äta av sockret. Det var det godaste de någonsin ätit, hela ljuvligheten fyllde deras munnar och deras kroppar. Elof önskade att sockret aldrig skulle ta slut. Då sockret var slut skulle han börja gråta och det ville han inte. Deras far låg bredvid dem i sängen. Elof kastade ett öga på honom, han hade dött fast Elof skött om honom så bra han någonsin kunnat.”

Bertell berör i romanen Heiman också religiositet och olika former av tro. Även Bibeln kan tolkas till var och ens fördel och ingen läsning är mer rätt än den andra. Elof lär sig tidigt katekesen utantill och tar till bibelord när han inte vet vad han annars ska säga. Bibelorden, som han inte alltid själv förstår, ska rädda honom från mången knepig situation. Som när han under sina arbetsår vid Tikkakoskis vapenfabrik i Jyväskylä som enda svenskspråkig får äta middag med Sveriges statsminister Hansson, en man utan bordsskick, och statsministern frågar varför pojken Elof är så tyst, och Elof svarar ”Gå bort till myran du late, se hur hon gör och bli vis.” Statsministern skrattar då så att han får en köttbit i halsen och nästan storknar. Ingen ber Elof säga något mer.

Berättelsen följer kronologiskt familjen Westerbacks liv, från generation till generation. Huvudkaraktärerna dras med tuberkulos, alkoholism, fattigdom, sinnessjuka, och med kriget som ständig följeslagare. 

Släktkrönikan är realistisk, som ett tidsdokument från strax efter första världskriget fram till åttiotalet. Läsaren bjuds sällan på spänning, men berättelsen är gripande och har en sugande kraft ändå. Jag har svårt att lägga Heiman ifrån mig och längtar redan efter Elofs barnbarn Lisa-Marias historia, och Svens syster Lisbeths, studentens. I dem vilar hoppet.