Om man inte alls, eller nätt och jämnt, har upplevt 60-talet och har en bild av det som en söt och charmerande tid, tar Robert Åsbackas nya roman Samlaren en snabbt ur den villfarelsen.
Samlaren är en skicklig och skrämmande bok om ensamhet och våld. Den trettonåriga jag-personen Tom bor i en svensk småstad i Norrland nära finska gränsen; så nära att man om man hittar ett lik i älven inte automatiskt vet i vilketdera landet det har blivit islängt. Tom måste ständigt gömma sig för de brutala men lyckligtvis ganska korkade Bröderna och deras lakejer. Den omedelbara orsaken är att Tom tillsammans med sin kompis Mats en dag slängde den ena broderns cykel i sjön så att den rostade. Mats som brukar klara sig flyttade lämpligt sin väg, och Tom ska nu ensam försöka betala 150 kronor. Åsbackas skenbart enkla språk visar med nästan osynliga medel på en paradox i det lilla samhället. Samtidigt som alla från sina fönster ser vad alla gör, är det ofattbart hur mycket två pojkar kan stjäla utan att det uppdagas. Som om världen är stor och anonym så länge den vill. Och liten så länge den vill. Som exempel på hur fullt av paranoia livet i boken känns kan jag ta beskrivningen av en backe på sid. 48-49: ”…då följde jag inte efter utan reste mig och gick i stället åt andra hållet, ännu längre upp i backen. Eller egentligen in i backen, högre gick det inte att komma.” Det är svårt att logiskt definiera hur man kan vara inne i något så öppet som en backe, men samtidigt är det här en ovanligt perfekt surrealistisk bild.
Långa stunder glömmer jag som läsare underligt nog den skrämmande handlingen och stämningen, och är inne i en komedi. Som när Tom funderar över om han kanske kan bli intres­serad av bilar, och över omslaget till en ny Rolling Stones-skiva. Där finns något som ser ut som en pann­kaka, kan man ha en pannkaka på ett skiv­omslag? Mats påminner mest om Karlsson på taket, men han får Karlsson att framstå som generös och ödmjuk.
Den mest drastiska av bokens många ironier är för mig stället där Tom säger att han och andra barn längtar efter att bli vuxna, och att de vuxna inte förstår vilken mardröm barndomen är. Detta samtidigt som man har följt med den sidoberättelse som går genom hela boken, om Bo som mördar sin sympatiska flickvän Viola, som har blivit god vän med Tom.
Vad som är lyckat i boken är att Åsbacka inte försöker ge någon förklaring till våldet. Psykologiskt kan man medan man läser tänka sig många, men vilken som helst av dem vore banal om författaren serverade den. Huvudpersonen blir förföljd, psykiskt och fysiskt misshandlad och sviken. Och han gör farliga saker för att komma ur knipan. Men av tillbakablickarna förstår man också att han kunde ha undvikit mycket av det som händer. Om något varit annorlunda. Något Tom och kanske ingen annan heller kan rekonstruera. Det var som det var, som det sägs här, med ett norrländskt idiom.