En fantastisk resa till öar

Peter I:s ö i antarktis är fruktansvärd eller storslagen, beroende på betraktarens inställning till enslighet och det sublima i naturen. Den är 156 kvadratkilometer, har en vulkan och lodrätt störtande stränder med ishällar ända ner i vattenbrynet. 1929, i upptäckarerans sista suck, ska norske valfångaren Lars Christensen gå i land men finner ingen skyddad vik. Man lyckas plocka ettpar hundra stenar från stranden och medföljande petrografen Olaf Anton Broch gör en sådan överdrivet vetenskaplig beskrivning av dem som människan tar till för att behärska ångest. Han hittar andesit och trachyandesit men mest ändå basalt: ön är helt vulkanisk men vulkanen möjligen utslocknad. Den blir egentligen aldrig ”bestigen” och kan höra till den handfull avlägsna öar där ”människan aldrig satt sin fot”.

Så vindplågat enslig är ofta miljö­erna i östtyska Judith Schalanskys Atlas över avlägsna öar, ettslags drömbok med anekdoter utifrån pappas atlaser som stod för hennes barndoms kontakt med yttervärlden i DDR:s sista decennium bakom ”skyddsmuren”.

Rapa iti eller oparo i Franska Polynesien erbjuder en av dessa säregna historier som ofta hör till avlägsna småöar: den sexårige franske Marc Liblin drömmer att han får lära sig ett helt nytt okänt språk. Han lär sig tala det även vaken utan att veta var det kommer ifrån eller om det ens finns på riktigt. Han lever som en begåvad outsider i Bretagne, ”mer av böcker än av bröd” säger berättelsen. Forskare får höra talas om det språk han verkar ensam om, matar in det i datorer, sliter sitt hår, kan inte lokalisera det. På en hamnkrog i Rennes håller han föreställning och en sjöman kommer på att han hört detta språk talas ”på den ensligaste av alla polynesiska öar”. Han känner också en frånskild militärhustru i staden som talar precis så. Hennes namn är Meretuini Make.

Hon öppnar dörren och besvarar hans hälsning på klingande rapa, ursprungsspråket på hennes födelseö. Marc och Meretuini är de enda i Frankrike som kan tala samma språk och med världsspråkens utbredning kanske snart de sista i världen. Naturligtvis gifter de sig och sluter cirkeln i denna osannolika legend.

Språket rapa har åtminstone en namn­likhet med det språk som talades på Påskön. Den öarnas historia vi känner är ofta kolonialismens historia av våld på ursprungsfolk, flottbaser (Diego Garcia det extrema exemplet), valfångst, odlingsförsök, fängelser för straffångar och exkejsare (Sankta Helena). Men var det inte det Thor Heyerdahl försökte visa: Polynesien kan ha befolkats från Sydamerika, Sydamerika från Afrika. Med enkla vassflottar knyts världen ihop och Columbus kanske var i mycket sen efterföljd.

Var och en av de femtio öarna har kart­illustration i gammal stil av för­fattarinnan. Poängen med att ge ut denna vackra och fantasieggande bok är uppenbar: för den som är blasé och redan har allt är detta en oväntad och lyckad present.