Hopp trots dödlighet och saknad

Ibland är poeter så skickliga att orden blir kliniska. Så är inte fallet med Tua Forsströms En kväll i oktober rodde jag ut över sjön. Det är dikter att förundras över. Det är dikter som öppnar sig småningom.

Jag låter ett av motiven som upprepas i olika varianter sjunka in: diktjaget dumpar död fisk i sjön från sin roddbåt. Fisken har jaget tiggt till sig från torget. Är det en försoningshandling? Vad är det diktjaget vill försonas med? ”Inte vara onödigt rädd”. Det bakvända i bilden av den döda fisken som släpps ner i den mörka sjön har en suggestiv effekt.

Boken är tunn. I dikterna känner man genast igen Forsströms sätt att skriva, hennes poetiska territorier.  Det är en kylig värld som vi träder in i, det blåser hela tiden. Levande och död, varelser och materia samexisterar. Jaget är, heter det, inte fäst vid någon, men å andra sidan kopplas jaget till sina minnen, drömmar, till de döda, till stjärnorna, till sina medmänniskor. Vardagen är hela tiden där, vardagen där man tas in på sjukhus, lyssnar på nyheter eller tar långa och uppfriskande promenader. Uttrycket ”alldeles vanlig” förekommer flera gånger. Det drömska (som ibland har karaktären av minnen) sipprar in, men inte som en klar motsats till det vardagliga och rapporterande, sakliga tilltalet.

De här utsuddade gränserna hänger samman med hur Forsström jobbar med tid. Ofta etableras en specifik tid eller plats. ”Det snöade för första gången/den sextonde december i Brunkärr,/väldigt milda flingor som smalt på fläcken.” Men den här exaktheten dyker ständigt ner i drömmens logik, drömmens tidlösa sfär där djur, vargar och harar, strövar omkring, eller minnets olika omtagningar där en händelse flyter in i en annan.

Forsström är en poet som litar på bilden. I en dikt skriver hon ”Det finns bilder som gör det möjligt att se vad vi/inte kan se”. En intressant sak med den här diktsamlingen, och andra av samma poet, är hur det visuella flätas samman med det auditiva – det rör sig verkligen om dikter som tjänar på att läsas högt så att orden får andas och så att rytmen träder fram.

I en dikt beskriver Forsström ett åskväder. I början av dikten avhandlas hjärtats funktioner: det slår tills ”en ömtålig sammansättning rubbas”. Sedan befinner vi oss i en bil där diktjaget betraktar de vackra vädersvängningarna, och hur allt sedan återgår till det normala. ”Ett par minuter senare/var allt som vanligt men förändrat/Fåren går och betar, stannar upp”. Hur skulle du läsa en sådan dikt högt, en dikt som på samma gång är lyrisk och alldaglig? Hur skulle du förmedla de där bilderna?

Någon enstaka gång kan jag komma på mig själv med att tycka att det känsligt varsamma greppet innehåller sina egna manér, sina egna knappar och spakar. Här duggar rosorna tätt, fullmånen hänger över snön och flingorna är milda. Men jag läser vidare och den där känslan går över.

Det vore fel att säga att Forsström är en rivig poet som med våld skyfflar sin läsare åt ett visst håll. Istället för att slänga fram en formulering som läsaren snabbt ska reagera på är det som om dikterna letar sig fram på ett ledigt och fridsamt sätt, som läsare får du en inbjudan: kan du föreställa dig det här? ”Snart snöar det på vattnet, snön smälter/i vattnet, snart snöar det på holmarna och jag/minns hur det var att komma hem, någon/hade tagit hand om allt under tiden.”

En kväll i oktober rodde jag ut på sjön är en hoppingivande bok, trots att det är dödlighet och saknad som dikterna kretsar kring. Livet är vad det är men i livet ryms också den plötsliga förändringen, stunden då allt är annorlunda, eller drömmen i vilken allt är rubbat. Man kunde kanske säga att Forsströms diktuniversum är bekant, men det är på samma gång en plats som hela tiden befinner sig i rörelse (den här rörelsen fångas bland annat i snö, hagel och den där vinden som ständigt viner genom dikterna).

Bokens ton är inte resignation, det är snarare ett medgivande: när vi är äldre blir vi inte lugnare utan kaoset tilltar, vi blir gamla och förvirrade, ”Bilder och saker och hängivenheten går sönder, blåser/iväg som glitter och damm”. Förvirring och mörker framställs här inte bara som hot, utan också som möjlighet: ”jag vet inte i vems dröm du befinner dig i jämt fördelade/mörkret och det regnar rosor över alla djur”. Mörkret blir ett slags allmänning där vi alla får vara de människor vi är.