Hopp trots dödlighet och saknad

Tua Forsström
En kväll i oktober rodde jag ut över sjön
Schildts & Söderströms 2012
Ibland är poeter så skickliga att orden blir kliniska. Så är inte fallet med Tua Forsströms En kväll i oktober rodde jag ut över sjön. Det är dikter att förundras över. Det är dikter som öppnar sig småningom.
Jag låter ett av motiven som upprepas i olika varianter sjunka in: diktjaget dumpar död fisk i sjön från sin roddbåt. Fisken har jaget tiggt till sig från torget. Är det en försoningshandling? Vad är det diktjaget vill försonas med? ”Inte vara onödigt rädd”. Det bakvända i bilden av den döda fisken som släpps ner i den mörka sjön har en suggestiv effekt.
Boken är tunn. I dikterna känner man genast igen Forsströms sätt att skriva, hennes poetiska territorier. Det är en kylig värld som vi träder in i, det blåser hela tiden. Levande och död, varelser och materia samexisterar. Jaget är, heter det, inte fäst vid någon, men å andra sidan kopplas jaget till sina minnen, drömmar, till de döda, till stjärnorna, till sina medmänniskor. Vardagen är hela tiden där, vardagen där man tas in på sjukhus, lyssnar på nyheter eller tar långa och uppfriskande promenader. Uttrycket ”alldeles vanlig” förekommer flera gånger. Det drömska (som ibland har karaktären av minnen) sipprar in, men inte som en klar motsats till det vardagliga och rapporterande, sakliga tilltalet. Läs resten av artikeln »