Nu är det på allvar Lefflers tur

Strindberg är förstås den författare som i kraft av sin mångsidighet och sin förmåga att fånga upp nya signaler i tiden blir ett närmast bedövande kraftcentrum under sent 1800– tal och tidigt 1900– tal i litteraturhistoriska framställningar. Hans produktion blir ett författarskap både i tiden och för framtiden med mottagna och förmedlade impulser i olika riktningar.

Men omkring Strindberg fanns en mängd författare, som visserligen inte kunde tävla med honom när det gäller inflytande och mångsidighet, men som i olika avseenden kan ha gjort en väl så väsentlig insats. Hur någon någonsin har kunnat ta något av Strindbergs unkna kvinnosyn på allvar verkar idag obegripligt. Men det fanns också helt andra röster i samtiden som hade en helt annan inställning – inte oväntat mest bland kvinnliga författare.

En av dem, Strindbergs årsbarn Anne Charlotte Leffler (1849–1892), hörde till dem som tidigt fick en position och som djärvt drev feministiska frågor, men som efter sin död mer och mer har försvunnit ut i glömskan. Anna Williams gör i sitt bidrag till antologin Att skapa en framtid. Kulturradikalen Anne Charlotte Leffler en snabbgenomgång som visar hur den tidigt mycket uppmärksammade Leffler gradvis glider ut ur litteraturhistorien på 1930– talet. Williams talar om hur Leffler får ”abdikera och Ernst Ahlgren [Victoria Benedictsson] efterträda henne som åttitalsdrottning”. Men Leffler återupptäcks runt 1980 och med Monica Lauritzens mäktiga biografi Sanningens vägar. Anne Charlotte Lefflers liv och dikt (2012) är hon åter en levande författare.

Det är alltså trångt på parnassen och svårast att få plats har de kvinnliga författarna. Att Victoria Benedictsson i efterhand har kommit att bli den dominerande kvinnan i sin generation har flera orsaker förutom hennes obestridliga kvaliteter som författare. Hennes komplicerade personlighet, hennes livsöde med den olyckliga kärleken till den litterära machomannen Georg Brandesoch det självmord som ändade hennes liv är sådant som också kan ha spelat in. Författare med jämförelsevis ordnade förhållanden – Leffler, Alfhild Agrell och andra – har därvidlag inte haft mycket att komma med när det har gällt eftervärldens intresse, hur kompetenta de än har varit som just författare. För kvinnliga författare gäller alltid särskilda måttstockar, där själva författarskapet inte alltid spelar den avgörande rollen.

Men nu är det alltså på allvar Lefflers tur. Förutom den nämnda antologin, som är resultatet av ett symposium 2010 med stöd av Kungliga Vitterhetsakademien och Svenska Akademien, utkommer parallellt ett urval ur Lefflers egen produktion: I krig med samhället och andra texter. Det feministiska förlaget Rosenlarv som har givit ut de aktuella volymerna, har redan tidigare publicerat två skådespel och en roman av Leffler. Tyvärr har man inte bara nystavat texterna, vilket naturligtvis är helt i sin ordning, utan också fingrat på själva språket: för att verkligen poängtera det moderna hos Leffler har man i ovist nit avlägsnat pluralformerna på verben.

I den nya antologin ingår sex noveller hämtade ur olika delar av hennes serie prosasamlingar med titeln Ur livet, samt upptakten till en i övrigt oskriven roman. Tre av novellerna – ”Doktorns hustru”, ”’Barnet’” och ”Ett bröllop” – är litterärt obetydliga men har sitt värde som vassa diskussionsinlägg. Läkarhustrun i den första novellen är alkoholist, delvis till följd av läkarens ordination som har lockat henne till överkonsumtion, och det poängteras att alkoholism är en sjukdom. I den andra novellen möter man ännu en läkarhustru, som av sin man behandlas som ett barn. I den tredje novellen gifter sig en sexuellt oerfaren och omedveten flicka med en man som vet vad det handlar om, men som också är beredd att vara varsam. I alla tre är personerna schablonmässigt tecknade, vilket kan sägas leda till en effektiv stilisering, men berättelserna blir därigenom också ganska platta.

Romanupptakten, med mötet mellan överklassflickan och en grupp hurtiga gymnastflickor med den kanhända lesbiska Willi i centrum, lider av samma brister som de nämnda novellerna, men kunde kanske ha utvecklats i större format.

De tre resterande novellerna hör däremot odiskutabelt till det bästa Leffler har skrivit också rent litterärt. De hänger samman på så sätt att persongalleriet i den första, ”En bal i ’societeten’”, utvecklas i två olika riktningar i de följande, ”Aurore Bunge” och ”I krig med samhället”. Någon egentlig karaktärstecknare är Leffler inte heller här; däremot har hon en skarp blick för situationer, miljöer, kläder och fördomsmönster av olika slag. Hennes snabbkarakteristiker av människor är ofta lysande, som när det gäller det nyutnämnda statsrådet i den första novellen som måste anordna en bal i sitt i hast modernt inredda hem, där den äldsta dottern Arla ska visas upp för societeten. Balen skildras med frätande sakkunskap av en författare som visste hur det skulle gå till, och konflikten mellan föräldrarna, den religiösa modern och den ytliga fadern, skisseras med säker hand. När det i novellens slut utvecklar sig till något slags intrig, blir allt åter schablonmässigt.

Aurore Bunge i novellen med samma namn är den blaserade baldrottningen från societetsbalen i den första novellen. I sin egen novell befriar hon sig på en skärgårdsö från snörliv och hämmande klädsel, samtidigt som hon, mindre framgångsrikt, försöker att också frigöra sig från sin sociala och tankemässiga korsettering. När hon isolerad av stormen faller för en fyrvaktare med litterära intressen och Snoilskys debutdikter i bokhyllan, glider allt över i schablon, men lyckligtvis för berättelsen slutar den inte lyckligt. Därmed är intrigen åter på fast mark efter det stormiga äventyret; den gravida Aurore gifter sig ståndsmässigt med en utblottad baron som tar henne för pengarna och räddar henne från vanära.

Mest komplicerad är ”I krig med sam­hället”, där vi möter Arla några år efter balen. Hon är gift och har barn, men längtar till något annat än det ganska trista äktenskapet med sin konventionella make och faller – psykologiskt föga övertygande – för en frän fritänkare, som gör tjänst som informator. Med denne slår hon sig samman, sedan hon på Noras vis i Ibsens Ett dockhem lämnat sina barn, men inte heller den historien slutar lyckligt och Arla utvecklas egentligen inte, utan tar bara efter sin nya man och hans idéer.

Psykologisk trovärdighet i snävt individuell mening är knappast Lefflers styrka. Hennes gestalter är skarpt sedda typer med vissa förhärskande sidor som på olika sätt hamnar i tidens korsdrag avseende idéer och livsstilar. Mycket manifesteras i den signifikativa ytvärld som hon gärna beskriver: inredning, möbelstilar och inte minst kläder. Man får i det sammanhanget inte glömma att Leffler gjorde en engagerad insats för en mänskligt utformad reformdräkt avsedd för kvinnor där tidens deformerande korsettering var bannlyst.

Symposiebidragen i den av allt att döma hastigt tillkomna Att skapa en framtid närmar sig Lefflers författarskap från olika håll. Inte minst givande är de bidrag som rör dramatiken. Skådespelaren Irene Lindh poängterar att ”Lefflers språk är väldigt modernt, väldigt rakt” och framhåller hur olik Strindberg Leffler är som dramatiker. Sara Granath visar i sin genomgång av fyra sentida uppsättningar av Sanna kvinnor vilket rikt material för olika tolkningar dramat är. Anna Cavallin jämför struktur och personuppsättning i familjedramerna Sanna kvinnor och Familjelycka, och passar på att framhålla hur lättlästa de är. Lynn R. Wilkinson diskuterar Lefflers sista drama, Sanningens vägar, ett drömspel som här ses som förebådande Strindbergs. Oavsett hur det är med den saken, är det uppenbart att den realistiska samtidsdramatikern Leffler med sitt sista drama (före sin för tidiga död i blindtarms– eller bukhinneinflammation) var på väg att spränga sina egna gränser. Hur författarskapet hade kommit att utvecklas vet vi förstås inte, men kanske fanns i hennes sista drama fröet till den fördjupning som skulle ha försäkrat Leffler en kontinuerlig plats i det litteraturhistoriska minnet.

David Gedin, Claudia Lindén och Eva Heggestad diskuterar från olika synvinklar erotikens roll i Lefflers författarskap; i såväl noveller som romanerna En sommarsaga och Kvinnlighet och erotik finns ”kvinnor som bejakar en sexuell lust som inte först är grundad i kärlek” (Lindén). I själva verket gick Leffler i det avseendet betydligt längre än tidens kvinnosakskvinnor i allmänhet – Sophie Adlersparre som startade Fredrika– Bremer– Förbundet skrev till Leffler att ”Ämnet är så vidrigt, att det grämer mig att det blifvit upptaget af qvinnohand”.

Ett par synpunkter på Leffler här och nu ger Tove Leffler, som har skrivit en roman om sin anförvant, och Åsa Sarachu, som framhåller debutdramat Skådespelerskan och slutar med ett brevcitat av Leffler själv: ”Det är dramats uppgift, mer än någon annan konstforms, att vara modernt.”

Den lilla volymen inramas av levnadstecknaren Monica Lauritzens framställning av Lefflers mödosamma startsträcka som författare och Lefflers eget självbiografiska utkast från 1890 som aldrig tidigare har publicerats i sin helhet. Lyckligtvis har hon här fått behålla pluralformerna på verben och till och med gammalstavningen har man respekterat, men hennes modernitet tränger utan problem genom sådana yttre hinder. Liksom i sina noveller och romaner skriver Leffler chosefritt och med ett levande flyt i stilen, men med motiverad självkänsla när det gäller det egna författarskapet.