Leif Färding

Om kvällarna minns jag barndomen och ser alla tider
jag vandrar.
Som ett löv i vindarna, inom mig lider världens vävnad
och jublar friheten.
Och jag är växande tusen sånger
samtidig visdom: frid.

Liksom vindarna ändrar riktning
och vi skingras i dem
talar jag om saker som är sanna och
aldrig kan hejdas.

Och vi talar som hade vi blåst fram vinden
och fåglarna till att leka i den.

Ur Det är världen jag älskar (1971)

svensk tolkning av Göran Ekström

Det som varit vackrast
distans och ensamhet har burits till världen
på diktens fat,
det som varit högst
har burits till världen på den iakttagande
närvarons fat.
Nu mal världens dystra kvarnar,
vars kuggar är mig främmande och alla sirener
tjuter som vid flyglarm.
Jag är ensam och rådlös, dagarnas skira glans
är borta.
Måtte jag ej bli kvar på skeppets däck
som Baudelaires Albatross, måtte det ej längre
finnas människor som retar Albatrossen.
Jag skulle unna mig se en ny värld.

Ur Alldeles som om en människa lyssnade (1984)

svensk tolkning av Göran Ekström

Hur många gånger har jag förälskad för första gången
skrivit en dikt om ditt ansikte,
om soldansen på dina kinder. Hur många gånger har
jag föryngrats
tillbaka till början.
Ajaj vilka dagar, söt är honungen för mina ögons bin
i dina ögons blommor.

Ur Skapandet (1972)

svensk tolkning av Göran Ekström