Sluten cirkel eller allt samtidigt?

”Huvudperson” i Fredrik Nybergs nya prosa­diktsamling Att bli ved (Norstedts) är en äng som håller på att förgås genom inväxt av sly för att den inte är produktiv under kapitalismen. Som det tecknas olika vaga hot över men som smygande på slutet visar sig identisk med den äng utanför Srebrenica där massakerns offer grävdes ner.

Att ängen är subjekt i dikten är typiskt för den konkretism som ville utrota det psykologiska subjektets hegemoni i litteraturen: jaget, det ”jag som stod i vägen för sig själv” för att tala med Erik Beckman. Efter att ha anammat denna postmoderna propå är det nu som om Nyberg försöker återinföra jaget bakvägen för att peka ut moraliskt ansvar: Milosevic och Mladic nämns vid namn efter att ha smugit in på ängen som Riddaren, som ”Han med ljusgröna ögon” som ritar kryss över utplånade byar.

Subjektet ängen är ibland en romantisk Ann Jäderlund– äng, ibland ett kulturgeografiskt Sten Selander– faktum men hela tiden ”nominaliserad” som hos Stig Larsson, ett nästan levande och viljestyrt centrum För iakttagelserna och ”handlingen” fast just det ordet inte gillas av konkretister. Årstider antyds, diken från Nybergs tidigare samlingar avgränsar, istappar faller, pastischkommentarer om ”ängen som åkerns moder” (nämligen genom gödslet) utsägs. Det är en väldig rörelse i naturen: mellan ljus och mörker, mellan den växande skogen, hagen som växer in i ängen och ängen som växer in i någons öra. En mängd biteman avhandlas, som nu veden. Veden är ju dött trä och slutprodukt i skogens ”produktionscykel”, hemska ord. ”Att bli ved” är huvudmantrat genom hela boken. Att tala om ”döden” ligger farligt nära ett definitivt återupprättande av jaget, ett jag som nyss levde men nu är dött. Alltså neutraliseras döden till ”att bli ved”. Man kunde ju se det som ”symbol” men symboler är det konkretister gillar minst. Än en gång det där om bakvägen?

Att bli ved handlar väldigt mycket om döden utan att just ta ordet i sin mun. Förruttnelse, gräva gropar för stening som i Iran, kiselinlagring i vissnande grässtrån – se där konkretist– döden.

Det finns en lekfull energi i texten, en ”rundgång i språket”, ”ord som vänder ryggarna till varandra” för att tala med författaren. Putslustiga utkastade retoriska frågor om ”benet är armens motsats”, ”ängen skogens motsats” verkar debattera ordens symbolfunktion. ”Varför faller träden?”, ”ett possesivt pronomen är ett djur”, ”Är yxan vass eller varm?” –  det finns ett försåtligt naivistiskt tilltal och pastisch och parodi på nästan varje sida. ”Min mor är en orm”, ”E paradiset en äng?”, ”Varför rimmar rimmet med minnet?”. Denna komik i kontrast mot ”den egentliga textens” svärta känns väldigt beckmansk.

Erik Beckmans mest kända text är den om ordens näsor ur Farstu: ”Inte orden, inte det de pekar på/men själva näsorna de pekar med är meningen”. Detta credo hänvisade honom till ett ”precist fabulerande”; föremålens alla detaljer var oerhört viktiga för honom, allt var lika stort och viktigt, högt och lågt möttes hela tiden.

Fredrik Nyberg fortsätter låta näsorna peka. Men han vill på något sätt återinföra det moraliska ansvaret utan att återinföra det förbannade eviga psykologiska jaget. Han vill något så paradoxalt som en politisk dikt utifrån ettslags modern panteism med naturens egenliv i centrum. Är det åter till utgångspunkten eller den högsta integrationen, nämligen av postmodernism, post– kolonialism och miljömedvetande? Är ängen helt enkelt Europa? Läs och begrunda!

Tomas Löthman