Hon var bara ett barn

Hanna Ylöstalo lyssnar på Iiris Viljanen och reflekterar över ett konstnärsskap som rymmer allt ifrån kärlek, sorgen efter älskade husdjur och psykisk ohälsa.

Jag lyssnar på Mercedes av Iiris Viljanen. Det är köldgrader ute, morgonmörkt, de mötande bilarna passerar som lösryckta ljuslyktor. Jag sitter på den billigaste bussen med röda säten på motorvägen mellan Helsingfors och Åbo.

Det är snart ett år sedan jag började lyssna på Iiris. Det var på samma pendelsträcka, men då var jag på väg åt tvärt motsatt håll.

Omslaget till Mercedes föreställer en grå­spräcklig kattunge som sitter utanför ett fönster, högt över sandplanen. Ett gult frontmannahus med vita knutar, min egen katt var också grå. Bilden är bleknad, samtidigt varm, jag tänker på en småstadssommar eller ett barndomsfotografi. Katten är utsatt, liten, men blottar ändå tänderna emot kameralinsen.

Bilden av kattungen är inte riktigt skarp, bilden tycks mig vara tagen analogt, samtidigt som den kunde inordnas i ett medvetet planerat Instagramflöde med konstnärsestetik.

Jag tänker att katten heter Mercedes, ett namn med spanskt ursprung, som betyder barmhärtig. Titellåten är en av skivans sorgligaste, en låt som ser barndomen i tydlig skärpa. Om att förlora ett åldrat husdjur, att förlora en vän, om att förlora den du skulle ta hand om. Om att, mitt bland allt detta, få en ny kattunge men fortfarande sakna den som fanns innan.

Några av de mest berörande stroferna inkapslar den stil som kännetecknar Iiris:

”Jag var bara ett barn
när jag grävde ner dig under min gran
en rödgran lika gammal som jag
planterad av min gudfar”

Tonen är personlig och drar paralleller mellan rödgranen och diktjaget, samtidigt mellan gudfar och livets kretslopp. Rödgran är det vanligaste trädet i Norden, ett bekant landskap som samtidigt öppnar upp för en ekokritisk läsning. Tänker vi här Francis Ford Coppolas Gudfadern öppnar sig en annan linje: om generationer, arv, maktkonstellationer och själens förfall.

I min upplevelse av låten finns två tidsplan: barndomen där diktjaget begraver sin åldrade katt och samtidigt en nutid där en ung person som nyss fått körkort åker med en döende katt på baksätet. Hon kanske kör för fort med en Mercedes Benz av gammal årsmodell. Diktjagets skuld och saknad kopplas till katterna; jag tänker på alla de katter som blivit dödade av människor. Således är ”Mercedes” en låt om kärleken till ett keldjur, om sorgen kring ett dödsfall, men också om det oundvikliga kretsloppet av planterande och begravningar, och om balansen mellan människor och mellan människor och djur.

För ett par månader sedan såg jag Iiris på Korjaamon vintti. Jag hade tänkt mejla henne, fråga om jag kunde intervjua henne när hon var i Helsingfors, jag hade tänkt att vi skulle prata om skrivande. Hur texterna kommer till henne och hur de förändras över tid. Fråga om hon har diktfragment i dagboken, på telefonen i detta nu, hur hon utvecklar dem. Var hennes diktjag befinner sig i förhållande till henne själv. Om det är lika delar musik och lyrik, hur poeticiteten styr vägvalen.

Iiris skulle dricka cappuccino med havremjölk. Jag skulle beställa samma, hämta vattenglas åt oss båda. Jag skulle fråga hur hon blottar sin själ, på det sköra men samtidigt eldiga sättet, som får lyssnarna att värka, snappa upp förglömda historier, som är högst personliga och egentligen har väldigt lite med henne att göra.

På Korjaamo spelar Iiris en cover av Bonnie Tylers ”Total Eclipse of the Heart”. Jag lyssnar turvis på Bonnie Tyler och på Iiris låt med samma namn.

Tyler drar paralleller mellan att en gång bli kär och att nu istället gå sönder: ”Once upon a time I was falling in love/But now I’m only falling apart”. Destruktiv kärlek och kärlek som slocknar. Det mest upprepade ordet i låten är ”Turnaround” vilket antyder ånger över det som skett, eller en uppmaning till den som nu är på väg att löpa linan ut. Vänd om. Den som älskar kommer att bli besviken, människan kommer att bli besviken på vad livet har att ge.

”Turnaround” förekommer hos Iiris som ett mantra i slutet. ”Blicka tillbaks” antyder att låten skildrar en kärleksaffär som avslutats tragiskt, med den förnedrande repliken ”Det är väl klart du kan få en kram” – ”Det var fan Total Eclipse of the Heart”.

Det är ändå inte diktjagets break up som berör mig, istället är det refrängen:

På det kalla kaklet som en naken liten hare
har du några minnen av det?

Det kanske inte är kärleken som i sig fördunklat hjärtat, det är ett illamående, en osund självbild eller en depression som förmörkar synen. Diktjagets utsatthet är knivskarp. Det spelar ingen roll hur diktjaget hamnat på den plats där hon nu befinner sig – naken på badrumskaklet är avgrunden svindlande. Sorgen inkapslas i lagren av tid, i lagren av minnen, i besvikelsen hos ett barn.

Psykisk ohälsa är tydligt framträdande i ”Plötsligt ful”, en av låtarna på skivan som ligger nära spoken word. Här illustrerar texten ett rörigt sinneslandskap, orsakat av PMDS som är en gravare form av PMS och som 3–4% av kvinnorna lider av premenstruellt månatligen. Diktjaget kämpar med relationer, självbild och prestationsångest, förhöjt av depressiva tankar. PMDS beskrivs som ett lasersvärd och som en kraft som tar huvet i besittning.

Låten kulminerar i ett maniskt rabblande på intensiv bakgrundssång, där tempot förhöjs. Diktjaget är upprörd. ”Den som hittat på det här/att en kvinna ska må så här” är glasklar feministisk aktivism, som ventilerar den frustration som kvinnokroppar bär. Inte bara de psyken som lider av PMDS utan också de som lider av biverkningar vid användning av preventivmedel eller kämpar med sexuellt förtryck, exploatering, ätstörningar.

Känslorna som Iiris lyckas ladda i sina rader accentueras då hon växlar mellan sång prat samt skörhet och styrka, och skönjer ett brett register som inte upphör att fascinera vid upprepad lyssning. Varje strof i Mercedes är värd att ta till sig, som en manifestation för denna tid och de platser Iiris besökt. Texterna är värda att förvalta, vidkännas och associera utgående från. Minnas de särskilt viktiga raderna. Om att bara vara ett barn, om att spricka sönder och vara svag, under den röriga vuxenheten.

Tags: , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *