När den litterära lådan går sönder

Vi kunde höra den skönlitterära lådan spricka när Bob Dylan fick nobelpriset 2016. Den hade spruckit förr och av samma skäl. När dramatikern Dario Fo fick priset 1997 uppstod samma diskussion om vad litteratur är. Tre filosofer, senast Bertrand Russell 1950, har fått priset för filosofiskt skrivande. Inte för skön­litterärt skapande, i den mån de alls ägnat sig åt sådant. Nobelpriset i litteratur har gett Svenska Akademien så mycket makt att de i praktiken kan avgöra vad som är litteratur. När akademin delade ut priset till Dylan, Fo och Russell föreslog de samtidigt en vidgning av litteraturbegreppet som vi andra fick ta ställning till.

För Sara Danius representerade priset till Dylan en återgång till ett antikt litteratur­begrepp där musik och text hängde ihop. Hon talade om örats poesi och hänvisade till att Homeros och Sapfos verk var skrivna för att sjungas eller reciteras, till ackompanjemang av musik och kanske till och med dans. Nobelpristagaren själv – sång- och dansman som han en gång kallade sig – var nog lite mer tveksam och sade i sitt tacktal att “om någon hade sagt att jag hade minsta chans att tilldelas Nobelpriset hade jag bedömt det som lika sannolikt som att jag skulle åka till månen.” Samtidigt gillade han att akademin satte ner foten och besvarade frågan om vad litteratur är med en bredare definition än den gängse: “Så jag vill tacka Svenska Akademien både för att den begrundat den frågan och, slutligen, för att den har lämnat ett så underbart svar.”

För mig har det alltid funnits en koppling mellan skönlitteratur och musik även i själva skrivandet. Jag vet inte hur många texter jag skrivit med utgångspunkt i en låtrad, men det är många. Kombinationen av text och musik väcker ofta den känsla som får mig att börja skriva en novell eller dikt. Det räcker inte med text, orden måste förenas med toner och rytmer. Det är ett utmärkt exempel på en summa som blir större än dess delar. När jag var tonåring tillgodosåg artister som Dylan en stor del av mitt poesibehov.

De svenska musikpsykologerna Patrik Juslin och Daniel Västfjäll har undersökt hur musik genererar känslor. Musiken stimulerar vår fantasi eftersom den gynnar associationer och dagdrömmande. Den får oss också att minnas, hävdar de, och minnen hänger samman med känslor. Tillsammans med ord blir musik en kraftfull känslotrigger och känslor behöver uttryckas på något sätt. Den skrivande människan fattar pennan.

Illustration: Hilda Forss

 

När jag intervjuade fem filosofer inför en bok om nutida svenska filosofi slog det mig också hur nära kopplingen är mellan att filo­sofera och att producera konst. En av filosoferna, Sven-Olov Wallenstein, betonade verkligen likheterna och en annan hade skön­litterära ambitioner. Släktskapet finns inte bara hos den kontinentala filosofin, som ofta ur­artar i ren litteratur. Även analytiska filsofer har estetiska ambitioner jämsides med de logiska resonemangen och språkanalyserna. När jag läser till exempel Wittgensteins Sär­skilda anmärkningar har jag väldigt svårt att bestämma om det är filosofi eller skön­litteratur och det är knappast ovanligt att skön­litterära författare filosoferar.

Litteratur är också problemlösning. Mest uppen­bart är det i essän eftersom den under­söker skeenden, personer, fenomen, psykologiska problem och platser med hjälp av skrivandet. Den bakomliggande föreställningen är att man kan skriva sig närmare sanningen och lösa problem med skrivandet som instrument. Med hjälp av mer eller mindre fria associationer under arbetets gång rör sig essäisten framåt i ett okänt landskap. Det sägs ibland att Michel de Montaigne uppfann essän på femtonhundratalet. Han var i alla fall först med att kalla det han gjorde för “försök” – essai på franska.

Vetenskapliga essäer är inte svåra att art­bestämma, men den litterära essän är det. Den kan innehålla självbiografiska inslag, lyriska fragment, aforismer, vetenskapliga referenser, argument för en tes… Den är en tvättlina som författaren kan hänga upp väldigt många olika saker på. Fast det finns alltid något trevande och undersökande i essän. Den är alltid ett försök. Det är ett typiskt mänskligt sätt att ta sig fram: med hjälp av språket. Montaigne: “Det som gör oss till människor och knyter oss samman är ordet.”

Det har sagts förr, men litteraturen har kopplingar till psykoterapi såväl när det gäller drömmar som problemlösning. På nittiotalet gick jag under tre år i psykoanalytiskt inriktad samtalsterapi, något som jag fort­farande är djupt tacksam över. Min terapeut – Binnie Kristal Andersson, som inte bara är psykolog utan även författare – hade en dubbel förståelse för ordens betydelse. Den första gången jag träffade henne, efter en period när jag haft en elakartad och nästan konstant ångest, kom jag invinglande genom dörren till hennes lilla mottagning på Södermalm i Stockholm med svår yrsel. Jag vågade inte ta hissen och hade fullt sjå att gå uppför de sex trapporna till mottagningen, som var inrymd i en vanlig lägenhet, eftersom jag upplevde att hela trapphuset lutade betänkligt. Binnie tittade upp lite så där snett nedifrån, som hon brukade, efter hon hälsat. «Nu är du i alla fall inte ensam längre”, sa hon, antagligen för att hon såg mitt bedrövliga tillstånd. Sen följde många sessioner när jag var tyst, eller pratade först efter vad som kändes som en alldeles för lång stund, men så småningom vreds orden ur mig som från en sur disktrasa. De tog lång tid att förstå att enbart ord kan hjälpa, men till slut gjorde jag det och kan ärligt, om än något schablonmässigt, säga att det förändrade mitt liv.

En sak som var intressant när Dylan fick nobel­priset var motreaktionerna, ofta förvånansvärt arga, från dem som ansåg att litteraturen hotades när priset gick till en populärkulturell musik­artist. (Sara Danius satte sig däremot ner och skrev en hyllningsskrift till Dylan efter debaclet.) En framträdande svensk kritiker hävdade att då kan man lika gärna ge Horace Engdahl Polar­priset, eftersom han kan spela orgel. Men det som doldes bakom cirkel­resonemang av typen “Dylan är ju inte författare, alltså kan han inte få litteraturpriset” var inte en rädsla för att folk skulle läsa färre böcker och att färre böcker skulle produceras. Tvärtom var det en rädsla för att litteraturen skulle tappa status om alltför många får tillträde till den. Kritikerna ville att färre, inte fler, skulle få tillträde till det litterära rummet. Och nu stod de där med ett nobelpris i litteratur där alla visste vem pristagaren var och insåg att om alla plötsligt får varsin diamant kan den förvandlas till en värdelös sten. Det var en vattendelare: Vill vi ha kulturellt kapital eller tillgänglighet? Problemet är att det inte finns någon nödvändig koppling mellan kvalitet och exklusivitet, lika lite som mellan kvalitet och bestsellerism.  Men trots att mina egna böcker inte sålt överhuvudtaget tror jag att den traditionella skönlitteraturen gynnas av bästsäljare, av att deckare och barnböcker får den uppmärksamhet de förtjänar, av att sångtexter har litterär kvalitet, av talad scenpoesi, av att nya sätt att berätta på uppstår.

Jag inser också att behovet av att sätta ord på allt och upplösa problem med hjälp av bokstäver är på tillbakagång. Nu vinner berättande via ljudböcker, rörliga bilder, poddar och datorspel mark till förmån för skrivna ord i böcker och tidskrifter. Problem löses och drömmar dröms på sätt som vi ibland tvekar att kalla litteratur. Kanske är det en önskvärd utveckling för dem som vill bevaka litteraturens exklusivitet och inte släppa in för många i finrummet. Men vi kan också låta den litterära lådan växa och välkomna fler. Jag tror att det kommer att vara en bättre strategi.

Etiketter: : ,

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *