Ön, vinden och jag

Författaren Agneta Andersson skildrar några glimtar från den mytomspunna ön Jurmo. Hon är också kyrkvärd, skärgårdsguide och delägare i Vrakplundrarförlaget som ger ut skärgårdsböcker. 

Jag vill vandra över hedarna och gå till kapellet. Jag vill sitta vid stranden och se ut över fjärden och känna att jag är fri. Jag vill att Jurmovinden skall blåsa i mitt hår. Jag vill bara känna den stora samhörigheten mellan Jurmo och mig.” Det här skrev jag när jag var femton. Över femtio år senare nickar jag igenkännande: Av de platser jag bott på har visst Jurmo alltid varit min stora kärlek? 

Sandvikharun som fungerade som ett säsongfiskeläge under första hälften av 1900-talet har nyligen förärats en egen bok.

Det där om vinden låter lite väl romantiskt. Faktiskt fick jag lära mig redan som barn att det är vinden som styr all verksamhet, ja själva livet på Jurmo. Jag minns en gång när farfar slumrade till vid matbordet. Gaffeln i hans hand föll mot tallriken med en skräll och farmor kastade en hastig blick åt hans håll. 

Men ingen sa ett ord utan alla fortsatte att äta kokta flundror och potatis. Plötsligt rätade farfar på ryggen, spände blicken i oss och utbrast: – Vi har nordväst! Varpå farbror Bertel störtade upp, drog skärmmössan över öronen och satte av mot bystranden. Farfar kände av vindens riktning till och med när han sov och nordväst betydde att sumpjollen måste flyttas eller dras upp på land. 

Men nordvästen förde också ofta med sig friskhet i luften, hög himmel och klara färger. Då fiskades det på södra sidan om inte vinden var hård. Ibland fick man gå längs den vackra stigen över land med någon vuxen. Man hade varken fyrhjuling eller mobil utan körde näten i mjölkkärra och samtalade med varandra. Vandringarna var stunder då de vuxna verkade sällsynt befriade från jäkt.

Jag fortsatte att gilla Jurmovinden och förmanades att sluta prata som en sommargäst. Men sommargäst var jag. Sommarlovet startade med en flera timmar lång motorbåtsresa från fastlandet till Jurmo. 

Agneta Andersson driver ett förlag på ön Jurmo. Klockringningen hör också till hennes uppgifter.

När det blåste måste man skjuta upp resan tills ”vädret vackrade”. Först när förbindelsebåten m/s Utö sattes i trafik till de yttersta bebodda öarna i Åbolands södra skärgård blev det möjligt att komma till Jurmo när som helst under året. I november 1967 tillbringade jag ett veckoslut där med pappa. Om avfärden skriver jag: 

”När klockan blev kvart före åtta sprang vi till hamnen för att hinna med båten. Det var en underlig stämning och allt var diffust. Det kändes så äkta att springa i mörkret med bara en ficklampa som lyste upp vägen. De små kärren vid Högberg låg alldeles klara och stilla fast det blåste kallt. Blåsten gör mig på gott humör. När jag såg ut över Jurmolandet för kanske sista gången det här året var allt kargt och öde men ändå varmt och välkomnande. Mitt avsked var hoppfullt. Jag vet att jag snart kommer igen och att Jurmo tar emot mig. Det är ett rikt land, ger mycket till dem som bor här. Tidigare var jag för ung och barnslig för att förstå det, men nu vet jag. Varje gång jag kommer hit känner jag mig lycklig på ett stilla sätt”.

Trettio år senare planerade min man och jag vår flyttning till Jurmo. Dit var vi på väg med m/s Aspö sista veckoslutet i januari 1997. Det blåste hård nordväst som växte till storm under resan. I den häftiga sjögången gled lösa möbler hit och dit i restaurangen. Snart brakade kokkärl och porslin i golvet och när vi närmade oss Jurmo meddelade befälhavaren att fartyget inte kunde anlöpa utan måste köra direkt till Utö. Som kompensation hämtades en flaska konjak till bordet där vi satt med en Berghamnsbo som inte heller fick komma hem till kvällen. Efter en skakig och orolig natt tog vi i land vid Jurmo tidigt följande morgon i strålande sol. 

Den stormen hette Idun. I januari 2005 rasade Gudrun. Då råkade jag igen vara ombord på förbindelsebåten och hamnade med till Utö. Vattnet steg till + 120 centimeter i vår del av Skärgårdshavet. När vi bordade Jurmo på morgonen låg vattennivån strax under brygglocken. 

Ett femtontal strandsatta stuggäster stod och väntade på att få komma ombord, omgivna av mängder med bråte som stormen och högvattnet hade samlat på bryggorna.

Den senaste stora stormen var Alfride, eller Aapeli, nyårsdagen 2019. Jag vaknade halv fem av att katten ylade på ett sätt jag aldrig hört tidigare. Han ville ut för så som vinden tjöt i knutarna sa hans instinkt antagligen att hemmet var en otrygg plats. Meteorologiska institutets vädersajt visade att det blåste 34 meter i sekunden nordväst vid Utö. Mot kvällen mojnade vinden till omkring 20. Det innebar att m/s Eivor kunde hämta alla nyårsfirare och styra mot fastlandet med sex knops fart i hård sjögång.

Vi är utskärsbor sedan nästan ett kvarts sekel. Vädret känns mycket ostadigare nu än när vi flyttade hit. Stormar har kommit och gått. Vi har missat begravningar, bröllop, kalas, möten och läkartider. Men ingen bybo har kommit till skada och de materiella stormskadorna har inte varit katastrofala.  

Stormar blir aldrig rutin och varje stormvarning måste behandlas ytterst respektfullt. Med sammanbitet lugn bockar man av på stormlistan: Dra upp båtar, kontrollera förtöjningar. Surra eller bära på läsidan av huset allt som är löst. Tappa upp vatten i ämbar. Bär in tillräckligt med ved. Placera ut ljus och tändstickor på olika håll. Ta fram de batteridrivna stormlyktorna. Kolla batterierna, också till radion. Checka att vi har salt ifall det blir långvarigt strömavbrott så kött och fisk tinar upp och måste saltas.

Sedan är det bara att vänta, inomhus. – Jag har slutat säga att jag tycker om blåsten. Man ska ha vett att vara rädd, men sällan är en storm farligare i havsbandet än inne i en skog på fastlandet. Här ser man horisonten i alla väderstreck. Man är mitt i elementens styrkeuppvisning och det kan vara skrämmande vackert.

Agneta Andersson

Tags: ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *