Öar som litteraturens skådeplats

Öar har en lång historia i litteraturen. När jag tänker på litteratur där öar haft mer eller mindre en central roll, är Pappan och havet, Flugornas herre och Robinson Crusoe de första som dyker upp. För att inte tala om Odyssén. Robinson Crusoe var så banbrytande när den utkom för 300 år sedan att den utvecklade en ny genre – robinsonaden. Bland ny litteratur har vi Johanna Holmströms Själarnas ö och Maria Turtschaninoffs böcker om Maresi och Röda Klostret.

Ön som centrum

Litteraturhistorien är som ett stort hav som omges av landskap av olika berättelser. Bland dem, vid sidan av och lite längre ut till havs, myllrar det av öar. Den tyska författaren Judith Schalansky skriver i boken Atlas över avlägsna öar att öar är fastlandets fotnoter, så långt från sitt fosterland att de inte ens får plats på nationskartorna. 

De befinner sig i periferin, men endast om man betraktar det ur ett fastlandsperspektiv. Schalansky berättar exempelvis att Påsköns lokalbefolkning, Rapa Nui, kallar sin hemö för Te Pito Te Henua, ”Världens navel”.

I litteraturens öskildringar spelar just platsen en central roll. Ön utgör själva fundamentet som historien bygger på. Litteraturvetaren Linda Hammarfelt forskar om öars framställning och funktion i framförallt tyskspråkig samtidslitteratur. Hon anser att ön är unik jämfört med exempelvis hamnstäder och stränder, platser som på olika sätt präglas av mötet mellan det fasta och det flytande, det bekanta och främmande.

– Ön är unik på så vis att den inte bara står i motsats till det omkringliggande vattnet, utan ofta betraktas som främmande ur ett fastlandsperspektiv. Samtidigt är ön inte bara periferi, utan även ett centrum i sig.

Litteraturvetaren Linda Hammarfelt förliknar ön som plats, vid ett laboratorium där man kan testa olika samhällsmodeller.  Foto:  Björn Hammarfelt.

Maresi på en ö

Placeringen utanför fastlandet öppnar även upp för andra historier än de som vanligtvis hörs. Många gånger handlar ölitteraturen, som i Robinson Crusoe, om skeppsbrott eller symboliserar, likt Pappan och havet, nystart på ett främmande ställe med nya möjligheter. Maria Turtschaninoffs böcker om Maresi handlar om en flicka som flyr undan svält och kommer till Röda klostret, beläget på ön Menos. Ön är en skyddad plats för kvinnor, till ön får inga män komma. 

– Hela idén till Maresi kom då jag såg en foto­utställning från det heliga berget Athos i Grekland, berättar Maria Turtschaninoff. Min tanke var från början att skriva Maresi som en spegelbild av Athos – ett klostersamfund på en ö, men istället för munkar skulle klostret befolkas av kvinnor, och istället för att kvinnor skulle vara förbjudna på ön, som de är på Athos, skulle männen vara det.

En tillflyktsplats

Ön är grunden för alla tre böckerna om Röda klostret. Hammarfelt berättar att ön som plats lämpar sig som ett laboratorium för att testa olika samhällsmodeller och möjliga scenarier, något som märks i bland annat utopiskt skrivande. Thomas Mores Utopia från 1516 är ett av de mest kända verken för kategorin och som även gett namn till själva kategorin. Ur det perspektivet kan Menos betraktas som en slags utopi, en skyddad kvinnoseparatistisk atmosfär. 

– Ön är en tillflyktsort för flickor och kvinnor men det är också ett ställe där de funnit sin styrka, byggt en gemenskap och samlat kunskap från alla världens hörn, berättar Turtschaninoff.

Livet på en ö kan givetvis stöta på utmaningar och motstånd. På en isolerad plats kan ett yttre hot ha förödande följder. Enligt litteraturvetaren Hammarfelt kan yttre hot bero till viss del på klimat och geografi.

– I svenska texter som exempelvis Strindbergs I havsbandet och Tranströmers ”Östersjöar” framstår livet i skärgården som präglat av fattigdom, en karg natur och ett hårt klimat, medan man på en ö i Stilla havet delvis konfronteras med andra problem.

Öbor överlever

Den åländska författaren Carina Karlsson har skildrat det åländska ölivet i sina böcker i bland annat Algot och i den senaste romanen Märket. Romanerna utspelar sig under 1600- och 1700-talen, där livet ofta präglas av fattigdom. Vad är det som inspirerar henne? Hur är det som författare att bo och leva på en ö, påverkar det skrivandet?

Carina Karlsson. Foto: Matilda Saul.

– Ja, säkert på flera sätt än jag tänker på eller kan formulera. Men som öbo har jag lärt mig att tålmodigt vänta på att saker och ting ska driva i land. Jag har lärt mig att fynden närmar sig i tysthet, förda av strömmar och vågor som jag inte kan påverka. Det är bra erfarenheter när man ska skriva en bok. Tålamodet. Tilliten till det som rör sig under ytan.

Människoöden inspirerar Carina Karlsson.

– Öbor lär ju vara bra på att hitta på egna lösningar. Vi är, sedan gammalt, vana vid att vi måste lita på oss själva och vår egen kunskap, våra egna erfarenheter. Det är bra för kreativiteten.

Två poler

Ölivets utmaningar sätter både författare och karaktärer på prov. Det begränsade utrymmet kräver kreativa lösningar. För Maria Turtschaninoff var det lättare att gestalta livet på en ö på grund av dess avgränsade miljö.

– En ö kan vara både trygghet, utsatthet och fängelse. Det är lätt att bygga upp dramatik, och just kollisionen mellan elementen vatten och jord har alltid fascinerat människan.

Carina Karlsson tror inte att ölivet är en förutsättning för det hårda liv hennes karaktärer lever. Men eftersom hon själv varit bosatt på en ö hela livet, är det den tillvaron hon känner till bäst och kan beskriva mest trovärdigt. Tillvaron på en ö beskriver hon som något av en märklig blandning av öppenhet och inskränkthet.

– På Åland har vi bra och täta kontakter både mot fastlandet och Sverige, genom färjorna inte minst. Jag kan åka till Stockholm över dagen och gå på kulturevenemang. Ålänningar har alltid rest mycket. Samtidigt finns ju en slags nackstyv stolthet över traditioner och sedvänjor, som vi tror att bara är våra alldeles egna. Jag tror det är det vi öbor kan känna igen varandra på – de där polerna: öppenhet mot världen och den täta, inre samhörigheten mot resten av världen.

Hav och integration

Kanske det är det öppna havet omkring som för med sig tolerans och öppenhet för det främmande. Med vågorna flyter spännande föremål i land och färjor kommer med nya besökare. Men det främmande kan också orsaka misstänksamhet. Linda Hammarfelt förklarar att integrationssvårigheter ofta hör till de utmaningar som uppstår på öar. I många ötexter dras en tydlig skiljelinje mellan öbor och besökare. Här tänker jag på Carina Karlssons Algot, i vilken Algot själv är den nyinflyttade som öborna snabbt blir misstänksamma mot.

DDR:s historia

Maria Turtschaninoff betraktar själv öar som tillflyktsorter. 

– Inte ens Robinson Crusoes ö kändes som ett fängelse för mig som läsare, utan som en spännande värld att utforska. Det är något med de skarpa gränserna, mötet mellan hav och land, tryggheten i den lilla världen – som ändå kan ruva på många hemligheter.

Att öar kommit att förknippas med flykt säger mycket om vår historia. Människor har sökt sig till öar med längtan efter något nytt. Men det har också handlat om flykt. I texter som skildrar exempelvis farliga resor över havet kan ön utgöra en farlig mellanstation på vägen eller en säker hamn, förklarar Hammarfelt. I sin forskning av tysk samtida skönlitteratur har hon kunnat iaktta att öar i bland annat Lutz Seilers Kruso och Judith Schalanskys Blau steht dir nicht skildrats som ett gränsland, präglat både av havets och periferins löfte om flykt, men även massiv gränsbevakning. 

– Dessa och även andra texter, så som Matthias Wege­haupts Die Insel, leker även med möjligheten att dra paralleller mellan ön som en rumslig figur som står för isolation och landet DDR. På så sätt blir det möjligt att skildra olika faser ur DDR:s historia ur ett litterärt perspektiv utifrån ön som ett typexempel, ett slags mikrokosmos.

Ön som teaterscen

Det är de utlovade löftena som skapar en längtan till öarna. Löften om ett nytt liv, en spännande ovisshet kring en outforskad plats. Tanken på ett paradis som inte sällan också har en baksida. ”Paradiset må vara en ö. Det är helvetet också” skriver Judith Schalansky i Atlas över avlägsna öar och hänvisar till att öar betraktats som ett slags naturliga kolonier som bara väntat på att underkasta sig en erövrare. Samtidigt är det just hemskheterna som har störst narrativ potential, hävdar Schalansky. Och visst är det så. Ön är en fantasieggande skådeplats för berättelsen. Den är, som Schalansky beskriver den, en teater: 

”Ön är en teater: allt som sker här förtätas till berättelser, till kammarspel i ingenstans, till litterärt stoff. Det unika med dessa berättelser är att det inte längre är möjligt att skilja mellan sanning och dikt: realiteten fiktionaliseras och fiktionen realiseras.”

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *