Fem frågor till den isländske författaren Jón Kalman Stefánsson

Hur skulle du beskriva Keflavik? Är det samma stad som utmärker sig i dina romaner Fiskarna har inga fötter och Som universum, ungefär?

– Det är inte lätt att beskriva Keflavik med bara några ord. Jag behövde ju skriva två romaner för att berätta om staden. Keflavik är vacker på ett fult sätt, brukar jag ibland säga, eller; ful på ett vackert sätt. Omgivningen är karg; svart lava, kala berg, stormigt, platt, öppet. Stormigt på grund av att staden är omsluten av ett öppet hav. Men det är också havet, detta vidsträckta, blå, stundtals mörka, stormiga hav, som ger Keflavik dess skönhet. 

Vad är din relation till Keflavik?

– Rätt så odramatisk. Jag bodde där i 10 år, mellan 1976-1986. Jag var 12 år. Gick i skola, jobbade inom fiske och murverk. Jag lärde känna stan rätt bra, men jag betraktade mig aldrig som en Keflavikbo. 

Är du mer inspirerad av människor eller platser? Städer eller naturen?

– Allt, egentligen. En glimt i ett öga kan inspirera och ha lika stort inflytande på mig som en vacker soluppgång eller stormigt väder. Ljudet från trafiken utanför mitt fönster kan väcka en tanke, liksom ljuset mot bergen. Det dämpande, ibland irriterande, ljudet från grannens tv kan väcka idéer precis som ljudet av vattenfall eller doften av gräs…

Hur resonerar du kring skildringen av naturen kontra städer i litteraturen?

– Vi tenderar att ha ett romantiskt förhållningssätt till naturen. Vi tänker att den är fullkomlig och ren i motsats till staden. Vi tar oss ut i naturen för att hitta lugn och ro, eller för att hitta oss själva. Naturen är det hem vi förlorade för århundraden sedan. Vi tänker att naturen är äkta och okonstlad, medan staden är en främmande och rentav fientlig plats. Detta förhållningssätt kan spåras genom alla tiders konst. Jag tycker det är förståeligt, men samtidigt romantiskt, naivt, klyschigt och till och med lite lustigt, eftersom människan har levat i städer i tusentals år. 

I synnerhet de senaste århundradena har staden blomstrat av liv, energi och rena nöjen. De är fulla av vackra, ståtliga byggnader. Städerna har länge varit och är vår kulturs andetag, precis som naturen. Jag anser att det finns mängder av positiva stadsskildringar i bland annat den romerska diktningen. Det finns vackra ögonblick av London av Shakespeare och William Wordsworth. Vi kan ana Alexandria i Cavafys poesi och vi lär känna Helsingfors genom Pentti Saarikoskis verk. Städerna har sedan länge bildat ett eget universum, med all dess mörker och elände som dess skönhet och frihet, liksom naturen. 

Vad gör staden med människan?

– Jag tycker det är omöjligt att skriva om, eller tänka på mänsklighetens historia, utan att ta städerna i beaktande. De är en så stor del av vår historia och våra minnen. Precis som naturen kan städerna vara platta, fula, otrevliga, vackra, stämningsfulla, inspirerande och kreativa, provocerande, smutsiga, ståtliga… Staden är en av många saker som gör oss mänskliga. 

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *