Rötter

Emilia hör av sig några veckor efter pappas bortgång och meddelar att hon och Tina hittat en del av hans tillhörigheter uppe på vinden. Det är inga stora saker – en bunt böcker, ett par skjortor, en rakapparat och en täljkniv – men kanske kan de vara av värde för mig. ”Mamma hittade flera fotografier från stugan också som hon tänkte att du kanske vill ha. Det finns en fin bild på dig och honom när ni sitter tillsammans i hängmattan”, skriver hon.

analog lite oskarpt foto föreställande gräs vid en strand
Foto: Kevin Dooley

Vi bestämmer att vi ska träffas följande vecka på ett kafé i en stad som ligger ungefär halvvägs mellan oss. Jag kommer dit först och beställer en kaffe medan jag väntar. Det är lördag eftermiddag och mycket folk i farten, trots det dåliga vädret. Utanför panoramafönstret faller ett ihärdigt regn som hamrar mot taket, piskar trottoarerna och bildar stadiga rännilar som irrar över asfalten. Luften är kvalmig, tyngd av bulldoft och våta skosulor. De flesta borden är upptagna av kunder i min egen ålder, unga människor som pratar i munnen på varandra eller sitter hukade framför en laptop.

Jag har inte varit inne i stan på över en månad, inte sedan pappa ännu låg på sjukhuset, och märker att jag har svårt för ljudnivån och de konstanta rörelserna som inkräktar på mitt synfält. Det är som om jag precis vaknat upp efter för mycket sömn, jag känner mig långsam och bräcklig. Medveten om att koffein bara kommer förvärra känslan ställer jag ifrån mig kaffekoppen halvdrucken.

När Emilia dyker upp ser hon sig lättat omkring i det lilla utrymmet som om hon undkommit något värre än lite regn. Hon lyfter ena handen i en vinkning innan hon går fram till disken för att beställa. Jag ser på medan hon väljer mellan de olika bakelserna som vilar bakom glasrutan. Hon gnager eftertänksamt på underläppen medan hon funderar, tar god tid på sig. Jag undrar varför hon inte kom fram och hälsade genast när hon kom in. Kanske är det nervositet. Jag känner själv att jag börjar bli varm under den stickade tröjan, men det kan mycket väl bero på luftfuktigheten.

Det är nästan femton år sedan vi sågs senast. Då var jag tolv och Emilia sjutton. Hon i slutet av sin barndom och jag på tröskeln till ungdomen. Det var pappa och Tina, Emilias mamma, som föste oss samman. De träffades bara några månader efter mina föräldrars skilsmässa och blev blixtförälskade. Jag minns fortfarande tydligt när pappa först introducerade oss för varandra. Hur uppspelt han var innan och hur han höll Tinas hand under hela tiden som hon var hemma hos oss. Det var märkligt att se honom tillsammans med någon annan, någon som inte var mamma. Det underlättade inte heller att Tina och mamma såg ut som varandras totala motsatser. Det fick mig att tänka att pappa aldrig älskat mamma överhuvudtaget, att han alltid velat ha en annan slags kvinna.

”Lovisa”, säger Emilia när hon till slut kommer fram till mig. ”Du har blivit vuxen.”

Hon kramar om mig som hastigast och jag känner en doft av smultronschampo som är så flyktig att jag vet att den bara är ett minne. Emilia beklagar sorgen ännu en gång, fastän hon redan gjort det i sitt mejl. Vi sätter oss ner och jag kan äntligen se ordentligt på henne. Håret är visserligen blött av regnet, men det ser ut att vara samma ljusbruna färg som det var när hon var yngre. Rundheten kring käken har helt smält bort. De klarblå ögonen som kunde se så utplånande på en har mjuknat. De ser milt på mig.

”Hur mår du?”

”Jo”, säger jag. ”Det är okej. Det var ju väntat.”

Emilia nickar. Hon känner till pappas sjukdom och hela det utdragna förloppet. Pappa och Tina hade en del kontakt mot slutet, trots att Tina är omgift sedan länge och de inte träffats sedan förhållandet rann ut i sanden. Men pappas behov av att prata om det som drabbat honom var omättligt och han brydde sig inte om vem som lyssnade bara han inte behövde lida i tysthet.

Vi pratar om begravningen och om huset jag ärvt efter pappa. Barndomsgården ligger långt ute på landet, i en liten by inbäddad i en större by. Jag har flyttat tillbaka temporärt för att gå igenom hans saker och för att känna efter om jag vill behålla stället eller sälja det. Efter ett antal veckor av ensamma skogspromenader, rubbad sömn och flera halvhjärtade försök att sortera högarna med dokument och mjuknötta sängkläder känner jag mig inte ett dugg klokare.

Emilia berättar om sitt jobb som barnträdgårdslärare och jag om studierna som jag tillfälligt pausat. Vi samtalar som främlingar, men främlingar som vet om att de har något gemensamt, något som måste dryftas men som är svårt att närma sig. När vi avhandlat det mest grundläggande uppstår en lång tystnad.

”Jag har tänkt mycket på dig den senaste veckan”, säger jag till slut, samtidigt som Emilia vänder sig mot fönstret och meddelar att det börjar klarna upp.

Oskarpt analogt fotografi av klippor vid en strand
Foto: Amanda Marina

Jag följer hennes blick och ser att regnet saktat in. En tunn strimma sol studsar mot hustaken.

”Den där sommaren på stugan”, fortsätter jag och känner återigen en svag doft av smultronschampo, så där som man kan förnimma någons parfym när de går hastigt förbi.

”Minns du när vi åkte ut med ekan”, avbryter Emilia. ”Vi hade packat med oss picknick och allt och skulle vara borta hela dagen. Du hade precis lärt dig simma, men var fortfarande rädd för vattnet. Din pappa var tvungen att prata med dig i säkert en timme innan du gick med på att sätta dig i båten. Sedan när vi väl kommit oss ut ville du knappt åka hem igen.”

Jo, jag minns. Jag minns den knarrande ekan med flagnande skrov. Jag minns hur saften som skulle svalka blivit varm av solen. Jag minns att jag skrapade upp armbågen på en sten när jag skulle hoppa över en klippskreva. Jag minns hela sommarlovet som om jag sett det på film, vilket är märkligt eftersom resten av barndomen mestadels framträder i ett töcken av korta, osammanhängande snuttar. Men det är just därför jag vill prata om det.

Vi tillbringade i princip hela lovet ute vid Tinas stuga det året. Varför mamma gick med på det arrangemanget vet jag inte. Kanske var det en förhandling hon förlorat. 

Stugan låg en timme utanför stan i ett område präglat av kala klipphällar och vindpinad skog. Själva byggnaden var helt ny och försedd med både elektricitet och vatten, den enda i närheten som var dylikt utrustad. De andra stugorna befolkades mest av pensionärer som tvättade sin byk nere vid vattenbrynet och satte sin stolthet i att leva så spartanskt som möjligt. 

Vid det här laget hade våra två familjer känt varandra i en dryg månad och Emilia, som dittills verkat helt ointresserad av att umgås med mig, började söka upp mig allt oftare för spela kort eller för att be om sällskap när hon badade. Ibland när jag låg och läste på den lilla gräsplätten framför bastun kunde hon lägga sig bredvid mig för att lösa korsord eller stirra rakt upp i himlen. De gångerna var vi helt tysta båda två. Ett bekvämt samförstånd hade uppstått mellan oss som gav mig en varm känsla i magen. Jag föreställde mig att det var så det måste kännas att ha en syster, något jag alltid i hemlighet önskat mig.

Första halvan av lovet förflöt på detta bekymmerslösa, slappa vis. Det fanns inte mycket annat att göra om dagarna än att läsa och simma och ro ut med ekan. Pappa och Tina skötte matlagningen och gjorde ofta utflykter på tumanhand till närliggande öar. Medan de var borta passade Emilia på att ta ut radion på terrassen och skruva upp volymen så högt det gick när det kom en låt hon tyckte om. Och så dansade hon vilt omkring på klipporna, kastade sig fram och tillbaka så våldsamt att jag var rädd att hon skulle falla och slå sig. Men det gjorde hon aldrig.

I början av augusti åkte pappa och Tina iväg på en weekend till Tallinn och lämnade mig och Emilia ensamma på stugan. Jag som annars var ganska ängslig av mig, särskilt när jag inte var inbäddad i föräldratryggheten, såg fram emot att ha henne för mig själv en hel helg. Jag trivdes i Emilias sällskap och tyckte om att hon behandlade mig som en jämnårig istället för den lilla barnunge mamma och pappa fortfarande verkade se mig som. Jag föreställde mig att vi skulle sitta uppe till långt in på nätterna och prata och dela hemligheter som riktiga systrar. Att det var den här helgen som skulle cementera bandet mellan oss.

När vi vinkat av våra föräldrar och bilen försvunnit bakom en krök plockade Emilia upp mobiltelefonen ur bakfickan och var sedan försvunnen i en värld av ettriga plingljud i närmare en timme. När jag försökte fånga hennes uppmärksamhet genom att fråga vad vi skulle äta till middag och om vi kunde ha filmkväll svarade hon enstavigt utan att lyfta blicken från skärmen. Till slut lade hon telefonen ifrån sig och meddelade att hon behövde duscha och göra sig i ordning.

”Det kommer lite folk hit ikväll”, förklarade hon.

Sedan satt jag och såg på medan hon slätade ut det saltsträva håret med en plattång tills det såg ut som en glansig gardin, och hur hon målade läpparna med tre olika röda läppstift för att få till den rätta nyansen. Värmen från plattången spred ångor av smultronschampo i rummet. Jag sa inget om oron som bubblade i kroppen och gjorde händerna alldeles kallsvettiga. Jag ville inte att Emilia skulle tycka att jag var barnslig. Inte nu när vi kommit varandra så nära.

Analogt taget foto föreställande växtblad mot en mossig sten
Foto: Amanda Marina

Till middag åt jag rostat bröd med ost och marmelad ovanför diskbänken. Emilia åt ingenting.

Lite folk visade sig vara en underdrift. Efter bara några timmar var stugan fylld med ungdomar i olika grader av berusning. De flesta var jämnåriga med Emilia, men några var äldre också, riktiga vuxna män med skägg och djupa basröster. Jag förstod inte var alla hade kommit ifrån. Som jag förstått det av våra dagliga samtal befann vi oss långt ifrån Emilias kompisar, som antingen var kvar i stan eller på sina egna stugor längre söderut. Hur hade de hittat hit? Hur hade de lyckats koordinera sig så snabbt? Hur skulle pappa och Tina reagera när de fick veta att hon ordnat en fest bakom ryggen på dem?

Festdeltagarna verkade se mig som någon slags maskot och skickade mig fram och tillbaka mellan sig hela kvällen för att de skulle få fläta mitt hår eller berätta för mig hur mycket de saknade att vara barn.

”Blir aldrig vuxen, hör du det”, mässade en tjugotvååring med ölandedräkt rakt i örat på mig. ”Det finns inget värre än att bli vuxen.”

Jag såg förfärat på när ett slagsmål var på väg att utbryta mellan två killar klädda i identiska linneskjortor och jeansshorts. Den ena av dem knuffade till den andra så hårt att han höll på att snubbla baklänges från terrassen ner på klipporna. Han räddades i sista stund av en tjej med rödvinsläppar. Jag förstod aldrig vad bråket handlade om och det verkade ingen annan göra heller. Jag kunde inte skaka av mig känslan av att något dåligt var på väg att hända.

I något skede försvann Emilia iväg med en kille som hette Erik. De var borta så länge att jag till slut blev orolig och gick för att leta rätt på dem. Festen var koncentrerad till vardagsrummet och terrassen, resten av stugan skulle lämnas i fred. Dörren till Emilias sovrum var stängd, men det var inget konstigt med det. Det hade den varit hela kvällen. Så plötsligt flög dörren upp och Emilia kom utrusande med tårar i ögonen och skrynklig kjol. Hon svarade inte när jag frågade vad som var fel, gick bara rakt förbi utan att titta på mig. Erik kom ut strax efteråt och såg helt oberörd ut, förutom att han tycktes en aning ostadig på benen. Han rufsade mig i håret innan han slöt sig till sina kamrater i vardagsrummet. Han välkomnades med jubel.

Dagen efter, med resterna efter festen utspridda omkring oss som vrakspillror, fick Emilia mig att lova att inte skvallra om den för våra föräldrar. Det kändes inte helt rätt – i själva verket var det en röst som sa mig att det var väldigt, väldigt fel – men Emilia såg på mig med en blick som var så full av panik att jag inte kunde annat än ge efter för henne. Jag ville inte förlora hennes förtroende.

Så jag hjälpte henne att städa och när pappa och Tina kom tillbaka låtsades jag som ingenting. Det visade sig inte vara särskilt svårt. De var så upptagna av sin egen kärlek att de inte märkte hur stämningen i stugan förändrats. Eller så märkte de, men låtsades inte om det.

Emilia var inte sig själv efter den kvällen. Resten av lovet satt hon för sig själv i hängmattan, inbunden och tvär, och svarade knappt på tilltal. När jag försökte locka henne med bad och kortspel vilade hon sina klarblå ögon på mig en stund innan hon såg bort. Hon sa det aldrig rakt ut, men det var tydligt att hon inte längre ville ha med mig att göra. Det räckte många år innan jag förstod varför. Att jag, eftersom jag var den enda utomstående som kände till vad som hänt, blivit förknippad med något fruktansvärt. 

 ”Jag förstod inte vad som hade hänt förrän flera år senare”, säger jag nu och sneglar på Emilia som plockar upp smulor från bordet och borstar ner dem på en servett. ”Jag var så naiv. Jag trodde kanske att du och Erik hade bråkat eller något. Men så hörde jag om honom på högstadiet. Att han hade gjort det mot någon annan, en klasskompis syster.” 

Emilia rycker på axlarna. ”Det förvånar mig inte.”

”Jag är ledsen att det hände dig”, säger jag.

Vi lyssnar på regnet en stund. Det tycks ha tilltagit i styrka igen.

”Jag är ledsen att jag behandlade dig så illa efteråt”, säger Emilia. ”Det var inte rättvist av mig. Du bar ingen skuld för det som hände.”

”Det gör inget”, säger jag.

Det bränner till bakom ögonlocken när jag minns hur jag grät mig till sömns hela den hösten, hur mina föräldrar förtvivlat försökte muntra upp mig med utflykter och extra mycket socker. Inget hjälpte. Det går inte att fylla igen hålet efter en människa med något dött.

När pappa och Tina gjorde slut någon gång på vårvintern försvann Emilia ur mitt liv för gott. Jag försökte ringa henne några gånger när jag kände mig särskilt nedstämd men hon svarade aldrig. Med tiden bleknade minnet av henne och förpassades till samma fack som allt annat som en gång skapat smärtsamma sår. Någon ny syster fick jag aldrig.

”Jag har din pappas saker i bilen”, säger Emilia. ”Ska vi gå och hämta dem?”

Vi lämnar kaféet tillsammans, kurar ihop oss mot regnet som blivit iskallt nu när solen sjunkit bakom horisonten. Kartongen Emilia lyfter ur bagaget väger nästan ingenting. 

Innan vi skiljs åt lovar vi att hålla kontakten, att vi snart ska träffas igen. Vi kramar om varandra, hårdare den här gången.

Jag ser på när Emilia backar ut från parkeringen och rätar ut bilen. Det sista jag ser av henne är baklyktorna som glöder i den mörknande kvällen, hur de blir mindre och mindre tills de slutligen försvinner helt.

Inga kommentarer

Prenumerera på kommentarer

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *