Recnsion av Karin Erlandsson Alla orden i mig

Karin Erlandssons senaste bok Alla orden i mig är en bok om att skriva. Det är inte en bok om hur man skriver, men det är en bok om hur Karin Erlandsson skriver. Det är upp till den enskilda skribenten att själv lista ut vad som är drivkraften bakom det egna skrivandet. Det är bara skribenten som bestämmer när hen ska skriva. Tiden kommer inte av sig själv. Det krävs disciplin och, åtminstone för Karin Erlandsson, tydliga målsättningar. 

Redan i bokens början förklarar Erlandsson tydligt och barskt att viljan att skriva måste vara större än tron på sina ursäkter. Det är så självklart och beskriver i princip vilken prestation eller uppgift som helst. Viljan att utföra den måste vara större än tron på ursäkten. Då vet vi det. Men det krävs också en stenhård självdisciplin, och det bevisar Karin Erlandsson att hon besitter. En imponerande, och rent av provocerande, självdisciplin. 

Boken är uppdelad i två delar. Den första delen heter kort och gott ”Om att skriva” och är indelad i korta essäliknande texter om hur författaren skriver, när hon skriver och varför. Syftet med hennes skrivande är lika självklart som vi andas för att hållas vid liv. Omslaget avslöjar den explosiva viljan att uttrycka sig i skrift. Orden flyter ut över kanterna annars. De måste ut. Gärna tusentals per dag. Skrivandet är Karin Erlandssons sätt att existera. ”Inget finns om jag inte skriver. Därför har jag heller inte något val. Vill jag leva måste jag skriva.” 

Bokrecension: Ralf Andtbacka. Potsdamer platz – En dikt

Ulmar. Ordet kan tjäna som exempel på hur lite språklig vinning vi får av Ralf Andtbackas verk. Det är ett underbart ord som skulle kunna öppna en hel värld, från den pyrande brasan eller den pysande trädsvampen, satt i fyr för att skrämma iväg myggen. 

Metoden i Andtbackas Potsdamer Platz är den rakt motsatta: orden rivs upp med sin rot och placeras i en utställnings­monter. Världen är stängd och det finns ingen väg ut: ”människans möjlighet är att gå under jord där historien ulmar i psykos.”

Bokrecension av Henry Parland: Samlade skrifter 2. Prosa.

I fjol utgav Finlands Svenska Litteratur­sällskap på förlaget Appell under en redaktion ledd av Per Stam första delen av Henry Parlands samlade skrifter, Poesi. I år utges del 2, Prosa med Elisa Veit som ansvarig redaktör. En avslutande del, Kritik, planeras till nästa år. Den nya volymen omfattar åren 1925 till 1930 och är efter Veits kunniga inledning uppdelad i ”Publicerat”, ”Opublicerat”, ”Ofullbordat” och ”Dagboksliknande anteckningar”.

Prosan upphörde nästan helt efter mötet med Gunnar Björling i november 1927; därefter skrev Parland fram till utgivningen av Idealrealisation med några undantag endast poesi. 1928 hade han som tjugoåring välkomnats av de äldre författarna i Quosegoredaktionen Diktonius, Björling, Rabbe Enckell, Hagar Olsson, varav ett par till helt nyligen varit hans förebilder. 

Henry Parland föddes i Viborg 1908; mamman Maria, född Sesemann, var tyskspråkig, och skulle sedan få ytterligare tre söner, Hon hade en andel i den stora släktgården i Tikkala utanför Viborg. Pappan Oswald var av engelsk släkt men nu ingenjör vid ryska järnvägen. Familjen bodde i Sankt Petersburg. Mammans bror, Vasilius Sesemann, från 1923 professor i filosofi i Kaunas, Litauen, talade ryska med Henry då han 1929 efter misslyckat växelrytteri och allt värre krapula (bakfylla, red.anm.) 21-årig förpassades till exil i Litauen.

En svart hund tar över Lisbetas drömmar. Hunden nosar försiktigt på henne och trycker nosen i hennes halsveck. Samma hund jagar kyrkoherden och driver honom till vansinne om kvällarna. Hunden dyker upp lite varstans, stundvis illavarslande, som speglade den folkets drömmar, rädslor och samveten. 

Den finns överallt, men ändå inte. Inte förrän den svarta tiken visar upp sin livslevande unge för Lisbetas pojkar långt senare. 

Märket är en mörk skildring av häxjakten på Åland för cirka 350 år sedan. Personer och platser är sanna, kanske mer än så. Vi får följa Lisbeta, en praktisk och orädd bondkvinna som senare döms till döden för trolldom. Lisbeta har god hand med sina djur och med maken Per. 

Liksom de andra bondkvinnorna i trakten är Lisbeta vidskeplig. För att vara säker på att hon verkligen gjort allt för djuren genomför hon systematiskt vissa ritualer, små harmlösa huvudlösa tricks. Hon har lärt sig hur man gör för att få mer mjölk från korna, att askarna kan rena blod, och att det kan betyda döden att hugga ner ett träd som en förfader har planterat. 

Vidskepligheten visar sig ändå ha ett högt pris för Lisbeta och grannkvinnorna när de, en efter en, blir halshuggna för sina ritualers skull. Ritualerna skvallrar, enligt häradshövdingens tyska böcker, om samråd med självaste hin onde. Kyrkoherden hittar dessutom bett på kvinnorna, så kallade djävulsmärken, och det räcker som bevis för att få kvinnorna avrättade.