Articles by Hilda

You are currently browsing Hilda’s articles.

1

Också jag är öbo. Förutsatt att jag tillåts tänja begreppet långt bortom all rimlighet. Efter föräldrarnas död blev jag och mina två syskon ägare till ett sommarviste på en mindre ö. Det är en strandtomt (1 410 m2) med tillhörande byggnader: fritidsbostad (35 m2), ekonomibyggnad (5 m2) och bastu (18 m2).

Ingen veranda.

Ingen vattenledning.

Inget avlopp.

Ingen elektricitet.

De här uppgifterna meddelas i deklarationen för fastighetsbeskattning. Standarden är fortfarande densamma som när farfar och hans yngre bror reste stugan och vedboden 1938, det sista fredsåret. Senare blev de osams. Brodern löstes ut och skaffade sedermera ett eget sommarställe, men det är en annan historia. 

I ett vitrinskåp här i vår trähusbostad finns ett inramat fotografi av farfar när han sitter på en sten ute på Andtback grunne, så skrivs platsnamnet på deklarationsblanketten. Han ser ut precis jag minns honom, en gammal man som utstrålar värdighet och rotfasthet: han är en given del av platsen och dess historia. Bilden är tagen under en av de sista somrarna han levde, kanske den allra sista, 1978. Det är möjligt att jag var närvarande vid fotograferingstillfället, jag är inte säker.

På flera andra ställen, exempelvis i en Wiki­pedia-­artikel som jag blev mycket överraskad över att existerade, används namnformen Antbackgrundet:

Antbackgrundet är en ö i Finland. Den ligger i sjön Larsmosjön och i kommunen Kronoby i den ekonomiska regionen Jakobstadsregionen och landskapet Österbotten, i den centrala delen av landet, 400 km norr om huvudstaden Helsingfors. Öns area är 1 hektar och dess största längd är 170 meter i öst-västlig riktning. I omgivningarna runt Antbackgrundet växer i huvudsak blandskog.

Stavningen haltar men det är ändå mitt efternamn och det förenar mig med en specifik plats och ett sammanhang som jag har ganska begränsade kunskaper om. Tiden går, människor försvinner, detaljer blir dis – med vissa undantag. 

Väldokumenterat är att det funnits fosterländsk aktivism i släkten. Vapen från det beryktade tyska smuggelfartyget s/s Equity lastades om på Grunne för vidare transport i slutet av 1917. I samma veva var farfar var med om att gömma gevär i dynghögen innan ryska soldater anlände och genomsökte hemgården. 

Svårare är att få reda på hur stuglivet på ön såg ut på 1930- och 1940-talen. Vilka var rutinerna? Vad gjorde man om kvällarna? Hur var stämningen? De flesta som kunde berätta någonting om detta är borta. De som finns kvar skulle jag fråga om det uppstod en naturlig situation, annars känns det för obekvämt, sådana sociala trösklar kan vara underligt höga. 

Read the rest of this entry »

Något av det svåraste som finns för en kritiker är att recensera verk där människor naket ger uttryck för sina egna tyngsta sorger. En stor del av all världens konst vilar visserligen tungt på ett fundament av olycklig kärlek, men Mikaela Nymans diktsamling handlar om sorg av annat slag. 

Det är på sätt och vis besvärligt för en recensent att innan ha öppnat boken, få information om att verket som ska ges ett utlåtande är en sorgebok över en av poetens allra närmaste människor. Vem är jag att ge något sådant kritik? Något som dessutom innehåller så obarmhärtiga titlar som ”Slutstädning”. Det är en initial och, förmodligen, ganska naturlig tanke. På den följer dock insikten om att det här är lyrik som ges ut på förlag. Det hör till tingens ordning att verket då recenseras. 

Read the rest of this entry »

Tags:

Författaren Agneta Andersson skildrar några glimtar från den mytomspunna ön Jurmo. Hon är också kyrkvärd, skärgårdsguide och delägare i Vrakplundrarförlaget som ger ut skärgårdsböcker. 

Jag vill vandra över hedarna och gå till kapellet. Jag vill sitta vid stranden och se ut över fjärden och känna att jag är fri. Jag vill att Jurmovinden skall blåsa i mitt hår. Jag vill bara känna den stora samhörigheten mellan Jurmo och mig.” Det här skrev jag när jag var femton. Över femtio år senare nickar jag igenkännande: Av de platser jag bott på har visst Jurmo alltid varit min stora kärlek? 

Sandvikharun som fungerade som ett säsongfiskeläge under första hälften av 1900-talet har nyligen förärats en egen bok.

Det där om vinden låter lite väl romantiskt. Faktiskt fick jag lära mig redan som barn att det är vinden som styr all verksamhet, ja själva livet på Jurmo. Jag minns en gång när farfar slumrade till vid matbordet. Gaffeln i hans hand föll mot tallriken med en skräll och farmor kastade en hastig blick åt hans håll. 

Men ingen sa ett ord utan alla fortsatte att äta kokta flundror och potatis. Plötsligt rätade farfar på ryggen, spände blicken i oss och utbrast: – Vi har nordväst! Varpå farbror Bertel störtade upp, drog skärmmössan över öronen och satte av mot bystranden. Farfar kände av vindens riktning till och med när han sov och nordväst betydde att sumpjollen måste flyttas eller dras upp på land. 

Read the rest of this entry »

Tags: ,

Pärmbild Horisont 2 2019

Förra sommaren hade jag förmånen att var en av Yle:s ”sommarpratare” i den finländska radion. Mitt ämne var öar, som jag har en personlig och nära relation till. Jag fick oerhört mycket respons efteråt och det blev tydligt att ö-tematiken ligger många människor varmt om hjärtat. Antingen via egna smultron­öar, eller via litteraturen där öar ofta förekommer som scenplats för handlingen. 

I det här numret går Ralf Andtbacka på djupet och analyserar begreppet i en personlig essä. Vi får också en inblick i Stilla havets övärld och dess olika författarnamn. På närmare håll har vi Åland, som just nu står i centrum för boken Märket som behandlar tidigare häxprocesser.

Sofia Brinck har intervjuat olika samtida författare kring ö-begreppet, men också Linda Hammarfelt som forskat i öars framställning och funktion i tyskspråkig samtidslitteratur. 

Inledningsvis gör vi en utlöpare till den magiska ön Jurmo i den åboländska skärgården som attraherat många kultur­personligheter.

Vi bjuder på mycket läsvärt i äkta sommarnära nostalgianda.

Michael Economou har gjort en resa till Montségur i södra Frankrike där minnet av inkvisitionens framfart mot den religiösa gruppen katarer på 1200-talet fortfarande är i högsta grad levande.

Jag erkänner att tvekan försvårat skrivandet. Hemma-­hos-reportage finns det tillräckligt många. Förfluten tid är lätt att gå vilse i. Några av den här textens huvudpersoner – de många, levde i ett medel­tida förflutet och bekände sig till en tro som fascinerat också vår tid. Övriga – de få, närmare be­stämt ett äkta par, Annemie och Richard Tacq, får representera vårt 2000-tal i sitt försök att leva efter innebörden i le vrai esprit cathar, den urkristna anda som de förstnämnda utvecklade trots brutalt motstånd från katolska kyrkan.När nästan tusen år skiljer människor åt är fällorna likväl många. Romantik lurar. Övertolkningar. Förvillelser och tro att allt varit som man hoppas. Men hem­reportagen kan formuleras med annat fokus än exklusiva inredningsdetaljer. Reflektioner kan spegla parets kloka sätt att förhålla sig till flydda tider. Dessa två människors bostadsprojekt är för mig lika intressant som deras försök att hitta hem i den historia, vilken präglar byn där de bosatt sig – Montségur, belägen i Pyrenéerna i södra Frankrike, på gränsen till Spanien. Miljön och historien är här präglad av en komplexitet som den intresserade besökaren kanske inte förmår greppa till fullo, men den som en gång fascinerats av traktens förflutna kan sällan släppa tankarna på vad som hänt.

Read the rest of this entry »

I diktsamlingen Ritten mot nuet ger Gösta Ågren en skarpsynt och ärlig betraktelse av livet. Det existentiella temat lyser starkt bland de raka stroferna. Det är visuellt stilrent uppbyggt, men innehållet är omfångsrikt och kraftfullt med tydliga bilder och metaforer. 

Gösta Ågren, Ritten mot nuet, Schildts & Söderströms, 2018

Jag kan inte undgå att tänka på Conor Oberst som sjunger ”We are nowhere and it’s now” i låten med samma titel. 

Det är i de existentiella tankegångarna som jag vandrar när jag tar del av Gösta Ågrens verk. Metaforerna målar upp expressiva bilder, men utan att sväva ut eller bli överdimensionerade. Med fast hand målar Ågren med skarpa konturer som håller läsaren fokuserad på diktarens röst. Och de rösterna vill undersöka nuet, vilket också utstakas av diktsamlingens titel. Det existentiella är det starkaste temat och det framhävs tydligt i dikten ”Och”, där poesins roll träder fram:

Poesin är berättelsen om
meningen med vårt liv;
tillvaron, inte händelserna;

rösterna, inte orden.

Och rytmen, inte sorgen,

fastän varje rad så tydligt
döljer den, och varje dikt
utgör ett avsked.

Read the rest of this entry »

I januari 2018 började Peter Mickwitz leka med ord, han skrev ner nonsens samt missförstådda och felskrivna ord för skojs skull. Han tyckte det var intressant och roligt. Så småningom började ett projekt att ta form. Mickwitz fortsatte att leka med orden och det svenska språket och i maj hade han 1 300 ord i sin ordlista. Detta skrivprojekt resulterade i diktsamlingen Leksikon. Sett att läsa.

Peter Mickwitz, Leksikon. Sett att läsa, Ellips, 2018

Diktsamlingen inleds med ungefär 500 ord. Ordlistan består av felskrivna och missförstådda ord och ibland blir det riktigt komiskt. I ordlistan förekommer ord som utgrävling, babiman, hästko och transbär. Varje sida har nio ord, lyckligtvis tryckta med rätt stor stil. Läsaren får vara väldigt noggrann, eftersom ögat kan bedra. Då koncentrationen släpper för en stund kan det vara svårt att se de små nyanserna i orden och att se vad det verkligen står där. Hjärnan vill läsa rätt. Vår hjärna har en tendens att omvandla felskrivna ord till deras rätta form.

Read the rest of this entry »
Caroline Albertina Mino, Välsignelser, Övers. Johanne Lykke Holm, Wahlström & Widstrand, 2019

Detta är den danska författaren Caroline Albertina Minors andra bok, en novellsamling som översatts till svenska av Johanne Lykke Holm, som gjort en bra översättning. Det är ett ungt, redan prisbelönt författarskap, som spåddes av juryn för Nordiska rådets litteraturpris att ”bli ett centralverk i de senaste decenniernas kortprosa”.

Berättelserna utspelas i relativ nutid, i olika länder, och en del noveller behandlar de svåraste händelser människor kan uppleva i livet: en handlar tillexempel om en mor som förlorar sin tonårsdotter genom självmord. Författaren är kortfattad i beskrivningarna av känslor, allting beskrivs närmast objektivt. Språkvalet är noggrant och skickligt, härvidlag fattas ingenting, författarinnan har förmågan att beskriva det som upplevs med våra fem sinnen och delger sålunda läsaren vad karaktärerna erfar av lukter, ljud, hur saker känns, smakar och ser ut. Men det sjätte sinnet, som utgör människans signum, är mer svårfångat. Trots en rik vokabulär och små detaljer, saknas något. Det handlar inte om att personerna inte är trovärdiga, utan om något annat som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske reflektioner, insikter, lärdomar som personerna ”borde” komma till. Det är som om de registrerar men inte reagerar, i alla fall inte på djupet.

Caroline Albertina Mino
Foto: Laerke Pousselt
Read the rest of this entry »

Författaren Rosa Liksom har alltid intresserat sig för kufiska och skeva karaktärer. Nu är hon aktuell på svenska med en bok om en excentrisk och osympatisk kvinna som levt större delen av sitt liv i finska och tyska nazisters krets. I en mejlintervju med Horisont talar Liksom om hur det är att ta sig under huden på en sådan person, om hur nationalism och misogyni hänger ihop, och vad den lappländska naturen har betytt för henne.

Rosa Liksom är en av Finlands mest framstående författare, belönad med Finlandiapriset och nominerad till Nordiska rådets litteraturpris ett flertal gånger. Hennes romaner och noveller, skrivna på finska och meänkieli, befolkas av diverse säregna och skeva existenser i tillvarons utkanter. De är inte alltid sympatiska, men oftast skildrade med en stor portion humor och värme. Men i hennes senaste bok Överstinnan, som kanske också är hennes mörkaste, är huvudpersonen extra svår att känna sympati för. Det handlar om en gammal överstinna som ser tillbaka på ett liv som hustru till en nazistisk samarbetsman. Ett liv kantat av misshandel, men också tjusiga middagar med tyska nazitoppar. 

Read the rest of this entry »

… som satt upp Märta Tikkanens hyllade roman Män kan inte våldtas på Stadsteatern i Stockholm.

Märta Tikkanens numera klassiska roman från 1975 har under februari och mars gått som pjäs i Stockholm. För regi och dramatisering stod författaren och skådespelaren Lo Kauppi. Horisont ställde några frågor till henne om arbetet med pjäsen och synen på våldtäkt, nu och när Tikkanen skrev sin bok.

Foto: Sören Vilks
Read the rest of this entry »

« Older entries § Newer entries »