Articles by Hilda

You are currently browsing Hilda’s articles.

Caroline Albertina Mino, Välsignelser, Övers. Johanne Lykke Holm, Wahlström & Widstrand, 2019

Detta är den danska författaren Caroline Albertina Minors andra bok, en novellsamling som översatts till svenska av Johanne Lykke Holm, som gjort en bra översättning. Det är ett ungt, redan prisbelönt författarskap, som spåddes av juryn för Nordiska rådets litteraturpris att ”bli ett centralverk i de senaste decenniernas kortprosa”.

Berättelserna utspelas i relativ nutid, i olika länder, och en del noveller behandlar de svåraste händelser människor kan uppleva i livet: en handlar tillexempel om en mor som förlorar sin tonårsdotter genom självmord. Författaren är kortfattad i beskrivningarna av känslor, allting beskrivs närmast objektivt. Språkvalet är noggrant och skickligt, härvidlag fattas ingenting, författarinnan har förmågan att beskriva det som upplevs med våra fem sinnen och delger sålunda läsaren vad karaktärerna erfar av lukter, ljud, hur saker känns, smakar och ser ut. Men det sjätte sinnet, som utgör människans signum, är mer svårfångat. Trots en rik vokabulär och små detaljer, saknas något. Det handlar inte om att personerna inte är trovärdiga, utan om något annat som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske reflektioner, insikter, lärdomar som personerna ”borde” komma till. Det är som om de registrerar men inte reagerar, i alla fall inte på djupet.

Caroline Albertina Mino
Foto: Laerke Pousselt
Read the rest of this entry »

Författaren Rosa Liksom har alltid intresserat sig för kufiska och skeva karaktärer. Nu är hon aktuell på svenska med en bok om en excentrisk och osympatisk kvinna som levt större delen av sitt liv i finska och tyska nazisters krets. I en mejlintervju med Horisont talar Liksom om hur det är att ta sig under huden på en sådan person, om hur nationalism och misogyni hänger ihop, och vad den lappländska naturen har betytt för henne.

Rosa Liksom är en av Finlands mest framstående författare, belönad med Finlandiapriset och nominerad till Nordiska rådets litteraturpris ett flertal gånger. Hennes romaner och noveller, skrivna på finska och meänkieli, befolkas av diverse säregna och skeva existenser i tillvarons utkanter. De är inte alltid sympatiska, men oftast skildrade med en stor portion humor och värme. Men i hennes senaste bok Överstinnan, som kanske också är hennes mörkaste, är huvudpersonen extra svår att känna sympati för. Det handlar om en gammal överstinna som ser tillbaka på ett liv som hustru till en nazistisk samarbetsman. Ett liv kantat av misshandel, men också tjusiga middagar med tyska nazitoppar. 

Read the rest of this entry »

… som satt upp Märta Tikkanens hyllade roman Män kan inte våldtas på Stadsteatern i Stockholm.

Märta Tikkanens numera klassiska roman från 1975 har under februari och mars gått som pjäs i Stockholm. För regi och dramatisering stod författaren och skådespelaren Lo Kauppi. Horisont ställde några frågor till henne om arbetet med pjäsen och synen på våldtäkt, nu och när Tikkanen skrev sin bok.

Foto: Sören Vilks
Read the rest of this entry »
Heidi von Wright
Mellanblad
Schildt & Söderströms
2018

Heidi von Wrights senaste diktsamling bär namnet Mellanblad. På pärmen syns trädstammar, blad, växter, insekter, fönster, stolar, barr, kottar och något som liknar en myrstack. Man får intrycket av att innehållet är mycket naturnära. Fönstren tyder på en inblick eller utblick mot något. Stolarna kanske handlar om att ta det lugnt? Eller väntan. Vi sitter ofta då vi väntar på vår tur, till exempel på apoteket, vid läkarmottagningen och banken. 

En första genomläsning visar att intrycket av pärmen också överensstämmer med innehållet. von Wright skriver om skogen, stammar, blad och andra naturnära element. Hon skriver också om kontrasten mellan ljus och mörker, om växlingar, seende och tystnad. 

Det ligger en gnutta hopp i en del av dikterna, en insikt om en kommande förändring. Eller möjligtvis den förändring som krävs för att det skall finnas hopp i framtiden.

Det finns också en del tomma sidor, eller blad, emellanåt. Det får mig att reflektera över titeln, Mellanblad. Vad har tomheten för betydelse? Den frågan får mig att läsa diktsamlingen en gång till, med fokus på tomrummet.

Read the rest of this entry »
John Ashbery, Dikter

”Urusel surrealism”. Så lydde en avfärdande reaktion på det första försöket att introducera den amerikanske poeten John Ashbery i Sverige, vilket skedde i ett nummer av Bonniers litterära magasin sommaren 1967. Göran Printz-Påhlson refererar händelsen i förordet till det första större urvalet av Ashberys poesi på svenska, Självporträtt i en konvex spegel, som utgavs på Bonniers 1983. Detta pionjärverk kom att avsätta en hel del spår i den poesi som skrevs på svenskt språkområde under decenniet som följde – och gör det väl än idag i någon mån. 

De typiska element i Ashberys poesi som attraherar och lätt föder epigoneri – den underfundiga humorn och ironin, den intellektuella spänsten i associationerna och oviljan att låsa dikten vid traditionella föreställningar om betydelse – är desamma som stöter bort somliga läsare. 

Read the rest of this entry »

Tags: ,

”Hemmet” är ett ord som rymmer oändligt mycket. Ibland står det för trygghet, ibland för fängelse. Ibland välkomnar det och ibland stänger det ute. Det är inte för inte som Freud ansåg att det som väcker mest obehag hos människor är das unheimliche: det som på svenska i brist på bättre brukar översättas till ”kusligt” men som snarare betyder ”o-hemlikt”. Det som skrämmer oss mest, menade Freud, är när det mest välbekanta, hemlika, uppträder i en ny och obekant form. Något sådant sker i den suggestiva novellen Ben, brosk och blod av Erik Kouksu. Rosa Liksom intervjuas om sin roman Överstinnan, som handlar om när föreställningen om hemmet blir exkluderande och destruktiv och resulterar i nationalism och nazism. Emma Olsson skriver i en kärnfull dikt om hemmet som kvinnofälla, och Adam Korpskog fortsätter att utforska Bertil Malmbergs författarskap i sin andra essä på ämnet. Dessutom presenterar vi det vinnande bidraget från skrivartävlingen Zacharias 200!

Detta och mycket mer får du i årets första nummer av Horisont med temat ”Hemmet”.

Anna Remmets

Hästar
Antologi
Skribenter: Hanna Ylöstalo, Vilhelmina Öhman, Satu Laukkanen, Ellen Strömberg. 
Red. Frida Svarvar

Antologin Hästar återkallar starka barndomsminnen hos naturlyrikern Eva-Stina Byggmästar.

Om jag skulle stjäla en bok från biblioteket i år skulle det vara Hästar (Författarna, 2018). Därför att den får mig att minnas. Den får mig att känna. Att minnas vem jag är och känna det där jag kände då jag ännu vara barn, då jag var ung. Jag brukar inte stjäla böcker, inte från bibliotek, inte någon annanstans i från heller.

Jag kan inte hjälpa det – under läsningens gång kommer jag på mig själv med att hela tiden tänka på hästar, får, lammungar och grisar som jag själv mött. Tänka på alla mina hamstrar. På min ökenråtta. Jag kommer att tänka på att det helt säkert var för att jag såg för djupt in i de där djurögonen som jag blev naturlyriker och har ägnat hela mitt vuxna liv åt att bevisa att träd och stenar, små örter och djur har känslor, samma känslor som människor, kanske ännu mer och ännu fler sorters känslor.

Read the rest of this entry »
Burcu Sahin
Broderier
Albert Bonniers förlag

Burcu Sahin, före detta elev och numera lärare vid folkhögskolan Biskops-Arnö, debuterar med diktsamlingen Broderier men har redan innan gjort ett starkt avtryck i den svenskspråkiga samtidslitteraturen. Hon är en del av poesikollektivet Ce(n)sur – som publicerat sig i Svenska Författarförbundets tidskrift Författaren, men också skrivit texter i anarkistiska Brand, OEI och medverkat vid ett flertal uppläsningar i olika sammanhang.

Men mest omtalad har kanske Sahin varit efter den essä som publicerades i Kritiker 41-42, 2016 där hon sätter fingret på strukturella orättvisor och brister hos de kritiker som recenserar i de svenskspråkiga publikationerna. Hur kritikernas fokus läggs på att enskilda konstutövare enbart ses som representanter för kollektiv, sammanklumpade i en enda identitet där mycket lite ansträngning läggs på att se själva verket.

Burcu Sahin. Foto: Carla Orrego Veliz
Read the rest of this entry »
Tua Forsström
Anteckningar
Förlaget/ Albert Bonniers

Det är sex år sedan jag mötte vad som skulle komma att bli en av mina favoritdikter:

Det är svårt att bedöma skadornas omfattning

Jag ska komma tillbaka till dig och rapportera

En kväll i oktober rodde jag ut på sjön

Det blåste hårt och den lilla glasfiberbåten som jag hade lånat av Lasse drev med vågorna hastigt utåt mot holmarna

Jag skulle bara dränka de där fiskarna

 Jag saknar dig så mycket

Allt var lätt som ett skal

Det mörknade och jag var inte fäst vid något

Dikten är ur finlandssvenska poeten Tua Forsströms förra diktsamling En kväll i oktober rodde jag ut på sjön från 2013. Jag har med mig denna dikt alltsedan, den ligger i en ask i mitt inre som en liten ädelsten. Den rymmer nämligen ett tillstånd som i synnerhet en sörjande människa känner igen och behöver. I dessa ömmande marker rör sig Forsström som bekant ofta i, där hon i läsaren skapar ett utflöde för smärtan som gör ett sådant tillstånd mer uthärdligt. Även i sin senaste diktbok Anteckningar pågår detta arbete. För även om sorg kan delas med andra är man fortfarande ensam i den, alldeles fruktansvärt ensam, och där kan litteratur träda in och omfamna en på ett sätt som andra saker inte riktigt kan. I synnerhet den forsströmska.

Read the rest of this entry »

Vandringar kan vara identitets­skapande eller erbjuda en plats för tankere­flektion. Oavsett så handlar det om att hitta något; ett svar, en lösning, en plats. Det anser författaren Carita Nyström som också är fascinerad av labyrinter.

Att reflektera kring temat vandring kan leda en till flera olika vägar. Människan har alltid vandrat, det är så vi i grunden förflyttar oss. Att vandra kan vara befriande, benen kan ta oss nästan vart som helst. Kroppen sätts i rörelse och den friska luften får oss att må bra. Vi kan ta en promenad för att rensa tankarna och komma hem igen med nya insikter. Vandringen ger tid för reflektion och intrycken från omgivningen kan vara lugnande.

Författaren Rebecca Solnit berättar om vandrandets historia ur flera olika perspektiv i boken Wanderlust: att gå till fots. Solnit beskriver vandrandet som ett rum mellan sin gamla och sin framtida identitet. I vandringen befinner vi oss alltså i ett mellanrum, i ett tillstånd fullt av möjligheter. Det är en överväldigande känsla. Men en nervkittlande tanke.

Read the rest of this entry »

« Older entries § Newer entries »