Articles by Hilda

You are currently browsing Hilda’s articles.

Ingenting är farligare än en kvinna som är ett med sig själv

Kvinner som hater menn – Sumaya Jirde Ali

Sumaya Jirde Ali
Kvinner som hater menn Tankesmedjan Minotenk genom Frekk förlag, 2017

Texten känner sig inte hemma någonstans. Är ovälkommen hemmavid. Är i diaspora, är en inkräktare. Men genom texten lärs att ta plats. Att vara flera minoriteter i en är som att vara fångad i en ändlös storm säger Jirde Ali. Diktens jag ställs frågor, svarar, antar andras röster. Mycket av dikten är en dialog, en gestaltning av komplicerade frågor ställda till en ung människa. Diktjaget får stå till svars bortom den egna erfarenheten – anses av en omvärld kunna lägga fram svar på frågor om transnationell slavhandel, om politisk extremism som hävdar samma religion som jaget. Som att en människa ska kunna svara för alla andra. Som att dikt­jagets liv är en ständig rättegång, där denna står anklagad för brott hundratals mil bort utförda av människor med helt andra förutsättningar än jaget. En nittonårig norska sitter inte inne på fler svar än andra ton­åringar. Tonåren är en prövotid. En kastas hårdhänt mot ett liv som en innan skyddats mot. För många sker det helt plötsligt. Att växa upp i en värld där en måste kämpa för en plats blir ett trauma som kan ta en livstid att hämta sig från. Om det ens är möjligt att hämta sig. Read the rest of this entry »

Tags: ,

En unik röst i svensk poesi

Tore Berger Stora Frågor – Inga Svar

Tore Berger Stora frågor – inga svarComedia, 2017

Sångpoeten Tore Berger (f.1938), med förflutet i progglegendarerna Blå Tåget bjuder i sitt elfte album Stora frågor – inga svar på en varierad kompott sånger. Här finns prov på det som gör Berger unik i samtida svensk poesi, i den sångbara lyriska traditionen från Stagnelius, Karlfeldt och Taube. Det som gör Berger speciell är hans didaktiska visor – eller lärosånger. När jag arbetade som gymnasielärare i samhällskunskap/historia var det tacksamt att låta eleverna lyssna på Bergers vindlande långa sång ”Kalla kriget” från 1971. Texten ger ett kritiskt vänsterperspektiv på den amerikanska utrikespolitiken från andra världskrigets slut till Vietnamkriget. Såväl om det Kalla kriget som om 68-vänsterns världssyn har sången skapat livliga klassrumsdiskussioner. En av mina personliga didaktiska favoriter med Berger heter ”Balladen om Rickard Sandler” (2009), en gripande och lärorik genomgång av den socialdemokratiske stats- och utrikesministerns rika liv inom kultur och politik.

Read the rest of this entry »

Tags: ,

Känna igen sig själv – eller Margaretas blick

Margareta Willner-Rönnholm: Albertos blick

Margareta Willner-Rönnholm
Albertos blick – Om fötter, konst och Paris

Sannsaga, 2017

Jag har lust att teckna ett porträtt av Margareta Willner-Rönnholm, för jag vill möta hennes text på mitt eget sätt. Willner-Rönnholms grepp i essäsamlingen Albertos blick är personligt och hennes möte med konsten är personligt, och jag känner igen mig själv. Jag arbetar med teckning vid sidan av skrivandet, medan Willner-Rönnholm favoriserar skulptur. Att teckna porträtt är ett sätt för mig att närma mig andra människor på ett speciellt sätt. Men nu skriver jag istället en mycket subjektiv recension. Texten bjuder in till det.

Att skriva ur jag-perspektiv är inte uppskattat inom vetenskaplig forskning, ändå drogs jag till det. Jag slutade med forskning för några år sedan då jag fattade beslutet att prioritera min egen vision och hälsa. Willner-Rönnholm skriver att hon trivs bättre med essäformen än den vetenskapliga retoriken, för att hon har en ovilja ”att säga någonting bestämt och avsluta resonemang med slutsatser”.

Jag tycker att essän på ett sätt kommer närmare sanningen än det vetenskapliga skrivandet, som ska följa regelverk och dölja ”jaget” bakom tankarna. Willner-Rönnholm nämner uttrycket the poetics of going too far (ur Robert Storrs utställningstext om Louise Bourgeois, och som också hänvisar till Alberto Giacometti och Michelangelo), som ett exempel på hämningslös kreativitet, men också överarbetning. Själv kultiverar jag a poetic of going too wide, jag vill för mycket och för brett. Det här skavde när jag var forskare, där fokus och specialisering uppskattas.

Read the rest of this entry »

Tags: , , , , , ,

Bosse Hellstens nya kläder

Bosse Hellsten: Jökel: Anteckningar för en opera

Bosse Hellsten
Jökel: Anteckningar
för en opera

Schildts & Söderströms, 2017

Poeten Bosse Hellsten har tidigare gett ut tre diktsamlingar på Schildts & Söderströms. Jökel: Anteckningar för en opera är hans romandebut och handlar om en författare som för enkelhetens skull råkar bära namnet Bosse Hellsten.

Hellsten – nu talar vi alltså om den livs levande upphovsmannen snarare än hans fiktiva alter ego – har sagt sig vara inspirerad såväl som intresserad av myten om det manliga konstnärsgeniet. Det är en diskussion som för all del fortfarande engagerar, men ska man föra den i romanform krävs det åtminstone något som för handlingen framåt. Hos Hellsten går de flesta av de 178 sidorna alldeles för mycket på tomgång, även om det börjar lovande. Eller ja, det börjar åtminstone inte alldeles dåligt.

Read the rest of this entry »

Tags: ,

En liten bok med stora frågor

Adrian Perera, White Monkey pärm

Adrian Perera White Monkey Förlaget, 2017

Adrian Pereras debut White monkey är en diktsvit med stora frågor. Han påminner läsaren i början om att det som väntar “är fiktion / förutom problemen”. Dikterna handlar om en familj bestående av en finlandssvensk far, en mor från Sri Lanka, deras son och släktingar. Sonen blir också intervjuad av en journalist. I dikterna lyfts många frågor fram: om att inte passa in, om att vara utanför och att bli konstant ifrågasatt.

Dikterna är till största delen skrivna på svenska, men det finns en del engelska och singalesiska inslag. Stilen är fri. Här är det budskapet som är viktigast. Det är mest moderns och sonens röster som hörs. Sonen får tidigt klart för sig att många finländare inte ser honom som en like, trots att han är född i Finland. Han är ju icke-vit med brunare hy än många finländare.

Föräldrarna skiljer sig och sonen känner sig klämd mellan sina föräldrar. Fadern talar om invandring och om att ingen “sköter om en hemlös finne / som bor i en låda på gatan / men svartingar har man råd med / hur mycket som helst.” Sonen förstår inte, är inte han välkommen i Finland? Svaret blir “Gud vet vems son du är”. Samtidigt finns det invandrare som ser sonen och blir glada, han är en av dem. Sonen har en identitetskris. Han vet inte var han hör hemma. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

En övertygande och lyhörd debut

Inlandet Elin Willows

Elin Willows Inlandet Natur och Kultur (Sverige) Förlaget (Finland) 2017

De jag lämnade vet inte vart jag är på väg. Dit jag kom fanns bara förvåning. Varför lämnade jag det jag lämnade? Förvåningen ökar när jag väljer att inte flytta tillbaka. Det finns inget tillbaka. Jag har gjort mitt val och nu lever jag med det till nästa val.

Raderna ovan är i korta ord ett sammandrag från inledningen till Elin Willows debutroman Inlandet, som öppnar bokåret i Finland och Sverige, en uppmärksamhet som förunnas få debutanter. Lyhört och med självklar tonträff berättar hon en historia som skulle kunna få andra debutanter och mer erfarna skribenter att randa ihop en självömkande berättelse som inget förlag vill ha på utgivningslistan. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Horisont nr 2 har temat Platsen

Vilken betydelse har själva platsen för ett författar- eller konstnärskap? Är det platsen som formar verket? Eller är det rentav tvärtom?

Platsen är allestädes närvarande. Det handlar om identitet och orientering. Om att upprätthålla och samtidigt nyskapa. Ibland blir platsen till och med större än själva verket. Det finns till exempel geografiska platser som bär upp hela kolonier av konstnärskap.

Vad betyder platsen för dig personligen? I dina egna eller andras texter och verk?

Kontakta redaktör Camilla Lindberg (camilla(ät)horisont.fi) om du har idéer och texter i någon form som kunde passa ihop med temat.Hör gärna av dig så snart som möjligt med förslag. Absolut sista deadline för texter är den 16 april.

Bästa läsare!

 

Så är vi framme vid årets sista nummer av Horisont!

Vi kan den här gången bjuda läsarna på något verkligt exklusivt: ett brev från författaren Tove Jansson till konsthistorikern Marja Salonen. Detta dokument har aldrig tidigare publicerats! Brevet diskuteras av bilderboksforskaren Maria Laukka och barnlitteraturvetaren Mia Österlund.

För den som längtar till varmare trakter kan det kanske platsa med ett reportage från Sevilla, där Peter Berglund går i den sufiske mystikern Ibn Arabis fotspår. Och poeten Catharina Gripenberg delar med sig av färska översättningar hon gjort av europeiska kollegors dikter.

Detta bara för att nämna något. Resten låter vi dig själv upptäcka.

Med önskan om skön läsning!

Sofie

Horisont 1 2017 har temat “porträtt av konstnären”.

Med inspiration från stundande nyutgåva av James Joyces klassiker Porträtt av konstnären som ung kommer 2017 års första nummer av Horisont att sätta konstnärs- och författarrollen under lupp. Omhuldas fortfarande genimyten som under romantiken? Eller är författaren rentav död som filosofen Roland Barthes hävdade? Finns det nya vinklar på välkända författarskap som skulle kunna ändrade etablerade bilder av dessa? Eller författarskap och konstnärskap som av någon anledning förbisetts? Vem får kallas konstnär och vem får det inte?

Horisont välkomnar texter på dessa och andra besläktade teman, men självklart också uppslag och idéer om helt andra ämnen.

Välkommen att skicka in essäer, intervjuer, reportage, noveller, dikter eller bildkonst senast den 30 januari 2017 till anna (at) horisont fi!

horisontpa%cc%88rm-3-16För mig känns det speciellt att skriva dessa rader då detta är mitt första nummer som redaktör för en tidning som jag läst länge och skrivit i ofta. Som litteraturvetare och sedan som skribent har jag fått anledning att fundera mycket över centrum och periferi. Vilka får plats i centrum? Vilka får vara med? Vilka rör sig från periferi till centrum eller kanske från centrum till periferi, och varför? Det första numret med mig som redaktör fick därför detta tema. Här möter vi förlaget Dockhaveri som vill ifrågasätta den traditionella synen på författarskap och utgivning och släppa in röster som kanske tidigare befunnit sig i marginalen. Vi träffar Klara Wiksten som gör seriekonst av så kallat ”utanförskap” och psykisk ohälsa, den isländska författaren Einar Már Gudmundsson som också han skildrar öden i samhällets periferi och Andrea Lundgren och Martin Halldin som gör en litteraturpodcast där de undersöker det gränsöverskridande. Men vi rör oss också in mot det litterära centrum där Viktor Rydberg och jubilaren William Shakespeare finns.

Förutom detta bjuder det nya numret av Horisont på skönlitteratur bland annat i form av en novell av ovan nämnda Andrea Lundgren och poesi av Eva-Stina Byggmästar och poeten tillika konstnären som kallar sig Gatuduvan.

Trevlig höstläsning!

Anna Remmets

« Older entries § Newer entries »