Articles by Hilda

You are currently browsing Hilda’s articles.

Bokpärm, Ralf Andtbacka
Potsdamer platz En dikt 
Förlaget
2019
Ralf Andtbacka. Potsdamer platz – En dikt. Förlaget. 2019.

Bokrecension: Ralf Andtbacka. Potsdamer platz – En dikt

Ulmar. Ordet kan tjäna som exempel på hur lite språklig vinning vi får av Ralf Andtbackas verk. Det är ett underbart ord som skulle kunna öppna en hel värld, från den pyrande brasan eller den pysande trädsvampen, satt i fyr för att skrämma iväg myggen. 

Metoden i Andtbackas Potsdamer Platz är den rakt motsatta: orden rivs upp med sin rot och placeras i en utställnings­monter. Världen är stängd och det finns ingen väg ut: ”människans möjlighet är att gå under jord där historien ulmar i psykos.”

Read the rest of this entry »

Till minnet av Carita Nyström (1940–2019)

Beskedet om att min vän och författarkollega Carita Nyström hade gått bort kom kanske inte helt överraskande men kändes likafullt som ett dråpslag i oktobermörkret. I många år hade hon kämpat med vacklande hälsa, men efter varje kris resolut rest sig och gått vidare. Hon var en kämpe med obändig vilja och smittande entusiasm, vilket fick många av oss att tro, eller i varje fall hoppas, att hon skulle hänga med ett bra tag till. Men så blev det inte.

Vår vänskap sträcker sig tillbaka till 1990-talet. Då var Carita en sedan länge etablerad författare och kulturpersonlighet i Österbotten och Svenskfinland, en eldsjäl, fixare och mentor som fick saker och ting att hända och som generöst delade med sig av sina kunskaper och skapade möjligheter för andra. Hon var en kulturaktivist av bästa snitt som värnade inte bara om sitt eget författarskap utan om det större sammanhang som förenar författare och läsare.

Därför framstod det som sällsynt lämpligt att Carita verkade som österbottnisk länskonstnär i litteratur under åren 1991–1993, ett uppdrag som blev mitt några år senare, i hög grad som ett resultat av hennes lobbande hos konstkommissionen. En stafettpinne som hon räckte vidare var tanken om ett samarbete mellan Österbotten och Yorkshire i England. Den preliminära kontakten initierade Carita under ett besök i den nordengelska regionen och det blev den grund som jag sedan kunde bygga vidare på. Samarbetet, som gick under namnet Interland, resulterade i flera författarbesök i båda länderna och en trespråkig antologi som utkom på förlaget The Poetry Business.

Vänskapen mellan oss som deltog i projektet har bestått genom åren, ofta med Carita som sambandscentral i kommunikationen. I en personlig respons på dödsbudet fångade Steve Dearden – Caritas ursprungliga kontakt i Yorkshire – en känsla som alla i projektet och säkerligen många andra kan dela: ”Jag undrar hur någon som, sett ur ett helt livs perspektiv, vi tillbringade så få dagar med kunde göra ett sådant oerhört starkt intryck.”

Sådan var Carita Nyström – hon tog initiativ, hon skapade nätverk, hon lämnade spår.

Det finns förstås så mycket mera att säga om Carita och hennes mångsidiga karriär, om hennes pionjärinsatser för feminismen, hennes engagemang i fredsrörelsen, det alternativa förlaget Hantverk som hon drev tillsammans med sin make Erik Ågren, hennes ordkonstverkstäder och otaliga kulturprojekt i hemkommunen Korsnäs och på andra ställen. Trots att meritlistan var lång och imponerande smidde hon ständigt nya planer, vilka hon gärna berättade om när vi sammanstrålade. Det professionella siktet var inställt på framtiden, en attityd som inspirerade.

Samtidigt finns i hennes böcker en stor medvetenhet om tidens gång, om minnandets och vittnesbördens betydelse, och medmänskliga sammanhang och tillvarons cykliska karaktär. Trädgårdsodling var hennes passion och återkommande ämne i den senare delen av hennes författarskap. I den sista texten hon sände mig, en Gröna hörnan-kolumn för lokaltidningen KustNytt, skriver hon om höstens ankomst till trädgården och avrundar med en kommentar i en positiv och lite skälmsk ton som för mig är så Carita:

Vresrosen remonterar också, och bland de fint svällande nyponen syns nu både röda och vita blommor. Vresrosen är ju svartlistad i likhet med lupinen. Men jag låter – kanske lagstridigt – mina plantor av båda arterna breda ut sig. Låt det blomma!

Vissa anser att vår tid är fixerad vid ytan – kolumner följs idag ofta av en bild på själva skribenten. I dagens digitala selfie-kultur verkar det angeläget för människor att urskilja sig från massan och betona den egna identiteten. Men detta behov av bilder på oss själva och andra har existerat i varierande form genom historien. Människan har alltid varit upptagen av sitt eget och andras utseende. Bilder fyller en social funktion som både skapar och bekräftar våra relationer – detsamma gäller genren självporträtt.

Vad är ett självporträtt? Det skulle kunna beskrivas som ett estetiskt fenomen där en konstnär eller författare inkluderar sig själv, och samtidigt bryter ned skillnaden mellan det offentliga och det privata: ett tröskeltillstånd där fakta blandas med fiktion. Tonsättare kan gömma sig i sina kompositioner. Ett exempel är DSCH-motivet som Dimitri Shostakovich använder i varje inledande stycke av den åttonde stråkkvartetten. Några enkla stråkar skapar ledmotivet som har hans initialer. Även konstnären och diktaren arbetar ofrånkomligt med sig själv – men hur tolkar man bäst ett självporträtt? 

”Vi drivas ständigt mot slutmålet: självporträttet”, skriver poeten och konstnären Rabbe Enckell i sin prosabok Tillblivelse. I ett annat sammanhang skriver han: ”Verkligheten ger oss ingen riktning, den ger oss bara möjligheter, obestämda chanser. För att begränsa dessa möjligheter och rationalisera deras inverkan på oss, börjar vi ’klä oss’ i våra jag.” Enckell anser att självporträttörer alltid presenterar sig som något – en asketisk bohem, en androgyn dandy och så vidare. Oavsett vilken av de möjliga identiteterna som gestaltas framförs en roll.

Read the rest of this entry »

Bara några meter från det mest trafikerade turiststråket i Gamla Stan i Stockholm ligger en litterär oas för läsare av obskyr och ockult litteratur. Horisonts redaktör Anna Remmets har besökt antikvariatet Verklighetsflykt och pratat med dess ägare och grundare Joel Bergling.

Även om Gamla Stan i Stockholm nuförtiden är mer fyllt av turister än mystik, går det fortfarande att finna en viss magi i stadsdelen med sina trånga gränder och källarvalv från medeltiden. Och även om antikvariatet Verklighetsflykt inte ligger i någon smal gränd, utan på en med Gamla Stans mått mätt relativt bred tvärgata, så känns det definitivt som en av de där undangömda pärlorna som inte ens de flesta av oss som bor i Stockholm känner till, men som gör att vi fortfarande tycker att det känns värt att besöka Gamla Stan trots alla turistshoppar som säljer vikingahjälmar i plast (med de där hornen som vikingarna inte hade). 

Read the rest of this entry »

Bokrecension av Henry Parland: Samlade skrifter 2. Prosa.

I fjol utgav Finlands Svenska Litteratur­sällskap på förlaget Appell under en redaktion ledd av Per Stam första delen av Henry Parlands samlade skrifter, Poesi. I år utges del 2, Prosa med Elisa Veit som ansvarig redaktör. En avslutande del, Kritik, planeras till nästa år. Den nya volymen omfattar åren 1925 till 1930 och är efter Veits kunniga inledning uppdelad i ”Publicerat”, ”Opublicerat”, ”Ofullbordat” och ”Dagboksliknande anteckningar”.

Henry Parland: Samlade skrifter 2. Prosa. Appell Förlag. 2019.

Prosan upphörde nästan helt efter mötet med Gunnar Björling i november 1927; därefter skrev Parland fram till utgivningen av Idealrealisation med några undantag endast poesi. 1928 hade han som tjugoåring välkomnats av de äldre författarna i Quosegoredaktionen Diktonius, Björling, Rabbe Enckell, Hagar Olsson, varav ett par till helt nyligen varit hans förebilder. 

Henry Parland föddes i Viborg 1908; mamman Maria, född Sesemann, var tyskspråkig, och skulle sedan få ytterligare tre söner, Hon hade en andel i den stora släktgården i Tikkala utanför Viborg. Pappan Oswald var av engelsk släkt men nu ingenjör vid ryska järnvägen. Familjen bodde i Sankt Petersburg. Mammans bror, Vasilius Sesemann, från 1923 professor i filosofi i Kaunas, Litauen, talade ryska med Henry då han 1929 efter misslyckat växelrytteri och allt värre krapula (bakfylla, red.anm.) 21-årig förpassades till exil i Litauen.

Read the rest of this entry »

Kära läsare!

När det här numret av Horisont dimper ner i din brevlåda är hösten redan långt gången, men när jag skriver detta är det fortfarande sommar även om ”dagarna mörknar minut för minut” som det heter i Tove Janssons vackra och vemodiga ”Höstvisa”. Förhoppningsvis bjöd sommaren på en del vackra dagar. Kanske har du kunnat ligga vid vattnet och titta på en blank och stilla yta. Kanske har du funderat över vad som lever sina liv där under, i mörkret, eller kanske har du funderat över vilka liv under ytan som vi människor har släckt med våra föroreningar. Om vad som döljer sig under ytan handlar årets tredje nummer av Horisont. Jag intervjuar poeten Rosanna Fellman om debutboken Strömsöborna, som handlar just om sådant som människor (och samhället) försöker dölja under glättiga ytor. Ida Ståhl och Mikael Henrik Myrtin tacklar båda i sina noveller det som kan pyra under ytan i tillsynes harmoniska relationer. Gunnar Högnäs har översatt Sanna Karlströms dikter om ägg (ett föremål som gömmer sitt ömtåliga innanmäte bakom en hård yta), och Adam Korpskog har i en essä studerat den yta som utgör målarduken: i det här fallet Olof Sager-Nelsonsoch Helene Schjerfbecks vilkas på sin tid omdiskuterade självporträtt han skriver om. Detta och mycket mer får du i nya Horisont med temat Under Ytan!

Read the rest of this entry »

Öar har en lång historia i litteraturen. När jag tänker på litteratur där öar haft mer eller mindre en central roll, är Pappan och havet, Flugornas herre och Robinson Crusoe de första som dyker upp. För att inte tala om Odyssén. Robinson Crusoe var så banbrytande när den utkom för 300 år sedan att den utvecklade en ny genre – robinsonaden. Bland ny litteratur har vi Johanna Holmströms Själarnas ö och Maria Turtschaninoffs böcker om Maresi och Röda Klostret.

Ön som centrum

Litteraturhistorien är som ett stort hav som omges av landskap av olika berättelser. Bland dem, vid sidan av och lite längre ut till havs, myllrar det av öar. Den tyska författaren Judith Schalansky skriver i boken Atlas över avlägsna öar att öar är fastlandets fotnoter, så långt från sitt fosterland att de inte ens får plats på nationskartorna. 

Read the rest of this entry »

Det lungsjuka husetav Matilda Gyllen­berg är en fängslande och mörk debut. Med ett förträffligt språk tar Gyllenberg avstamp i småstadsidyllen Lockum och målar upp ett något kusligt mysterium som för tankarna till Stephen King och hans Maine, dock utan skräck. 

Det är en mångfacetterad berättelse om moderskap, rädslan för det som är annorlunda och hur långt människan är beredd att gå för att skydda det egna.

På baksidan av omslaget står det: ”En blandning av thriller, saga och psykologisk realism” vilket omedelbart skapar en särskild förväntan hos mig. Jag tänker mig att den ska väcka ett visst obehag, vara lite ryslig och spännande. Min läsupplevelse är dock något annat, jag finner tyvärr inte berättelsen så fängslande som texten på baksidespärmen lovar. 

Det som däremot fångar och drar iväg med mig är språket. Det är rent och luftigt och korrelerar samstämmigt med jag­berättarens person. Det är enkelt och rättframt, utan överdådiga beskrivningar. Den namnlösa jagberättaren är en rak och ärlig person, hon framstår som kall och mycket reserverad. 

Jagberättaren har tillsammans med sin man och sjuåriga dotter renoverat och inrett mannens farföräldrars gamla hus, i det lilla idylliska samhället Lockum. Berättaren är ett kontrollfreak, allt i hemmet ska vara tipptopp och hon är oerhört missnöjd med det mesta i hennes omgivning.

Read the rest of this entry »

En svart hund tar över Lisbetas drömmar. Hunden nosar försiktigt på henne och trycker nosen i hennes halsveck. Samma hund jagar kyrkoherden och driver honom till vansinne om kvällarna. Hunden dyker upp lite varstans, stundvis illavarslande, som speglade den folkets drömmar, rädslor och samveten. 

Den finns överallt, men ändå inte. Inte förrän den svarta tiken visar upp sin livslevande unge för Lisbetas pojkar långt senare. 

Märket är en mörk skildring av häxjakten på Åland för cirka 350 år sedan. Personer och platser är sanna, kanske mer än så. Vi får följa Lisbeta, en praktisk och orädd bondkvinna som senare döms till döden för trolldom. Lisbeta har god hand med sina djur och med maken Per. 

Liksom de andra bondkvinnorna i trakten är Lisbeta vidskeplig. För att vara säker på att hon verkligen gjort allt för djuren genomför hon systematiskt vissa ritualer, små harmlösa huvudlösa tricks. Hon har lärt sig hur man gör för att få mer mjölk från korna, att askarna kan rena blod, och att det kan betyda döden att hugga ner ett träd som en förfader har planterat. 

Vidskepligheten visar sig ändå ha ett högt pris för Lisbeta och grannkvinnorna när de, en efter en, blir halshuggna för sina ritualers skull. Ritualerna skvallrar, enligt häradshövdingens tyska böcker, om samråd med självaste hin onde. Kyrkoherden hittar dessutom bett på kvinnorna, så kallade djävulsmärken, och det räcker som bevis för att få kvinnorna avrättade.

Read the rest of this entry »

1

Också jag är öbo. Förutsatt att jag tillåts tänja begreppet långt bortom all rimlighet. Efter föräldrarnas död blev jag och mina två syskon ägare till ett sommarviste på en mindre ö. Det är en strandtomt (1 410 m2) med tillhörande byggnader: fritidsbostad (35 m2), ekonomibyggnad (5 m2) och bastu (18 m2).

Ingen veranda.

Ingen vattenledning.

Inget avlopp.

Ingen elektricitet.

De här uppgifterna meddelas i deklarationen för fastighetsbeskattning. Standarden är fortfarande densamma som när farfar och hans yngre bror reste stugan och vedboden 1938, det sista fredsåret. Senare blev de osams. Brodern löstes ut och skaffade sedermera ett eget sommarställe, men det är en annan historia. 

I ett vitrinskåp här i vår trähusbostad finns ett inramat fotografi av farfar när han sitter på en sten ute på Andtback grunne, så skrivs platsnamnet på deklarationsblanketten. Han ser ut precis jag minns honom, en gammal man som utstrålar värdighet och rotfasthet: han är en given del av platsen och dess historia. Bilden är tagen under en av de sista somrarna han levde, kanske den allra sista, 1978. Det är möjligt att jag var närvarande vid fotograferingstillfället, jag är inte säker.

På flera andra ställen, exempelvis i en Wiki­pedia-­artikel som jag blev mycket överraskad över att existerade, används namnformen Antbackgrundet:

Antbackgrundet är en ö i Finland. Den ligger i sjön Larsmosjön och i kommunen Kronoby i den ekonomiska regionen Jakobstadsregionen och landskapet Österbotten, i den centrala delen av landet, 400 km norr om huvudstaden Helsingfors. Öns area är 1 hektar och dess största längd är 170 meter i öst-västlig riktning. I omgivningarna runt Antbackgrundet växer i huvudsak blandskog.

Stavningen haltar men det är ändå mitt efternamn och det förenar mig med en specifik plats och ett sammanhang som jag har ganska begränsade kunskaper om. Tiden går, människor försvinner, detaljer blir dis – med vissa undantag. 

Väldokumenterat är att det funnits fosterländsk aktivism i släkten. Vapen från det beryktade tyska smuggelfartyget s/s Equity lastades om på Grunne för vidare transport i slutet av 1917. I samma veva var farfar var med om att gömma gevär i dynghögen innan ryska soldater anlände och genomsökte hemgården. 

Svårare är att få reda på hur stuglivet på ön såg ut på 1930- och 1940-talen. Vilka var rutinerna? Vad gjorde man om kvällarna? Hur var stämningen? De flesta som kunde berätta någonting om detta är borta. De som finns kvar skulle jag fråga om det uppstod en naturlig situation, annars känns det för obekvämt, sådana sociala trösklar kan vara underligt höga. 

Read the rest of this entry »

« Older entries