Per Helge: Landskapelser

Helge närmar sig det bortomspråkliga

Dikterna i den här boken består av inte fullt 700 ord sammanlagt. Den är i textmängd Helges klart minst omfattande – Helge brukar skriva långa dikter. Tom Hedlund skrev i Svenska Dagbladet att poeten i diktsamlingen motsäger sin egen poetik: ”Poetens ämne är naturligtvis inte språket utan världen”. En åsikt Helge ger uttryck för i sin prosabok I en så långsam trakt som vår (som för övrigt förtjänar klassikerstatus inom svensk ”Nature writing” – med sitt noggrant avlyssnade gestaltande av ett år i den västmanländska naturen). Istället skall ämnet i denna nya diktsamling, menar Hedlund, minst lika mycket vara språket som världen. Och så är det nog. Dessutom är det programmatiskt svårt att vara renodlat språkmaterialistisk likaväl som att vara konsekvent ”traditionell”  i sin poesi.
Nåväl. Helges första nya diktsamling sedan 2002 års Rasp (förutom 11 dikter från 2010 i samlingsvolymen En skrovlig yta av liv, 2011) är som sagt korta, och av en reflekterande, avklarnad natur – man kanske skulle kunna läsa boken som ett appendix till den 2011 utgivna urvalssamlingen En skrovlig yta av liv. Fast med några viktiga kommentarer och kompletteringar om författarskapet. För på samma gång som boken handlar om språket, handlar den också om författarskapet.
Helge skriver i en av bokens första dikter:

Mitt i landskapet en människa
Hon söker spår av skogar, sjöar, berg.
Också fåglar.

Människan beskrivs genom boken som ”hon” – men kan om man vill också skrivas som naturpoeten Per Helge personligen. Vissa dikter känns med den läsarten som en metakommetar till författarskapet.

Hon söker också ramar: sjöar
vikar, dungar, fält av havre, råg
att spänna sina egna bilder i.
De blir då verkligare.

Eller som i avslutningsdikten, där författarjaget på ett nästan översinnligt sätt sammansmälter med naturen/skapelsen:

Mossan är så grön.
Skapelsen mäter sig själv
i hennes blick.
Förvånat.

Det inledande kursiva ackordet för boken är ”Det fyller en. Man ordnar det. / Det faller sönder. Man ordnar det igen. / Faller själv sönder.” Något som också med fog skulle kunna vara ett författaskaps livscykel.
Det finns annat också. Ett kort rim plötsligt: ”Glest silad genom dungen: eftermiddags­sol. / Här står en trasig, väder­faren campingstol.” Glesbygdens minsk­ande infrastruktur gestaltas:

Den kommunala bussen är inställd.
I ett garage nånstans.
Ingen hållplats finns det kvar,
att dröja eller vänta vid.
I skorna får man färdas.

Samtidigt beskrivs civilisationens kolonisering av naturen, så att sjöns eget namn glöms till förmån för dess funktion i samhället:

Nu minns hon blänket från en sjö
långt borta.
En bäck rann dit, och vidare.
Vad hette sjön?
Det kommunala vattnet?

Men så finns där språkets oförmåga att riktigt kunna benämna saker.

Iförd nuets seldon
Vad heter landet nu igen?
Landet där hon just nu står?

Detta är en av de dikter som Tom Hedlund i sin anmälan av boken beskriver som att ”det namn- och ordlösa varat fyller sig självt som ett formlöst och oformulerat ’det’”.  I denna samlings kanske starkaste dikt skönjes – om inte fångas – detta bortomspråkliga:

Några ögonblick så djupa att
man drunknar.
Där heter inget något.
Det fyller allt till brädden.
Hon står och rinner nästan över.
Av allt det namnlösa.
Ett ord, dess skugga, rispar henne,
spårlöst.
Det tänkte sig. Sekundsnabbt bort.
Det hette något.
Eller inte.

Tags: , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *