”Det har de senaste åren talats mycket om en ’religiös renässans’ och väl inte alldeles med orätt”. Så inleder Sven Willner 1955 en essä om det kristna samhällets förhållande till litteraturen i tidskriften Horisont. Det hade lika gärna kunnat skrivas idag. I skredet av böcker som publiceras varje år återfinns såväl heliga sökare som pseudoreligiösa psykopatiska mördare.

Öppna en bok och du skall finna en stor fråga: om människans natur, om ondskans och godhetens väsen eller om meningen med den enskildes existens. Otaliga av våra nutida författarskap utgår från och behandlar en eller flera av livets stora frågor, vissa med djup och komplexitet, andra kulissartat. Orsaken till uppmärksamheten är uppenbar, det intresserar människor att läsa om den egna rädslan eller om det man förundras över i tillvaron. Berättelsen, vare sig den är skriven eller visualiserad, är ett sätt att hantera sina existentiella frågeställningar, vidga sin världsbild eller finna stöd för sina tankar. Religionen är den instans som framför andra besvarar den här typen av djupt mänskliga spörsmål. Eftersom livsfrågorna är universella används de för att skapa spänning inom samtliga litterära genrer.

Prästen eller pastorn förutsätts vara expert på existensens frågor och är därmed på förhand försedd med en av läsaren projicerad godhet. Det gör honom eller henne till en perfekt skurk, något som snarare är regel än undantag i den nutida svenska deckaren. Dyker det upp en religiös människa – eller ännu mer frapperande: en sammanslutning av religiösa – i en deckare kan man tryggt förvissa sig om att de är skumma. Dramaturgin tycks kräva det. Karaktären som förväntas vara god och förblir god genom hela berättelsen riskerar att bli tråkig. Deckarförfattarna utnyttjar därför schablonbilden av den goda människan för att utveckla motsatsen: den pseudoreligiösa galningen som ofta är ett manipulativt geni. En av de mest lästa böckerna i subgenren bör vara Henning Mankells Innan frosten (2002). Här centreras handlingen till en sekt som visar sig vara avhängare till Jim Jones Folkets tempel, vilka på sektledarens initiativ begick kollektivt självmord eller mördades 1978 i Jonestown. Mankell visar hur en människa förändras genom hjärntvätt och hur förvriden en individs uppfattning om verkligheten kan bli om en sociopatisk galning med fel anspråk får hantera den religiösa floran av påtryckningsmedel. Också Åsa Larssons debut Solstorm (2003) innehåller sektspänningens kännetecken. Här återvänder huvudkaraktären till sin hembygd i Norrland. En pastor har just dödats och huvudpersonen blir en ofrivillig detektiv, vilket leder läsaren in i den ytterst avskärmade religiösa rörelsens mörka hjärta.

Den seriösa litteraturen har ett mer balanserat förhållningssätt till religiositet och de stora frågorna. Inte desto mindre har man från intellektuellt håll sett med skepsis på religiösa författarskap, inte minst på grund av att verken tenderar att bli nyanslös propaganda för författarens ståndpunkter. De senaste åren har flera berättare lyckats överbrygga avstånden och därmed skapat debatter om tro, inte minst den mycket heta trosdebatten om religionen och hur samhället bör förhålla sig till densamma som för några år sedan fördes mellan föreningen Humanisternas ateister, de agnostiska förkämparna och den troende falangen. Även i ett sekulariserat land som Sverige är således frågan om religion viktig, därför är det inte underligt att den har blivit ett tacksamt motiv i litteraturen.

När Per Olov Enquist gav ut Lewis resa (2001) fungerade boken som en bro mellan det intellektuella Sverige och det frireligiösa Sverige, vilka under en lång tid förhållit sig skeptiskt till varandra. Orsaken till kylan återfinns sannolikt i de två skilda sätten att förhålla sig till verkligheten. Medan de frireligiösa menar att man måste vända sig till emotionerna och att det är ogörligt att på ett logiskt plan förstå och förklara religion, störs de intellektuella av känsloskvalpet och är tränade att i sina discipliner göra förhållanden i verkligheten rationella. Även om temat rationalitet kontra känsla är tämligen väl undersökt i litteraturen, inte minst av Dostojevskij, består Enquists insats i att på ett rationellt sätt utreda de irrationella dragen hos Filadelfiaförsamlingen och dess grundare.

Lewis resa handlar om Lewi Pethrus och Sven Lidman. Boken närmar sig dramaturgiskt den medeltida helgonlegenden, men Enquists berättartekniska briljans gör att boken framstår som betydligt mer nyanserad. Grundarna till Filadelfiaförsamlingen, Pethrus och Lidman, står i centrum men beskrivs utifrån en mer undanskymd figur: Efraim Markström, som har sitt ursprung gemensamt med Enquist. Utifrån den sistnämndes levnadsteckning har författaren skrivit en berättelse om makt och passion som också är berättelsen som den frireligiösa rörelsens framväxt i Sverige. De två grundarna förvandlas under bokens gång i motsatt riktning. Petrus är från början den hängivet religiösa vars hela fokus ligger på frälsningen medan Lidman fungerar som en maktfullkomlig uppåtsträvare. Innan boken är slut ska rollerna bytas och framför allt Lidmans beteende görs begripligt.

Sven Lidmans betydelse i den litterära historien har diskuterats, men hans självbiografi ger bilden av en innerligt religiös människa. Huvudparten av verket kom ut under 50-talet och här står åter kristendomen och dess inverkan på människors liv i centrum. Läsningen är fascinerande drygt 50 år senare eftersom de moraliska värdena har förändrats i sin grund. I vår tid far sexualupplysare runt i skolklasser och pratar öppet om sexualitetens alla aspekter. MTV, internet och sexprogram på teve har till fullkomning normaliserat alla varianter av sexualitet. För den moderna läsaren syns Lidmans pubertala, religiöst kopplade, onaniskam närmast absurt otillåtande – en i vår tid sannolikt avvikande sexuell hämmare.

Kristna motiv förekommer naturligtvis även i dikten. Mer traditionella åtbörder finner vi i Bo Setterlinds diktning medan Jesper Svenbro kan ses som en mer oortodox förkunnare. Setterlinds första hela verk avhängigt ett kristet motiv är, om man bortser från psalmdiktningen, Herrens moder (1962) som ägnas jungfru Maria. Här lovsjungs Jesus moder i en traditionell, dyrkande form. Motiven i Setterlinds 50-talsdiktning var ofta både romantiska och religiösa, vilket gjorde att han kontrasterade 40-talisternas rationella desillusion. Den lite självcentrerade mjukheten i dikten, tillsammans med ett ibland direkt överraskande bildspråk, har gjort att Setterlind överlevt in i vår tid och ofta citeras på gravstenar och i dödsannonser:

Det finns ett hav
som ingen ser,
det finns en grav,
där ingen dör,
det finns en sol,
som ej går ner,
det finns en strand
i varje själ

Som synes använder sig poeten av relativt ordinära religiösa bilder som havet, graven, stranden och själen, vilket här ter sig effektfullt. Ett problem i Setterlinds poesi i stort är dock en viss ojämnhet. Även om poeten i sina bästa stunder är mästerlig och överraskande närmar han sig ofta det slentrianmässiga eller manierade, inte minst i sin religiösa diktning. I det mer tillbakahållna når Setterlind sina främsta konstnärliga framgångar.

Jesper Svenbro började som marxist och ateist. Med tiden kom kristendomen att i allt högre grad påverka honom och 2008 kom Vingårdsmannen och hans söner vars lek med apokryfen Tomasevangeliet är sofistikerad. Tomas Tvivlaren kallas den femte evangelisten som ströks ur Bibeln på grund av att han var för besvärlig att passa in i Skriften. Att Svenbro finner sig fascinerad av en sådan gestalt tycks följdriktigt. Just det motsträviga och ifrågasättande är poetens styrka när han bearbetar tvivlarens motiv.

Men är det bibeln som upplyser ögat
eller ögat som upplyser bibeln?
Se Lukas 17:21.
Bibeln finns i det yttre
endast om den finns i det inre.

Den därpå följande diktboken Inget andetag är det andra likt (2011) är snarast en serie böner i sin utformning. Den blir problematiskt för en diktare som ägnar sig åt att inte passa in eftersom poesin saknar motsättningar och kontraster, på samma sätt som den genomgoda prästen i spänningsromanen blir en ensidig och därför tråkig karaktär.

Birgitta Trotzig inledde sin författargärning 1951 med novellsamlingen Ur de älskandes liv. Fyra år senare konverterade hon till katolicismen ur vilken hon hämtade både motiv och bildspråk till sina texter. Den katolska myten och dess berättelser var en oerhört vanlig inspirationskälla för 50-talets författare och Trotzig skulle hämta en stor del av sitt stoff härifrån. Kännetecknande för henne är ett oerhört drivet språk som ibland framstår som dunkelt och svårbegripligt. Hon behandlade framför allt skuldproblematiken inom religionen och inom människan och ställde som motpol upp individens vilja till frihet. Ett tydligt exempel är Trotzigs andra bok De utsatta (1957) vari motivet Abrahams offrande av Isak behandlas. Dock landar Trotzig långt ifrån lovsången, istället ifrågasätter hon Guds närvaro i människans verklighet.

De religiösa motiven återfinns som synes då och då inom den seriösa litteraturen, men mer frekvent använder sig författare av religiösa allusioner och andra typer av intertextualitet. Verkningsmedlet medför oftast att texten får ytterligare en botten och att tonen förhöjs. Jonas Gardell har använt knepet med stor skicklighet i till exempel En komikers uppväxt (1992). Boken börjar med en kort trosbekännelse till förlåtelsen och fortsätter i kapitel två: ”I begynnelsen vandrade människan på månen. / Världen leddes av Nixon och Sträng. Pappor arbetade heltid och mammor arbetade halvtid, man skulle tänka på barnen i Biafra, och äta upp den goda maten man fått”. Tonen är kopplad till Genesis och skapar en komisk effekt genom referenserna till 70-talet. Som bekant handlar romanen ytligt sett om mobbning, men den kristet färgade underströmmen och de konsekventa allusionerna på diverse bibelstycken gör att förlåtelsen för de begångna synderna blir ett ledmotiv i romanen samt skapar den skarpa kontrast mellan karaktärernas handlingar och den humana grundhållningen som har gjort boken så uppskattad, inte minst av en yngre publik.

Torgny Lindgren kommer från den frireligiösa miljön i Västerbotten men konverterade runt 1980 till den katolska tron. Givetvis har det satt spår i hans författarskap. I Pölsan (2002) finner till exempel huvudpersonen en karta över livet självt i en illustrerad Bibel. De avancerade bibliska frågorna behandlas främst i Bat Seba (1984) och Legender (1986). Vad som utmärker Lindgrens författarskap är dock att han använder sin tros möjligheter och myter och applicerar dem på händelseförlopp som inte förklarar eller besvarar livsfrågorna eftersom tillvaron inte är förklarlig. I diskussionen om makt och vad makt gör med människor i Ormens väg på Hälleberget (1982) låter han övergreppen leda till att en skreva i berget slukar de utsatta och deras hem, ett himmelskt ingripande som får slut på otukten. Men som läsare frågar man sig: till vilket pris? Tankarna går till Sodom och Gomorra, speciellt då tonen i Lindgrens verk byggs upp genom ett gammaltestamentligt språk på dialekt. Berättare är nämligen den överlevande sonen i huset.

Det är ingen slump att 2012 års nobelpristagare i litteratur Tomas Tranströmer får delta i arbetet med att översätta Bibeln till år 2000. På ett sublimt sätt ansluter han sin dikt till en kristen mystik, men han blir aldrig konfessionell. Språkligt uttrycker sig Tranströmer hisnande, hans skärpa och djup bestäms av metaforer och surrealistiska omsvängningar. Bilderna är inte bara fascinerande och mångbottnade utan också exakta iakttagelser och insikter som med stor intensitet förmedlas till läsaren. Dock är det ingen renlärig kristen som skriver utan en människa som fått kontakt med en transcendent dimenson av tillvaron och försöker förklara upplevelsen. I ”romanska bågar” används den kristna arkitekturen som fond.

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Inte bara kristendomen utan också den islamiska världen bidrar till den nutida litteraturens utveckling. I Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött (2003) beskrivs det svenska samhället utifrån huvudpersonen Hallims röst, en röst som grammatiskt är starkt påverkad av förortssvenskan och arabiskan. Frågan om religiositet anspänns genom två ytterpoler: Dalanda, en extremist som sitter på torget i Skärholmen, till vilken Hallim dras på grund av att hon gärna berättar om hans arabiska ursprung. Hennes motsats är Hallims far som försöker ge Hallim en bra uppväxt i ett bra område och själv kämpar för att vara en bra svensk invandrare. Det gör att fadern lägger av sig allt vad Hallim uppfattar som typiskt för ursprungskulturen och istället måste Hallim återupptäcka ursprunget i extremistens form. Khemiris språkliga ekvilibrism och konsekvent hållna perspektiv gör boken till en av de viktigaste och mest insiktsfulla böckerna om invandrares nutida förhållanden i Sverige.

Medan Khemiri skriver för att förklara ett förhållningssätt används vår tids islamofobi ibland för att exploatera de egna verken. Så sker till exempel i Muhammed Omars dikt. Från början skrev Omar poesi vars innehåll bara delvis var av religiös art. Ett huvudmotiv skulle istället kunna sägas vara flyktingars tillvaro i Sverige. Efterhand stegrades den religiösa intensiteten fram till Parakletos (2008), då flera av dikterna var intensivt tillbedjande. Därefter intog Omar en extrem islamistisk hållning, han uttalade sig öppet antisemitiskt och försäkrade sitt stöd till både Hamas, Hizbollah och Ruhollah Khomeini. Efter att ha uteslutits från i stort sett alla litterära sammanhang tvärvände Omar 2012 och bad om ursäkt i en artikel i Folket i Bild/Kulturfront vari han tar tillbaka sina tidigare antisemitiska uttalanden och försäkringar om stöd. Med tanke på styrkan i Omars svängningar och avsaknaden av glidning – han har inte långsamt börjat känna sympati för den islamistiska tanken utan direkt och absolut bytt sida till de våldsbenägna religionsutövarna – är det svårt att tolka hans uttalanden som något annat än ett medvetet försök att skaffa uppmärksamhet på den religiösa laddningens bekostnad. Intagandet av en extremreligiös position har dock inte främjat författarskapet, dock har den medfört att en i grunden litterärt skicklig poet uteslutits från den intellektuella världen, men också att Islam i sig har förfulats inifrån och att Omar har givit de främlingsfientliga krafterna i samhället grogrund.

Sven Willner avslutar sin essä i Horisont från 1955 med att resonera om varför inte en större del av den kristna litteraturen slår igenom. Han skriver: ”Men har inte en bidragande orsak varit de kristnas fastlåsenhet vid det en gång givna, deras vanetänkande och skuggrädsla? I varje fall när det gäller att hålla dem borta från den levande litteraturen. Man har enkelt blundat för att stor dikt inte föds utan ett stycke demoni”. Att konstatera efter ovanstående genomgång är att demonin knappast saknas i den nuvarande litteraturen och att det finns en kraftfull religiös underström i såväl enklare som seriösare litteratur. Möjligen tog denna underström sin startpunkt i den religiösa renässans som Willner förutspådde. Sällan har intresset för de stora, i grunden religiösa frågorna, varit så stort som nu när vi anses vara mer sekulariserade än någonsin.