Rustik akademiker

Resonörerna är många i svensk litteratur och de har en särskild enklav i Jämtland. Alla författare är delvis resonörer men vissa mer än andra.
I tiden går en linje från den sene Almqvist till Gyllensten och P C Jersild, med flera.  I rummet sker en förtätning i Jämtland – jag får snabbt upp Gustav Hedenvind-Eriksson, Aksel Lindström, Kerstin Ekman (visserligen inflyttad), Karl-Göran Ekerwald, Bodil Malmsten, Lars Molin, Ing-Marie Eriksson. Vissa här är ganska renodlade resonörer.
Men det finns ett namn som sällan räknas upp bland jämtländska författare: Kjell Espmark. Han är ledamot, inte jämte. Hans bakgrund räknas inte, fast den spelat så stor roll i hans senare författarskap. Det har sina risker att komma i Akademien, det kan väl inte minst Kerstin Ekman intyga. Om inte annat väcker det avund.

På gränsen mellan två små språk finns många författare. Jämtland. Värmland. Som om det fått en särskild vikt att här hävda sitt språk. Något jag tidigt märkte under mina åtta år mitt i Medelpad var att historie­berättandet där hade med social status att göra, som inte alls i Stockholm. I egalitära jordbrukssamhällen berättar man drastiskt och med segdrag på poängen – och får verkligen applåder. Det finns inte så många andra sätt att hävda sin egenhet. Kanske är det något sådant.  Kanske är också resonerandet icke-akademikernas akademi.
kjell espmarks verklista upptar 42 titlar. Jag har läst flera och recenserat ett par och det har berett mig stor glädje. Om Espmark mer än andra är akademiker, är han rustik akademiker. Det finns mycket bondeklokhet hos honom, precis som hos Ekerwald och Malmsten, fastän hon också har så speciell humor.
Den fyrtiotredje boken heter I vargtimmen (Norstedts), och kallas både självrannsakan, utveckling av teman från Minnena ljuger, 2010, och uppgörelse mellan förnuft och det ir­rationella. Den tar upp många tankespår ur tidens idédebatt men har en samman­hållande plats att starta varje nytt reflektionssprång från: gården Petsarve på Gotland, Kjell Espmarks och hustrun Monikas sommarhus.  Ett kulturminne som håller generationers bondemödor kvar i tak och väggar, ag och kalkputs, så att de lever kvar i sin byggnad och därmed i dess nya invånare. Just jakten på historisk identifikation med dem som levde, rentav uppgående i dem ”i vargtimmen” och att man då lånar dem sitt språk är ett huvudtema: ”historiker ger ord åt det som hänt, författare åt det som kunde ha hänt”.

Dock menar espmark att en författare ”i princip” ska vara osynlig i sitt verk. Denna linje har blivit allt svårare att upprätthålla i tv-soffornas och fotografernas, medias tide­varv. Annars skattar man åt den Mediala Glömskan och blir Ingen, ett ämne tjecken Ivan Klima behandlat och som upptog Espmark i romanen Hatet. ”Den moderna människan tycks alltmer leva i nuet, det förflutna liknar ett svart hål där allt försvinner: hjältar, brottslingar, stjärnor och namnlösa skaror”.
”Aggressiva krafter i vårt samhälle” ses som orsak.  Humanismens försvagning inför ”marknadskrafterna” innebär väl att Kunskapen om de Döda värderas ned, humanismen har drastiskt med känslan att höra till ett släktled att göra.  Hela Espmarks starka suggestion i Petsarves vargtimme svär mot detta.

Det är också intressant att höra Espmark berätta om sina förebilder som poet, en roll han själv nog ser som viktigare än sina kritiker. Liksom för Tranströmer betonas Ragnar Thoursie.  Mot modernismens ”kolliderande metaforer” framhöll Thoursie dubbelexponeringen, en egentligen filmisk teknik. Det Espmark ser som sitt eget bidrag är drastiska människobilder och en visionärt genomlyst folkhemsvardag.
Det finns ett svagt, depressivt bitterspår i boken, som borde undvikits. Espmark blev inte recenserad på sjuttiotalet och numera har han fel kön. Mot detta ställs ampra lovord av Tommy Olofsson. Det finns människor som sett mig!  Sådant kan man tänka i vargtimmen men så fort man sätter det på pränt, träder man fram drastiskt vid sidan av sina verk.  Vem är egentligen Tommy Olofsson att upprätta Kjell Espmark?

Slutligen räddas texten hem av författarens sociala förmåga. Han berättar  om sin starka vänskap till författare ur fårö­kollektivet, där flera nu försvunnit. Han naglar fast I vargtimmens huvudtema som en uppgörelse mellan förnuft och det irrationella, som ofta också är det kreativa. Om sådant talar han med Horace Engdahl, och om de små språkens försvagning under engelskans välde och den bristande precisionen och personligheten i det främmande språket.
Liksom han lånar sin röst åt dem som levde tidigare, lånar han texten åt Horace i en typisk elegant kvickhet: ”Svensken är dummare när han talar engelska. Den första konsekvensen är att han inte inser det själv”.