Bosse Hellsten: Jökel – Anteckningar för en opera

Bosse Hellstens nya kläder

Bosse Hellsten: Jökel: Anteckningar för en opera

Bosse Hellsten
Jökel: Anteckningar
för en opera

Schildts & Söderströms, 2017

Poeten Bosse Hellsten har tidigare gett ut tre diktsamlingar på Schildts & Söderströms. Jökel: Anteckningar för en opera är hans romandebut och handlar om en författare som för enkelhetens skull råkar bära namnet Bosse Hellsten.

Hellsten – nu talar vi alltså om den livs levande upphovsmannen snarare än hans fiktiva alter ego – har sagt sig vara inspirerad såväl som intresserad av myten om det manliga konstnärsgeniet. Det är en diskussion som för all del fortfarande engagerar, men ska man föra den i romanform krävs det åtminstone något som för handlingen framåt. Hos Hellsten går de flesta av de 178 sidorna alldeles för mycket på tomgång, även om det börjar lovande. Eller ja, det börjar åtminstone inte alldeles dåligt.

Romanfiguren Hellsten kämpar med skrivandet och försöker att dricka sig till inspiration. Så länge som berättaren fortfarande förvärvsarbetar – först som brevbärare och därefter som bartender – finns en spänd, absurd humor i skildringen av den vardag som till stor del består i social samvaro med byns övriga försupna original. En helt vanlig tisdag kan en före detta direktör i bara hawaiiskjorta och kalsonger, en avdankad ishockeyspelare och en man som överlevt knivhugg genom lungorna i sömnen passera revy. Häri ligger Hellstens verkliga begåvning. Trots att skildringarna av finska män i glesbygd är ordentligt stereotypa, kontrasterar de fint mot den lika stereotypa skildringen av det självutnämnda geniet.

Det är när berättaren flyttar in på författarstipendium i Villa Biaudet i Lovisa som allt börjar spåra ur ordentligt. Med en viss summa pengar och en oändlig mängd tid, tappar han mer och mer kontakten med verkligheten. Inspirationen tryter om möjligt ännu mer, och skrivkramp sätter stopp för idén om den roman som går under arbetsnamnet Kukens konkurs.

Tanken är att den ska utspela sig bland hamstrar som egentligen är finlandssvenska kulturmän. Det verkar i det här läget omöjligt att producera såväl prosa som poesi, men kanske skulle det gå att få till ett libretto? Åtminstone efter en inspirationsresa till det beryktade fallologiska museet i Reykjavik, vars samlingar innehåller en hamsterpenis? Parallellt med reseförberedelserna gör författaren research som i princip består av att skriva till Nordsvenska hamsterföreningen för att fråga om hamstrars urinblockering.

Det är precis så absurt som det låter, men tyvärr inte på något speciellt finessrikt sätt. Ärligt talat är det lite svårt att förstå att detta faktiskt publiceras. Först har vi något så dramaturgiskt hopplöst som sida upp och sida ner om att spritrusigt gå och vänta på inspiration som inte kommer. Därefter denna pubertala hamsterfantasi, som mot slutet av romanen utvecklas till ett stickspår om en onanerande och namngiven författarkollega vars böcker också getts ut på Schildts & Söderströms.

Jag kan inte sluta tänka på vilken prövning det måste varit för bokens redaktör under arbetet? Fanns det ens någon? Hur har samtalen gått mellan Hellsten och SetS? Hur har detta kunnat ta sig igenom det nålsöga som innebär utgivning på ett etablerat förlag? Att skriva att en annan författare onanerar är långt ifrån det grövsta du kan göra, men Hellsten lyckas inte få det att framstå som annat än plumpt och fantasilöst. Att Hellsten vill sticka hål på författarmyten och bara rent allmän busa lite är väl en sak, men det går inte att komma ifrån känslan av kejsarens nya kläder. Dessutom hade han kunnat hitta mindre slitna referenser än Jack Kerouac apropå det manliga, försupna geniet.

Lite sorgligt är det ändå att Hellsten till stor del tramsar bort sin berättelse, för stundtals är det här en roman som är riktigt läsvärd. Persongalleriet är som sagt skickligt framskrivet, men därtill är skildringen av hur Hellsten småningom ersätter alkoholen med löpning nästan frenetiskt fascinerande.

Romanfiguren Hellsten råkar fastna framför en tv-dokumentär om en vinterlöpare i bara underkläder och inser att han inte längre kan sitta still. Det leder till timslånga nattlopp med pannlampa i snödrivorna och blödande fötter. Det är nästan lika galet som det omåttliga drickandet, men bra mycket roligare att läsa om.

Det är länge sedan jag läste en bok som gjorde mig så tveksam som Bosse Hellstens Jökel: Anteckningar för en opera. Ändå kan jag inte låta bli att fundera på hur den skulle te sig på scenen. Om bara en sträng dramaturg fick sätta tänderna i Jökel, plocka bort det fnissiga tramset och förädla de delar av romanen där det faktiskt händer något, skulle det nog kunna bli en ganska hygglig opera av historien.

Etiketter: : ,

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: