Adrian Perera: White Monkey

En liten bok med stora frågor

Adrian Perera, White Monkey pärm

Adrian Perera White Monkey Förlaget, 2017

Adrian Pereras debut White monkey är en diktsvit med stora frågor. Han påminner läsaren i början om att det som väntar “är fiktion / förutom problemen”. Dikterna handlar om en familj bestående av en finlandssvensk far, en mor från Sri Lanka, deras son och släktingar. Sonen blir också intervjuad av en journalist. I dikterna lyfts många frågor fram: om att inte passa in, om att vara utanför och att bli konstant ifrågasatt.

Dikterna är till största delen skrivna på svenska, men det finns en del engelska och singalesiska inslag. Stilen är fri. Här är det budskapet som är viktigast. Det är mest moderns och sonens röster som hörs. Sonen får tidigt klart för sig att många finländare inte ser honom som en like, trots att han är född i Finland. Han är ju icke-vit med brunare hy än många finländare.

Föräldrarna skiljer sig och sonen känner sig klämd mellan sina föräldrar. Fadern talar om invandring och om att ingen “sköter om en hemlös finne / som bor i en låda på gatan / men svartingar har man råd med / hur mycket som helst.” Sonen förstår inte, är inte han välkommen i Finland? Svaret blir “Gud vet vems son du är”. Samtidigt finns det invandrare som ser sonen och blir glada, han är en av dem. Sonen har en identitetskris. Han vet inte var han hör hemma.

Modern lever med en paradox. Hon vill lära sin son om sin kultur och sitt språk. Hon reser därför med honom till Sri Lanka. Trots detta försöker hon dölja sina olikheter för det finska samhället. Hon häller ut kryddorna då de ska få besök, så att köket inte ser så färggrant ut. Hon känner en stor tacksamhetsskuld till Finland för att hon får bo här. Hon jobbar hårt, försöker passa in och samtidigt dölja sig själv.

Detta gör sonen arg. Han önskar att modern var stolt över sin bakgrund. Då sonen ska gifta sig blir det tal om efternamn. Den blivande frun föreslår att paret skall ta moderns flicknamn. Men modern är rädd att namnet blir en last för hennes icke-vita son, medan den vita frun kan bära namnet som en merit. “Kan inte namnet bli en merit för mig, frågar jag. / Hon säger / You’ll just be their monkey.

Ett annat tema är ignoransen hos de vita. Det blir tydligt att perspektiven är olika. En fråga eller kommentar som för den ena personen inte verkar stötande eller rasistisk kan för motparten vara just det. Frågor som “varifrån kommer du egentligen” och komplimanger om hur tjockt och asiatiskt hår man har är exempel som Perera lyfter fram. Dessa pekar ut skillnader och blir därför utstötande: du hör inte hit.

Journalistens ignorans kommer fram då hon och sonen diskuterar journalistens skoltid: “Vi hade en i skolan som du / och hon älskade när klassen / tog på hennes hår / och ryckte i hennes kläder.”

Adrian Perera foto Niklas Sandström

Adrian Perera. Foto Niklas Sandström

Då sonen undrar om klasskompisen kanske bara ville passa in och få vänner och därför inte sade ifrån får han svaret att det inte fanns rasister i klassen.

I journalistens tal sticker två saker ut. För det första säger hon att skolkompisen är som sonen, vilket innebär att para ihop klasskompisen och sonen för att de är icke-vita. För det andra visar hon total ignorans mot att det kan ha varit stötande och rent ut sagt rasistiskt att röra vid flickans hår och kläder. Även om barn inte alltid inser såna saker skulle hon ändå som vuxen kunnat inse att hennes handlande inte varit okej.

Det finns ett annat ställe där det vita privilegiet kommer fram. Sonen talar med en vän om sin mor. Vännen vänder diskussionen till sig själv: “Min vän säger att vitheten fyller hen med / skam. / ‘Det är jag som förstör världen. / Allt är mitt fel. / Allt.’” Till detta kan sonen bara konstatera “Det är klart att min vän behöver trösten / mest.”

Visst är det synd om den vita människan som får skulden för allting? Givetvis kan det ju inte vara synd om den icke-vita som får kämpa dubbelt så mycket för att bevisa sitt värde gentemot ett samhälle som är väldigt tveksamt och tidvis även ytterst fientligt till den icke-vitas existens.

White monkey är alltså en liten bok med stora frågor: Vad betyder det att vara vit? Vad betyder det att inte vara vit? Hur skall vi göra mötet mellan dessa så bra som möjligt, för alla parter? Perera ger inga svar. Svaret måste komma från oss själva.

Genom att läsa denna diktsamling kan vi öppna ögonen och börja ställa de rätta frågorna. Perera skriver det själv bäst: “‘Journalisten säger att det är så fint / att jag kan hjälpa andra / som min mor. / ‘Du ser säkert sånt vi andra inte ser.’ / Jag frågar / vad spelar det för roll / om ingen annan ser / det jag ser / kunde jag lika väl vara galen.”

Etiketter: : , ,

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: