En övertygande och lyhörd debut

De jag lämnade vet inte vart jag är på väg. Dit jag kom fanns bara förvåning. Varför lämnade jag det jag lämnade? Förvåningen ökar när jag väljer att inte flytta tillbaka. Det finns inget tillbaka. Jag har gjort mitt val och nu lever jag med det till nästa val.

Raderna ovan är i korta ord ett sammandrag från inledningen till Elin Willows debutroman Inlandet, som öppnar bokåret i Finland och Sverige, en uppmärksamhet som förunnas få debutanter. Lyhört och med självklar tonträff berättar hon en historia som skulle kunna få andra debutanter och mer erfarna skribenter att randa ihop en självömkande berättelse som inget förlag vill ha på utgivningslistan.

Historien är enkel, en ung kvinna lämnar Stockholm, följer med fästmannen till hans gamla hemort i polcirkelns närhet. När de kommit dit överger han henne, får tag på ny tjej och flyttar till kuststaden. Stockholmstjejen blir kvar, hyr övervåningen i en villa, får arbete i en livsmedelsbutik och berättar i kortfattade kapitel hur hon inrättar sitt liv i det norrländska inlandet. Hon är utombys ifrån och kommer aldrig att bli en del av det lilla samhällets gemenskap, gör heller inte mycket för att bli en del av det. Arbetet är vardagstrivialt och blir snart rutin, två gånger i veckan får affären nya varor, men man frontar aldrig med nylevererat, det äldsta måste säljas först. På fritiden går hon promenader, köper lördagsgodis i kiosken, äter uppvärmd mat i sängen framför teven, som alltid står på och blir hennes sällskap. Efter en tid får hon följa med en arbetskamrat till hotellet, byns stamlokus där traktens unga super på lördagskvällarna blir också hennes. Hon finner att det är enkelt att ta körkort på orten, tar lektioner, kör upp och skaffar sig en gammal bil som vidgar utfärderna. Inget binder henne till orten men hon gör inget för att ta sig därifrån, låter skolornas ansökningstider gå förbi utan att söka. En och annan gång kommer Han hem – något namn får aldrig killen som tog henne dit – de träffas men det som en gång fanns dem emellan är förbi. Vardagslunken genom veckor och månader följer ett givet mönster, på lördagskvällarna väntar hotellet med bar och uppstoppad björn. När de åker därifrån är det egalt om den som kör är nykter eller ej. Hon lär sig att känna igen ortsborna, vet vad de handlar men vet inget om dem. För kunderna är hon nya tjejen i affären, ingen gör något för att bjuda in henne i gemenskapen.

Runt dem finns naturen men den är för stor, för okänd och öppnar sig inte. Naturen omsluter platsen, hon når den inte, den är oåtkomlig, den och samhället är en enhet som aldrig kan bli hennes.

Den som läser med omsorg får ett gediget porträtt av en ung flicka som går sin egen väg. Hon är en främmande makt som kommit utan inbjudan, vet att de flesta omkring henne är födda på orten. Hon minns första tidens långa blickar, vet att det inte är en plats man kommer till och bara smälter in. Länge såg hon flytten som en frihetshandling, och hon fann en frihet som hon uppskattar. Det var hennes vilja, inte slumpen, som tog henne till en plats hon knappt hört talats om, där tystnaden omsluter henne. Hon är en iakttagare, har inte sökt sig dit men är ändå där. Under meditativa stunder i kassan får hon tankar att hon inte lämnat något, att hennes liv inte tar någon plats, att minnena av honom bleknar och blir oviktiga.

Läsare som tror att något måste ske som bryter tristessen får finna sig i att så gott som ingenting sker. Jo, mot slutet drabbas hon av en sorg som berör men snabbt drar förbi, som allt annat.  Livet är så trivialt och ensidigt som det beskrivs, just däri ligger romanens styrka och kvalitet.

Willows låter aldrig berättaren provoceras av allt som sker. Hon reagerar, registrerar och överlämnar resten till läsaren. Hon är en berättare som vet hur litteratur fungerar, att allt inte ska uttalas. Något måste lämnas över till läsaren, annars blir berättelsen ett övertydligt rabblande av självklarheter som ingen vill eller har skäl att ta till sig.

Efter en övertygande debut står Willows inför en ung författares största utmaning, att överträffa sig själv med nästa bok.