Konstnären och konstläraren Catherine Anyango Grünewald beskriver utrymmet som uppstår mellan text och bild i den grafiska romanen som ett ”tredje narrativ”. Efter att ha tolkat Joseph Conrads klassiker Heart of Darkness är hon aktuell med framtidsdystopin Scandorama som hon skapat tillsammans med Hannele Mikaela Taivassalo.

Konstnären Catherine Anyango Grünewald kommer ursprungligen från Kenya men bor och arbetar nu i Sverige där hon undervisar på Konstfack. Tidigare har hon arbetat i London där hon var lärare på Royal College of Art. Nu kommer hon även bli ett bekant namn i den finlandssvenska kulturvärlden då den grafiska dystopiska romanen Scandorama som hon skapat tillsammans med författaren Hannele Mikaela Taivassalo kommer ut på Förlaget i vår. Det blir inte hennes första grafiska roman. Tidigare har hon tillsammans med författaren David Zane Mairowitz tagit sig an inget mindre än Joseph Conrads klassiska roman Heart of Darkness från 1902 som utspelar sig i det koloniala Belgiska Kongo och handlar om kolonialismens grymheter och vansinne. Hennes konst återspeglar perfekt de kolonialismens fasor som skildras av Conrad, men tillför också med sina drabbande individporträtt och mättade miljöskildringar ytterligare dimensioner till Conrads berättelse. Jag kontaktade Anyango Grünewald via mejl för att ställa några frågor om hennes arbete och förhållandet mellan ord och bild.

Hur kommer det sig att du började arbeta med grafiska romaner?

– Det var av en slump faktiskt. Jag arbetade med Heart of Darkness som text när jag studerade på Royal College of Art, och en av mina professorer var vänlig nog att visa det för sin förläggare som föreslog att jag skulle ta mig an bearbetningen [till grafisk roman]. Tidigare hade jag arbetat med text och bild, men inte i något mer omfattande material.

Anyango Grünewald berättar att hon studerat både litteratur och konst på masternivå och fått flera förslag om att kombinera detta i sitt eget konstnärliga arbete, men att hon inte velat göra det förrän hon fick en idé själv. Men då kändes det självklart, säger hon.

– Jag skrev på en berättelse som jag tänkte skulle bli en film, men ju mer jag ritade på storyboardet, desto mer intresserad blev jag av vad som händer från bild till bild på sidan och hur en historia kan utvecklas i en serie av stillbilder. Så filmen blev en bok.

Du berarbetade Jospeh Conrads Heart of Darkness tillsammans med David Zane Mairowitz. Vad hade du för tankar kring att ta dig an ett av den moderna litteraturens mest klassiska verk?

– Det var ett projekt som började väldigt snart efter att jag gått ut skolan, och mitt första riktigt offentligt publicerade arbete. Jag tror att jag var mycket mer naiv angående [Heart of Darkness] status innan jag hade slutfört arbetet, funderar Anyango Grünewald.

– Jag var förälskad i den litterära stilen, det var min främsta utgångspunkt och inspiration. Hur jag skulle porträttera denna kompakta, rika och obehagliga värld i bilder.

Hon berättar att hon undvek andra bearbetningar av Conrads roman, såsom den berömda filmen Apocalypse Now, eftersom hon ville komma så nära det ursprungliga materialet som möjligt.

– För mig var det också en möjlighet att skapa en parallell version av Heart of Darkness’ ursprungliga text, någonting som visade att vi läste den ur ett kritiskt, postkolonialt perspektiv. Även fast materialet förblir detsamma så gav jag till exempel mer plats på sidorna åt det slentrianmässiga våldet, åt offren för ockupationen snarare än åt förövarna.

Detta är påfallande när man läser och betraktar Anyango Grünewalds och Zane Mairowitz’ tolkning av Conrad från 2010. Även om Conrad inte väjer för att skildra de övergrepp som de vita kolonialherrarna begår så framstår ändå deras offer lite som den namnlösa massa de vita ser dem som. I Anyangos Grünewalds konst däremot porträtteras de som individer, och deras lidande är tydligt skrivet i deras ansikten och ögon.

– Bland det som gör romanen ikonisk, fortsätter Anyango Grünewald, är språket som Conrad använder. Omgivningen är som en bifigur i sin egen rätt, något som sällan tas upp i diskussioner om boken. Jag såg bearbetningen som en möjlighet att spegla Conrads litterära stil, att göra målningarna förföriska och mättade för att dra in läsaren och visa dem, som Conrad gör, att även i de mest vackra omgivningarna kan fruktansvärda saker hända.

Det är tydligt att Catherine Anyango Grünewald är väl insatt i Conrads text och de olika tolkningarna av den. Medan en del har gjort en välvillig läsning och tagit vara på Conrads uppenbara kritik av kolonialismens grymheter, har andra menat att Heart of Darkness trots detta reproducerar en syn på den afrikanska kontinenten (och dess invånare) som hotfull, irrationell, outvecklad och essentiellt Annan. För Anyango Grünewald var detta en mycket viktig aspekt av verket.

– Det reproducerar definitivt en viss bild av den afrikanska kontinenten. Dock har jag en stark känsla av att Conrad skildrar en karaktär [romanens berättare Marlow, red. anm.] vars tro på kolonialismen krackelerar, och att boken är ett försök att gestalta sammanbrottet av en struktur som han en gång trodde på. [Conrads] motvilja mot imperiet är uppenbar i hans beskrivningar av Europa. De europeiska karaktärerna är porträtterade med ironi och utan försonande drag: i bästa fall som klumpiga idioter, i värsta fall som illvilliga och grymma.

Hon håller inte riktigt med de största kritikerna av verket, till exempel författaren Chinua Achebe som menar att afrikanerna i Heart of Darkness skildras som outvecklade medan de ”goda” vita karaktärerna står högst upp.

– Conrads beskrivning av belgierna genomsyras av förakt, och beskrivningen av kongoleserna av sympati.

Hon tycker att han underminerar de rasistiska ord om afrikanerna som de vita karaktärerna använder genom att visa att det är de själva som är de verkliga ”vildarna”. Hon påpekar att tillsammans med Casement-rapporten var det Heart of Darkness som blottlade och avslöjade de systematiska övergrepp som begicks i Belgiska Kongo.

Apropå konstens möjligheter att visa sådant som inte texten gör, i det här fallet framhäva offren istället för förövarna, säger Anyango Grünewald att svarta personer även i moderna berättelser ofta reduceras till namnlösa massor.

– Jag målade framsidan till den första upplagan, med ett mångtydigt, otydligt, mörkt ansikte för att återspegla detta. I Conrads framställning skildras svarta människor ibland som en namnlös grupp, men en del av Marlows förvandling är att han börjar se individualitet i en grupp där han inte trodde att någon sådan fanns.

Hon berättar vidare att hennes porträtt av karaktärerna också föddes ur den stora ilska och sorg hon kände när hon lärde sig mer om kolonialiseringen och det dagliga lidande för invånarna som den förde med sig.

– Jag försökte förmedla en känsla av det varaktiga, dagliga våldet och [återge] lite värdighet till de kongolesiska karaktärerna.

I vår kommer ditt nya verk, Scandorama, som du skapat med Hannele Mikaela Taivassalo. Hur skulle du beskriva det?

– För mig handlar denna roman om kontraster, på ytan kontrasten mellan två städer. Där finns en idealbild som kontrasteras mot någonting smutsigt och noir. Det handlar om hur vi skapar kontraster och splittringar mellan människor, hur vi skulle kunna manipulera vetenskap och teknologi för att skapa vad vi uppfattar som perfektion.

Även i verkligheten finns dessa kontraster, menar Anyango Grünewald, om än i mindre renodlad form, med människor som lever i fattigdom medan andra lever i överflöd.

– Jag valde att låta framsidan antyda att samma plats kan vara två olika saker. Beroende på hur man ser på den kan den föreställa vyn från toppen av en byggnad eller botten av ett rum. Och där finns förstås Schrödingers katt som också är två saker på samma gång…

Med Heart of Darkness arbetade du och Zane Mairowitz med en sedan länge död författare som många läst och vars verk många har tydliga bilder av. Nu skapar du något nytt tillsammans med författaren. Vilka var de största skillnaderna i den kreativa processen mellan de två projekten?

– Med Heart of Darkness var det så att eftersom det är en historisk roman, kunde jag göra efterforskningar om detaljer jag var osäker på. Scandorama är mer spekulativ, så där fanns utrymme för fantasi, och för dialog med författaren. Heart of Darkness var en komplett helhet, medan Scandorama var något som kunde utökas. Ibland kunde jag fråga Hannele Mikaela om att klargöra ett par ord, och hon kunde svara något underbart och abstrakt som hjälpte mig att få insikt i vilken sorts värld jag skapade.

Anyango Grünewald säger att hon är något av en enstöring när hon arbetar oavsett vilken författares text det handlar om, men att det var en annorlunda upplevelse att få feedback från författaren när hon arbetade med Scandorama och bevittna Taivassalos reaktioner när hon såg sin text väckas till liv i bilderna.

– Jag njöt av hennes överraskning och var glad över att hon gav mig utrymme att arbeta med något som hon hade skapat.

Vi återkommer till frågan om på vilka sätt en konstnär kan bidra till själva historien. Catherine Anyango Grünewald jämför arbetet med grafiska noveller med en filmregissörs.

– För mig är det viktigt att använda visuellt språk subliminalt, så att vissa aspekter av texten förstärks eller understryks av det visuella landskapet. I den här boken [Scandorama] till exempel, har jag använt blått som ett visuellt koncept, men också som ett tecken på att något är fel: den dyker bara upp när vi bevittnar något dåligt. Arkitekturen och skulpturerna jag har placerat i Neo Scandia [det dystopiska samhället i Scandorama] berättar sin egen historia.

Hon berättar mer om sin konstnärliga vision i Heart of Darkness och hur hon ville få bildernas betydelse att skifta beroende på kontext, ”på samma sätt som verkligheten och historien definieras av perspektivet.”

– Jag skapade också visuella relationer mellan olika element för att understryka relationen mellan våld och underkastelse. Jag lekte med konventioner för sid­disponeringen för att rucka på läsarnas känsla för rätt och fel genom att kapa karaktärer med bildrutan, placera dem utanför, fragmentera bilderna genom att göra dem väldigt små för att sedan förstora dem kraftigt för att illustrera den tilltagande fragmenteringen av huvudpersonernas psyken och den överväldigande känslan av klaustrofobi. Och hela tiden ville jag visa hur avståndet mellan huvudpersonen och föreställningen om ”Den Andre” kollapsade.

Anyango Grünewald har redan diskuterat hur bilder kan skänka en text nya betydelser, eller kanske till och med dekonstruera etablerade betydelser. Hon berättar att folk ofta frågar hur man ”bör” läsa en grafisk roman, vilken hierarki som råder mellan bild och text.

– Med både Heart of Darkness och Scandorama var jag väldigt intresserad av att berätta två historier på samma gång, att skapa en subjektiv vision som samspelade med, men inte nödvändigtvis avspeglade, texten. En grafisk roman är en särskild plats, för mellan texten och bilderna finns ett tredje narrativt utrymme där något händer som skiljer sig från att bara se på bilder eller bara läsa en text. På sätt och vis borde det finnas ett nytt ord för hur vi tar till oss grafiska noveller, för vi läser egentligen inte linjärt: man växlar mellan text och bild.

Kanske skulle ”absorbera” vara ett bättre ord, föreslår hon. Hon anser också att det visuella kan hjälpa till att knyta specifika skeenden som texten skildrar till en större kontext.

– I Scandorama var jag väldigt intresserad av att knyta Hannele Mikaelas tema om genetiska tester, hybriditet och migration till Sveriges historia med rasbiologin, till exempel genom att använda Herman Lundborgs ansikte till karaktären Doc S. Jag anser att både rasbiologi och kolonialism är symptom på något mer universellt, och att det är därför dessa fenomen återkommer i olika skepnader. I Heart of Darkness och Scandorama finns det tydliga skurkar, men i den verkliga världen kan orättvisor vara väldigt osynliga och jag tycker att det är en konstnärs uppgift att synliggöra dem.

Finns det fortfarande fördomar om grafiska romaner? En tendens att reducera dem till ”bilderböcker” eller ”serietidningar”?

– Jag tror att det finns en tendens, ja. Och jag tror att det beror på att när vi ser grafiska romaner, bilderböcker och serietidningar ser vi formatet och inte ämnet. Litterära texter tillskrivs många fler nyanser i sätten de beskrivs på: memoar, ungdomslitteratur, facklitteratur, skönlitteratur, deckare, fantasy… Grafiska romaner ses som en genre snarare än som ett format som innefattar många genrer. Om vi delade upp visuella verk i samma kategorier skulle vi kanske få bort några av fördomarna om vad de handlar om. Och de handlar om så mycket!

Kommer du att fortsätta med grafiska romaner, eller har du helt andra projekt på gång i framtiden?

– Jag har fortfarande flera idéer om relationen mellan text och bild som jag skulle vilja utforska. Men mitt arbete omfattar mycket mer än det, jag jobbar också mycket med rörlig bild och teckning. Dock är den politiska tematiken i mitt pågående arbete ett direkt resultat av mitt arbete med Heart of Darkness för alla dessa år sedan. Att göra efterforskningar om dessa historiska brott gjorde mig väldigt öppen för världens fortsatta ojämlikheter och orättvisor. Heart of Darkness gjorde mig bekant med konceptet ”Den Andre”, eller det ”abjekta”, vilket har väldigt mycket att göra med skiftningarna av gränserna kring kropp och identitet. Nu befinner vi oss i en tid när världen lider av en identitetskris som manifesterar sig i våld mot individer som vi betraktar som annorlunda, såsom migranter, ”religiösa fiender”, och offren för polisbrutalitet, vilket är något som det arbete jag håller på med nu tar upp. Jag har åtminstone ytterligare en grafisk roman inom mig, som kallas 2×2, boken som ursprungligen skulle bli en film för flera år sedan, och som jag förhoppningsvis blir klar med snart!