Känna igen sig själv – eller Margaretas blick

Jag har lust att teckna ett porträtt av Margareta Willner-Rönnholm, för jag vill möta hennes text på mitt eget sätt. Willner-Rönnholms grepp i essäsamlingen Albertos blick är personligt och hennes möte med konsten är personligt, och jag känner igen mig själv. Jag arbetar med teckning vid sidan av skrivandet, medan Willner-Rönnholm favoriserar skulptur. Att teckna porträtt är ett sätt för mig att närma mig andra människor på ett speciellt sätt. Men nu skriver jag istället en mycket subjektiv recension. Texten bjuder in till det.

Att skriva ur jag-perspektiv är inte uppskattat inom vetenskaplig forskning, ändå drogs jag till det. Jag slutade med forskning för några år sedan då jag fattade beslutet att prioritera min egen vision och hälsa. Willner-Rönnholm skriver att hon trivs bättre med essäformen än den vetenskapliga retoriken, för att hon har en ovilja ”att säga någonting bestämt och avsluta resonemang med slutsatser”.

Jag tycker att essän på ett sätt kommer närmare sanningen än det vetenskapliga skrivandet, som ska följa regelverk och dölja ”jaget” bakom tankarna. Willner-Rönnholm nämner uttrycket the poetics of going too far (ur Robert Storrs utställningstext om Louise Bourgeois, och som också hänvisar till Alberto Giacometti och Michelangelo), som ett exempel på hämningslös kreativitet, men också överarbetning. Själv kultiverar jag a poetic of going too wide, jag vill för mycket och för brett. Det här skavde när jag var forskare, där fokus och specialisering uppskattas.

Willner-Rönnholm skrev sin avhandling om konstnärer som gått i Åbo ritskola. Hon frågade sig vad som hänt med de kvinnliga studerande som gått i ritskolan före 1980-talet. I mitt avhandlingsarbete undrade jag hur konstnärer etablerar sig, och såg på kampen om stipendier och symboliskt kapital i konstfältet. Vi verkar dela en fascination för hur konstnärens identitet bildas i ett socialt sammanhang, för myter och för könets roll i sammanhanget.

För Willner-Rönnholm var det musei­världen som började skava. I början av museikarriären trivdes hon med att skapa utställningar, och arbetet beskrivs på ett mycket intressant sätt. Men sedan förändrades arbetslivet, och hon sökte sig till forskning, och helt plötsligt år 2006 till att bli fotvårdare. Men den drömmen blev aldrig sann. Istället promenerade fötterna med in i skrivandet om Alberto Giacometti, Lousie Bourgeois och Christian Boltanski.

Dessa konstnärer är förstås bekanta för mig, men de har inte berört mig mycket. Orsaken till kylan är nog att jag inte har sett skulpturerna i verkligheten. Att som Willner-Rönnholm ta tid att verkligen gå och se konst som berör, det är en framtidsdröm för mig. Jag har mina egna favoriter som jag vill se. Jag känner igen mig i beskrivningarna av museibesök och längtar efter att teckna och skriva om det jag ser och känner. Det är förstås en längtan om att förstå sig själv som ligger i grunden. Men något stoppar oss ofta från att ta möten med konsten på allvar, eller att prioritera konsten.

Det här har att göra med något som Willner-Rönnholm skrivit om i sin avhandling, i essän Den älskade konstnärsmyten, och i den första essän i boken, Albertos blick, som vann pris i Hans Ruin-tävlingen 2008. Hur kan man som kvinna vara konstnär(sgeni)? Jag har själv tre barn, men visste jag om det skulle påverka min karriär inom konstfältet, och hur? Nej, man har ingen aning, snarare tror min generation på att allt borde vara möjligt.

Giacomettis fru fogade sig till hans liv och excentricitet, medan Louise Bourgeois hade sitt konstnärliga genombrott först efter makens död, när hon själv var över 70 år gammal. Willner-Rönnholm refererar till Simone de Beauvoir som påpekat ”att en kvinna skulle hamna på dårhus, eller åtminstone betraktas som galen om hon försökte härma Giacometti – och att kvinnor skapar färre genialiska verk än män, inte för att de skulle vara mindre begåvade utan för att de riskerar att förlora mannens kärlek.” Den här utsagan drabbade mig personligen. Det är inte bara mannens kärlek man riskerar förlora, utan också hela samhällets. Samtidigt är den nya rollen för konstnären frilansarens och egenföretagarens, vilket passar riktigt väl in i den arbetskultur som nyliberalismen skapat. I detta kaotiska tillstånd växer både barn och konstverk fram, men många potentiella genier drabbas av utbrändhet.

Den första delen av boken handlar mer om de tre konstnärerna, den andra delen om arbetsliv och resor. Samtidigt är tonen densamma genom alla essäer. Essäerna refererar till varandra på ett intrikat sätt, vilket gör samlingen till en intressant helhet.

Essäerna väcker också frågor om hur man kan beskriva visuell konst och kroppsliga konstupplevelser med ord. Språket känns ofta otillfredsställande. Nyckeln till att skapa liv i beskrivningarna är att vara personlig, och berätta berättelser.

I en essä får försöket att nå fram till någon sanning om konsten ta plats. Det är också intressant när försök misslyckas, eller när man verkligen bara går förbi konsten, oberörd. Humöret är inte alltid det rätta. Samma sak gäller resor. Man lyckas sällan uppnå det där perfekta tillståndet man längtar efter i resandet, där fantasierna om resan besannas. Det kan relateras till konstupplevelsen, och till att läsa essäer. Ibland är elementen rätt koordinerade för den perfekta konstupplevelsen. Ibland skriver man ett försök till recension.