På jakt efter ett förlorat folkhem

Fattigdom. Fattigdom är när kronofogden först tar tv:n, men dammsugaren först efter jul ”för att vara hygglig”. Fattigdom är ingen bil, ingen cykel eller semester. Fattigdom är när barnen får lära sig säga ja till friluftsdagar bara om de inte kostar något, som promenader. Fattigdom är att aldrig ha tandkräm hemma: ”borsta med salt istället”.
I Susanna Alakoskis dagbok från 2011 Oktober i fattigsverige (Bonniers, utgiven ett år senare) backas varje analys upp av själv­upplevda exempel från en barndom långt före och bortom socialhögskolan, dit hon kom mot alla odds och av en slump.

Fattigdom är ett ord med politisk sprängkraft eftersom någras fattigdom alltid har samband med andras rikedom och politiken är medlet att råda bot på den – ”politiken är den möjliga nåden” säger hon med nästan biblisk emfas. Modeordet från de rikas tanke­smedjor är nu istället ”utanförskap”, som ska väcka associationen att det är vänsterns fel att några är utestängda, eftersom de drabbats av bidragsberoende. Försåtligt och lite i sänder odlas dessa nya tankespår som alltför sällan genomskådas och avvisas. Men Ala­koski gör det med full kraft genom hela boken.
Barn som växer upp i fattigdom får fattigdomen i sig – vad som märks utåt kan vara nedslagen blick och stumhet. Ordet för själva känslan är oftast skam. Fattigdomens tecken kallas idag ofta ”social fobi” även när det inte stämmer med diagnoskriterierna – de medikaliseras och det sociala sammanhanget tappas bort.

Författarinnan sitter i skrivarlyan i barndomens Ystad med en jättebunt protokoll, intyg, omdömen om hennes familj från social­kontor, läkare, skola. Den är nästan omöjlig att förhålla sig till. Så djup är skammen och bortträngningen sedan barn­domen. Sida upp och sida ner om grannar som anmält ”superier”, om moderns fyra självmordsförsök 1977, om faderns misshandel och behandlingshem, socialbidrag för julklapp till barnen, om fosterhems­placeringen.
”Fiktionen är förmildrande” säger Susanna. Och hon låter Thorsten Flinck säga ”De riktigt djupa känslorna har inga uttryck. Därför existerar konsten”.  Så får man förstå denhär dagbokens säregna ryckighet mellan tidsplanen: ena stunden kråkor som ”gnisslar” på ystadstaket, andra stunden störtdykning mot en barndom som nästan inte går att tala om, så rapport från författarbesök i Kumlabunkern, och rakt igenom en lidelsefull plädering för det Sverige som var Folkhemmet, som såg fattigdomen som orsak och faktiskt ansträngde sig att göra något åt den.

Av en ren slump kom Susanna Alakoski in på socialhögskolan i Göteborg och fick ett intellektuellt språk för sina smärtsamma erfarenheter. Här försöker hon både hålla den sociala vetenskapen högt och ta ett vidare steg mot de bortträngda känslor barndomen rotade hos henne. Mycket riktigt slutar rapporten med ett ångestgenombrott och en vårdtid på Ersta sjukhus.
Men ditfram och därefter finns ett flackande sken av mening, hoppfullhet och djupt engagemang för alla dessa hemlösa, slagna, nyfattiga som tjugohundratalets retorik vill kalla utanförträngda av en alltför beskäftig stat.
Boken går på hjärtat precis som sökandet efter en så smärtsam erfarenhet. Den är mycket plågsam och mycket hoppfull på en gång.