Störst är kärleken hos Gardell

Jonas Gardells andra del av roman­trilogin Torka aldrig tårar utan handskar (Norstedts) heter Sjukdomen och utspelas under upptakten till aids­epidemin i Sverige på åttiotalet. Kunskapen om smittspridning var osäker, inga som helst bromsmediciner fanns, diagnosen var en nästan säker dödsdom, debattörer krävde listor över alla homosexuella, märkning med tatuering i armhålan, läger för homosexuella. De ut­pekades som mördare inte bara på husväggar utan också i tidningsrubriker.

I detta klimat av rädsla och begynnande förföljelse rör sig paret Benjamin och Rasmus på Stockholms Söder. Benjamin kommer från en Jehovas Vittnen-miljö i Stockholm, Rasmus är inflyttad från ett medelklasshem i Koppom. I deras kamratgäng framhålls särskilt Bengt som gått teater­skola, gör succé på slut­uppspelet men samtidigt får hiv­diagnos. Han går direkt hem och hänger sig.

De homosexuella bildar en subkultur med stark inriktning på frigörelse och utlevelse redan innan aids kommer. Deras huvud­reaktion blir närmast att vägra låta aids bli ett dråpslag i den kampen. Det finns för dem ingen återgång till hemlighållandet och underkastelsen under det tidigare föraktet. Mitt under de mest ovissa åren med aids florerar både den romantiska kärleken i parförhållanden med samma laddning som för straighta och en promiskuitet som beskrivs som rå och måttlös. Så komplicerat var det förmodligen. Sexualiteten är en så stark kraft att dödshotet paradoxalt ofta ledde till utmaning av ödet som besvärjelse.

Vi känner ju Jonas Gardell mest som komiker, hans energiska, rentav extatiska, milda sarkasmer. Här är rösten på samma sätt energisk med korta, effektiva satser, retoriska upprepningar, ovanligt branta tidssprång som kommer oväntat och blir karakteristiska genom boken, lyriska slutvinjetter av skimrande skönhet eller bistert allvar. Det sarkastiska får inte just plats inför ämnets laddning.

Greppet att låta en av de agerande vara Jehovas vittne, från början mycket aktivt, är mästerligt. Han riskerar fullständig utstötning ur familjen men kan ändå inte i längden förneka sin läggning. Utstötningen sker men föräldrarna skildras inte som monster och hans religiösa arv får just honom att reagera mest klarsynt på utlevelsens överdrifter. Till sist finns hos Gardell en sympati för alla drabbade som är starkare än vreden mot hetsarna, även om de värsta debattinläggen presenteras med författarnamn, som dokumentära inslag.

Att skildra den nya ”pestepidemin” när hotet just blivit tydligt och ingen bot kunde anas kräver sin författare: här finns möjliga blindskär av sentimentalitet, total svartsyn, ren agitation.

Gardells komplexa dramaturgi och oerhört levande språk räddar projektet. In i en varm medkänsla som inte väjer för ödenas tragik.

In i kärleken.