Burlesk grundton tar över
Monika Fagerholm
Lola uppochner
Bonniers 2013
Parodi på en pusseldeckare. Istället en relationsroman från småstadshåla där övergivna tonårsbarn längtar bort men ändå stannar. På ett upphackat språk, vrängt i sig självt med avbrott, omvändningar, tempusväxlingar, bisatser, vidareassociationer som vid lätt mani. Dels för att gestalta känslor, dels för att skapa en atmosfär av osäkerhet så som tillvaron själv tänks osäker, var god jämför David Lynch och Twin Peaks. Ungefär så ville jag genrebestämma Monika Fagerholms roman Lola uppochner (Bonniers), vill bestämma, romanen uppochner fast liksom strandfast. Detta lilla tillägg kunde vara typiskt, kan vara, som ettföralla.
Monika Fagerholm växte upp i superakademisk familj i Helsingfors men fick stipendiatsvistelse i svenskspråkiga Ekenäs 1998 och blev fast där, även gift. Hon berättar om en skräck hon fick inför småstadens mörker och tystnad och att denna tystnad tycktes dölja en hemlighet. Småstaden där alla känner alla på gott och ont döljer mycket mental och fysisk misär bakom tjusiga fasader. Hon berättar ju också om sitt eget alkoholmissbruk och hur hon nu är nykter alkoholist och skriver istället, ett skrivmissbruk, lyckosamt. Hon vet vad hon talar om samtidigt som hon har kandidatexamen, fått två Augustpris och ett Finlandiapris m.m. under otyglad författarkarriär sedan 1987.
Design