”Kufiska karaktärer och osympatiska personer intresserar mig” – Intervju med Rosa Liksom

Författaren Rosa Liksom har alltid intresserat sig för kufiska och skeva karaktärer. Nu är hon aktuell på svenska med en bok om en excentrisk och osympatisk kvinna som levt större delen av sitt liv i finska och tyska nazisters krets. I en mejlintervju med Horisont talar Liksom om hur det är att ta sig under huden på en sådan person, om hur nationalism och misogyni hänger ihop, och vad den lappländska naturen har betytt för henne.

Rosa Liksom är en av Finlands mest framstående författare, belönad med Finlandiapriset och nominerad till Nordiska rådets litteraturpris ett flertal gånger. Hennes romaner och noveller, skrivna på finska och meänkieli, befolkas av diverse säregna och skeva existenser i tillvarons utkanter. De är inte alltid sympatiska, men oftast skildrade med en stor portion humor och värme. Men i hennes senaste bok Överstinnan, som kanske också är hennes mörkaste, är huvudpersonen extra svår att känna sympati för. Det handlar om en gammal överstinna som ser tillbaka på ett liv som hustru till en nazistisk samarbetsman. Ett liv kantat av misshandel, men också tjusiga middagar med tyska nazitoppar. 

”Det är en gammal överstinna som lugnt går igenom hela sitt liv. Livets skuggor och ljuspunkter. Hon ser sitt förgångna i vitögat. Hon avvisar inte någonting. Hon förskönar inte någonting. ” skriver Rosa Liksom i vår mejlkonversation. 

Hur väcktes idén till Överstinnan?  Vi lever ju i en tid som ibland jämförs med 30-talet och dess växande fascism. Var det något i nutiden som fick denna berättelse att kännas extra relevant? 

– Romanen är extra relevant nu eftersom nazism, konservatism, nationalism, populism, misogyni, ojämlikhet, falska nyheter och alternativa sanningar, lögn, vrede och rasism växer överallt i Europa, USA och i världen. I romanen beskriver jag hur nazismen sprider sig snabbt överallt, som cancer, hur moralen faller sönder och hur rasism, ojämlikhet, diskriminering, förödmjukelse, brott och mord blir till vardagliga händelser. Alla accepterar dem eller är likgiltiga, eller tittar förbi.

Att känna sympati för Liksoms huvudperson, hur fängslande hon än må vara, är som sagt inte lätt och kanske inte heller önskvärt. Å ena sidan är hon en kvinna i en våldsam patriarkal värld: en hustru som misshandlas svårt av den sadistiska och störda exmilitär hon har till make. Men å andra sidan är också överstinnan själv nazist. Och även om hon tycks ändra sig senare i livet så förtärs hon inte av ånger, till skillnad från till exempel huvudpersonen i tyska Bernhard Schlinks Högläsaren, som efter att i fängelset tänkt över sina brott som vakt i ett koncentrationsläger hänger sig. Överstinnan skaffar sig till och med på äldre dagar en mycket ung älskare och verkar framleva sina sista år i relativ harmoni. Jag frågar om det var svårt att skriva ur en sådan persons perspektiv, om det var utmanande att ge läsaren en ”ingång” till karaktären, visa hur hon är ett offer för patriarkalt våld, utan att göra henne alltför sympatisk. 

Rosa Liksom bekräftar att det var en svår process.

– Varje morgon i sex år levde jag i mina tankar överstinnas liv. Under skrivprocessen identifierade jag mig  med henne. När jag skrev boken var jag själv överstinnan. Det var tungt men det måste jag göra för att skriva så att läsaren kan lita på mig. Lita på överstinnan.

Men hur mycket ska vi lita på överstinnans egna ord? Hur naiv kan man hävda att man varit när man umgåtts med det tyska nazistpartiets toppar? 

Rosa Liksom. Foto: Pekka Mustonen

– Min identifikation med överstinnans liv blev lättare genom det faktum att jag i mitt barndomshem i Lappland bodde granne med en grym kvinna som inspirerade den här boken. Både hon och hennes man var nazister precis som i boken.

Flera av dina böcker kretsar kring karaktärer som är riktigt kufiska, inte sällan ganska osympatiska. Är sådana extra intressanta att skriva om?

– Kufiska karaktärer och osympatiska personer intresserar mig, säger Liksom, och förklarar att en del av det som är intressant är varför de har blivit som de har blivit.

– Sympatiska personer är bara sympatiska och fina människor, men osympatiska människor har alltid en våldsam historia bakom sig.

Hon beskriver översten och överstinnan som ”mycket osympatiska”, ”egoister och narcissister”   

– Överstinnan är i början en ung flicka som letar efter pappa (hon var pappas flicka och pappan dog). Livet med översten ändrade henne så att hon blev egoist. Hon ville kontrollera sin nye unge make. Hon valde till och med en ny fru åt honom och bestämde att han måste skaffa barn med den nya frun.

Och översten är i sanning en obehaglig person. Ju äldre han blir desto mer våldsam blir han. Vid ett tillfälle misshandlar han överstinnan så att hon får missfall. Jag frågar om det stämmer att Liksom vill säga attnationalism och våldsamma maskulinitetsnormer är oupplösligt sammantvinnande. 

– Det försöker jag visa i romanen. Överstinnan är en roman om Finland som förbereder kriget, som krigar och som återhämtar sig från kriget. Där finns ett äktenskap mellan Finland och Tyskland, ett annat mellan översten och hans fru. De överlappar varandra under romanen. I båda äktenskapen kan man se patologiska funktioner och egenskaper, reflekterar hon, men tillägger att våld i familjen förekommer i alla
kretsar.

– Romanens teman är krig, sex, kroppslighet, våld, sinnets och själens styrkor, och naturens stora krafter i Norden och speciellt i Lappland. Jag beundrar naturen i Lappland, säger Liksom som har varit bosatt i bland annat Moskva, Texas och Köpenhamn. 

Hon berättar att både människoskildringarna och naturskildringarna fick mycket uppskattning när romanen gavs ut i Finland, liksom det faktum att den är skriven på meänkieli. 

– Människor i Finland älskar meänkieli nuförtiden! Den fick ännu bättre status med den romanen.

På frågan vilka litterära projekt hon planerar för framtiden svarar Rosa Liksom att hon nu efter att ha behandlat socialismen (bland annat i den uppmärksammade romanen Kupé nr 6) och nazismen (i Överstinnan) skulle kunna tänka sig att undersöka kapitalismen. P

Anna Remmets

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *