3 2019

You are currently browsing the archive for the 3 2019 category.

Vissa anser att vår tid är fixerad vid ytan – kolumner följs idag ofta av en bild på själva skribenten. I dagens digitala selfie-kultur verkar det angeläget för människor att urskilja sig från massan och betona den egna identiteten. Men detta behov av bilder på oss själva och andra har existerat i varierande form genom historien. Människan har alltid varit upptagen av sitt eget och andras utseende. Bilder fyller en social funktion som både skapar och bekräftar våra relationer – detsamma gäller genren självporträtt.

Vad är ett självporträtt? Det skulle kunna beskrivas som ett estetiskt fenomen där en konstnär eller författare inkluderar sig själv, och samtidigt bryter ned skillnaden mellan det offentliga och det privata: ett tröskeltillstånd där fakta blandas med fiktion. Tonsättare kan gömma sig i sina kompositioner. Ett exempel är DSCH-motivet som Dimitri Shostakovich använder i varje inledande stycke av den åttonde stråkkvartetten. Några enkla stråkar skapar ledmotivet som har hans initialer. Även konstnären och diktaren arbetar ofrånkomligt med sig själv – men hur tolkar man bäst ett självporträtt? 

”Vi drivas ständigt mot slutmålet: självporträttet”, skriver poeten och konstnären Rabbe Enckell i sin prosabok Tillblivelse. I ett annat sammanhang skriver han: ”Verkligheten ger oss ingen riktning, den ger oss bara möjligheter, obestämda chanser. För att begränsa dessa möjligheter och rationalisera deras inverkan på oss, börjar vi ’klä oss’ i våra jag.” Enckell anser att självporträttörer alltid presenterar sig som något – en asketisk bohem, en androgyn dandy och så vidare. Oavsett vilken av de möjliga identiteterna som gestaltas framförs en roll.

Read the rest of this entry »

Bara några meter från det mest trafikerade turiststråket i Gamla Stan i Stockholm ligger en litterär oas för läsare av obskyr och ockult litteratur. Horisonts redaktör Anna Remmets har besökt antikvariatet Verklighetsflykt och pratat med dess ägare och grundare Joel Bergling.

Även om Gamla Stan i Stockholm nuförtiden är mer fyllt av turister än mystik, går det fortfarande att finna en viss magi i stadsdelen med sina trånga gränder och källarvalv från medeltiden. Och även om antikvariatet Verklighetsflykt inte ligger i någon smal gränd, utan på en med Gamla Stans mått mätt relativt bred tvärgata, så känns det definitivt som en av de där undangömda pärlorna som inte ens de flesta av oss som bor i Stockholm känner till, men som gör att vi fortfarande tycker att det känns värt att besöka Gamla Stan trots alla turistshoppar som säljer vikingahjälmar i plast (med de där hornen som vikingarna inte hade). 

Read the rest of this entry »

Bokrecension av Henry Parland: Samlade skrifter 2. Prosa.

I fjol utgav Finlands Svenska Litteratur­sällskap på förlaget Appell under en redaktion ledd av Per Stam första delen av Henry Parlands samlade skrifter, Poesi. I år utges del 2, Prosa med Elisa Veit som ansvarig redaktör. En avslutande del, Kritik, planeras till nästa år. Den nya volymen omfattar åren 1925 till 1930 och är efter Veits kunniga inledning uppdelad i ”Publicerat”, ”Opublicerat”, ”Ofullbordat” och ”Dagboksliknande anteckningar”.

Henry Parland: Samlade skrifter 2. Prosa. Appell Förlag. 2019.

Prosan upphörde nästan helt efter mötet med Gunnar Björling i november 1927; därefter skrev Parland fram till utgivningen av Idealrealisation med några undantag endast poesi. 1928 hade han som tjugoåring välkomnats av de äldre författarna i Quosegoredaktionen Diktonius, Björling, Rabbe Enckell, Hagar Olsson, varav ett par till helt nyligen varit hans förebilder. 

Henry Parland föddes i Viborg 1908; mamman Maria, född Sesemann, var tyskspråkig, och skulle sedan få ytterligare tre söner, Hon hade en andel i den stora släktgården i Tikkala utanför Viborg. Pappan Oswald var av engelsk släkt men nu ingenjör vid ryska järnvägen. Familjen bodde i Sankt Petersburg. Mammans bror, Vasilius Sesemann, från 1923 professor i filosofi i Kaunas, Litauen, talade ryska med Henry då han 1929 efter misslyckat växelrytteri och allt värre krapula (bakfylla, red.anm.) 21-årig förpassades till exil i Litauen.

Read the rest of this entry »

Kära läsare!

När det här numret av Horisont dimper ner i din brevlåda är hösten redan långt gången, men när jag skriver detta är det fortfarande sommar även om ”dagarna mörknar minut för minut” som det heter i Tove Janssons vackra och vemodiga ”Höstvisa”. Förhoppningsvis bjöd sommaren på en del vackra dagar. Kanske har du kunnat ligga vid vattnet och titta på en blank och stilla yta. Kanske har du funderat över vad som lever sina liv där under, i mörkret, eller kanske har du funderat över vilka liv under ytan som vi människor har släckt med våra föroreningar. Om vad som döljer sig under ytan handlar årets tredje nummer av Horisont. Jag intervjuar poeten Rosanna Fellman om debutboken Strömsöborna, som handlar just om sådant som människor (och samhället) försöker dölja under glättiga ytor. Ida Ståhl och Mikael Henrik Myrtin tacklar båda i sina noveller det som kan pyra under ytan i tillsynes harmoniska relationer. Gunnar Högnäs har översatt Sanna Karlströms dikter om ägg (ett föremål som gömmer sitt ömtåliga innanmäte bakom en hård yta), och Adam Korpskog har i en essä studerat den yta som utgör målarduken: i det här fallet Olof Sager-Nelsonsoch Helene Schjerfbecks vilkas på sin tid omdiskuterade självporträtt han skriver om. Detta och mycket mer får du i nya Horisont med temat Under Ytan!

Read the rest of this entry »