3 2019

You are currently browsing the archive for the 3 2019 category.

Poeten Rosanna Fellman som 2018 vann första pris i Arvid Mörne-­tävlingen för sin diktsvit Störd, bokdebuterar nu med Strömsöborna. För Horisont berättar hon om skrivandet som terapi, om att leka med läsarnas förväntningar, och om vikten av att bryta tystnaden kring sexuella övergrepp.

Som rikssvensk är det tydligt att jag missat det fenomen som är fixarprogrammet Strömsö, men Rosanna Fellman förklarar att det blivit något av en sinnebild för tillrättalagd perfektionism. Det var därför hon valde ”Strömsöborna” som titel åt sin första diktsamling, där diktjagen lever minst sagt långt ifrån den lyckliga och glättiga verklighet som visas upp i tv-programmet. 

– Det går aldrig fel i det här programmet. Det är tipptopp, och de gör ju omtagningar för att det ska bli så förstås. Det är ju därför det verkar så perfekt. Det finns till och med ett talesätt som lyder ”Det gick inte som på Strömsö”. Det är när man gjort något fel och det inte blev som tänkt.

Och i Fellmans diktsamling går det mesta fel, kanske för att människorna i dikterna, som hon säger ”bor i ett samhälle där allt går fel”. Strömsöborna befolkas av kantstötta existenser som mals ner av sina monotona lönearbeten, lider av psykisk ohälsa och alkoholism, och utsätts för övergrepp. Jag frågar Fellman om hon håller med om att hon har skrivit ett arbetskritiskt, konsumtionskritiskt, och kanske till och med civilisationskritiskt verk.

– Jag har själv när jag pratat om boken kallat den samhällskritisk och då faller ju konsumtionskritiken och arbetskritiken in i det. Och det är ju förstås en poäng att vi har väldigt stora problem i väst med jämställdhet och med att räcka till, och det är det jag kritiserar ganska hårt, svarar hon.

Och där finns även klimatperspektivet med: hur vi människor i väst och det samhällssystem vi lever i håller på att göra slut på jordens resurser i stadig takt. 

Hur kom det sig att du började skriva? Har du alltid varit en skrivande, eller berättande person?

– Det tog faktiskt ganska lång tid för mig att lära mig att skriva och läsa, men när jag väl lärde mig kunde jag inte sluta. Sedan tonåren har jag skrivit varenda dag. Det är väldigt viktigt för mig att kunna uttrycka mig i skrift, och speciellt som tonåring så kände jag mig väldigt missförstådd och utanför och då använde jag skrivandet som en terapiform. 

Något som slog mig när jag läste Strömsöborna var hur jaget i de första dikterna tillsynes ligger nära Fellmans biografiska kön och ålder, för att i de senare dikterna skifta till helt andra positioner, som män med rasistiska åsikter och alkoholproblem. Även jag som är en tämligen van läsare blir lite tagen på sängen av övergången, och jag undrar om detta är en medveten lek med läsares förväntningar på dikter skrivna av en ung kvinna. Det bekräftar Rosanna Fellman att det är.

– Jag är ciskvinna, och är man kvinna eller feminint kodad så blir det automatiskt så att allt man skriver måste vara feministiskt eller självupplevt. Som man  kommer man lättare undan med att ”författaren är död” helt enkelt. Jag skulle inte vilja bli förknippad med alla de här personerna, och jag skulle inte vilja att jag det skriver blir tolkat utifrån min egen historia. Ordningen med de olika diktjagen är medvetet upplagd. Jag vill lura människor lite. 

Vi går över till att tala om dikten Manteln, som adresserar sexuella övergrepp och inte minst tystnadskulturen kring dessa. 

Börjar tystnaden brytas nu? I Sverige har det tvärtom talats om en backlash efter metoo, där kvinnor som vittnat åtalats för förtal och de män de vittnade mot är tillbaka i offentligheten.

– Det har varit en backlash också i Finland. Just därför är det så viktigt att ha diktjag som det i Manteln. Det är jättetungt att vara med om den här backlashen, och det är också därför man måste fortsätta kämpa, för att komma till en punkt där man faktiskt kommer ur det här förtrycket och kommer ut ur den här strukturen. Bara för att man har kommit så långt att man kan prata om det så betyder det inte att det tas emot. Om man fortsätter att kämpa så har man faktiskt kommit någonstans till slut. Och det är därför jag ville att Manteln skulle vara med. 

Hur kan dikten vittna om till exempel övergrepp på ett sätt som vårt vardagliga språk kanske inte kan?

– För Störd (som handlar om bland annat neuro­psykiatriska funktionsnedsättningar, red.anm.) som är med allra sist vann jag Arvid Mörne-priset, och då togs den emot väldigt bra. Jag tror att med hjälp av ett poetiskt språk, och med symbolik så tar folk in svåra frågor. Människan är kanske inte lagd på det sättet att man med detsamma kan processa saker, utan man måste fundera och ta in det genom konst för att faktiskt i grund och botten förstå. Och jag tror att genom konst kan man på riktigt förändra saker.

Har du några litterära favoriter och förebilder?

– Jag ser upp till de finlandssvenska modernisterna. De var ganska annorlunda jämfört med det som varit innan. Så det ser jag upp till, att våga göra någonting som inte har blivit gjort förut. Men sen så ser jag också upp till rikssvenska författare och journalister som Bang och Harry Martinson, för de var ganska vågade och jag identifierar mig just med att våga göra saker eller tvinga mig själv att göra saker som känns obehagliga. Annars händer det ingenting. Det känns som att jag måste uttala mig om saker, för annars har jag bara suttit och sett på när tåget har kraschat utan att göra någonting. 

Skriver du på något nytt?

– Just nu skriver jag något som är lite mer ur mitt eget perspektiv. Jag skriver också scendikter eftersom jag är estradpoet från början. Så jag har gigs som jag skriver till hela tiden, så skrivandet kommer nog aldrig sluta för mig. Men däremot skriver jag på ett större projekt som nog är menat för bokform fast jag vet inte riktigt ännu, men tematiken är feministisk den här gången. P 

Strömsöborna utkom på Förlaget 2019. 

Karin Erlandsson
Alla orden i mig 
Schildts & Söderströms 2019

Recnsion av Karin Erlandsson Alla orden i mig

Karin Erlandssons senaste bok Alla orden i mig är en bok om att skriva. Det är inte en bok om hur man skriver, men det är en bok om hur Karin Erlandsson skriver. Det är upp till den enskilda skribenten att själv lista ut vad som är drivkraften bakom det egna skrivandet. Det är bara skribenten som bestämmer när hen ska skriva. Tiden kommer inte av sig själv. Det krävs disciplin och, åtminstone för Karin Erlandsson, tydliga målsättningar. 

Redan i bokens början förklarar Erlandsson tydligt och barskt att viljan att skriva måste vara större än tron på sina ursäkter. Det är så självklart och beskriver i princip vilken prestation eller uppgift som helst. Viljan att utföra den måste vara större än tron på ursäkten. Då vet vi det. Men det krävs också en stenhård självdisciplin, och det bevisar Karin Erlandsson att hon besitter. En imponerande, och rent av provocerande, självdisciplin. 

Boken är uppdelad i två delar. Den första delen heter kort och gott ”Om att skriva” och är indelad i korta essäliknande texter om hur författaren skriver, när hon skriver och varför. Syftet med hennes skrivande är lika självklart som vi andas för att hållas vid liv. Omslaget avslöjar den explosiva viljan att uttrycka sig i skrift. Orden flyter ut över kanterna annars. De måste ut. Gärna tusentals per dag. Skrivandet är Karin Erlandssons sätt att existera. ”Inget finns om jag inte skriver. Därför har jag heller inte något val. Vill jag leva måste jag skriva.” 

Read the rest of this entry »
Bokpärm, Ralf Andtbacka
Potsdamer platz En dikt 
Förlaget
2019
Ralf Andtbacka. Potsdamer platz – En dikt. Förlaget. 2019.

Bokrecension: Ralf Andtbacka. Potsdamer platz – En dikt

Ulmar. Ordet kan tjäna som exempel på hur lite språklig vinning vi får av Ralf Andtbackas verk. Det är ett underbart ord som skulle kunna öppna en hel värld, från den pyrande brasan eller den pysande trädsvampen, satt i fyr för att skrämma iväg myggen. 

Metoden i Andtbackas Potsdamer Platz är den rakt motsatta: orden rivs upp med sin rot och placeras i en utställnings­monter. Världen är stängd och det finns ingen väg ut: ”människans möjlighet är att gå under jord där historien ulmar i psykos.”

Read the rest of this entry »

Vissa anser att vår tid är fixerad vid ytan – kolumner följs idag ofta av en bild på själva skribenten. I dagens digitala selfie-kultur verkar det angeläget för människor att urskilja sig från massan och betona den egna identiteten. Men detta behov av bilder på oss själva och andra har existerat i varierande form genom historien. Människan har alltid varit upptagen av sitt eget och andras utseende. Bilder fyller en social funktion som både skapar och bekräftar våra relationer – detsamma gäller genren självporträtt.

Vad är ett självporträtt? Det skulle kunna beskrivas som ett estetiskt fenomen där en konstnär eller författare inkluderar sig själv, och samtidigt bryter ned skillnaden mellan det offentliga och det privata: ett tröskeltillstånd där fakta blandas med fiktion. Tonsättare kan gömma sig i sina kompositioner. Ett exempel är DSCH-motivet som Dimitri Shostakovich använder i varje inledande stycke av den åttonde stråkkvartetten. Några enkla stråkar skapar ledmotivet som har hans initialer. Även konstnären och diktaren arbetar ofrånkomligt med sig själv – men hur tolkar man bäst ett självporträtt? 

”Vi drivas ständigt mot slutmålet: självporträttet”, skriver poeten och konstnären Rabbe Enckell i sin prosabok Tillblivelse. I ett annat sammanhang skriver han: ”Verkligheten ger oss ingen riktning, den ger oss bara möjligheter, obestämda chanser. För att begränsa dessa möjligheter och rationalisera deras inverkan på oss, börjar vi ’klä oss’ i våra jag.” Enckell anser att självporträttörer alltid presenterar sig som något – en asketisk bohem, en androgyn dandy och så vidare. Oavsett vilken av de möjliga identiteterna som gestaltas framförs en roll.

Read the rest of this entry »

Bara några meter från det mest trafikerade turiststråket i Gamla Stan i Stockholm ligger en litterär oas för läsare av obskyr och ockult litteratur. Horisonts redaktör Anna Remmets har besökt antikvariatet Verklighetsflykt och pratat med dess ägare och grundare Joel Bergling.

Även om Gamla Stan i Stockholm nuförtiden är mer fyllt av turister än mystik, går det fortfarande att finna en viss magi i stadsdelen med sina trånga gränder och källarvalv från medeltiden. Och även om antikvariatet Verklighetsflykt inte ligger i någon smal gränd, utan på en med Gamla Stans mått mätt relativt bred tvärgata, så känns det definitivt som en av de där undangömda pärlorna som inte ens de flesta av oss som bor i Stockholm känner till, men som gör att vi fortfarande tycker att det känns värt att besöka Gamla Stan trots alla turistshoppar som säljer vikingahjälmar i plast (med de där hornen som vikingarna inte hade). 

Read the rest of this entry »

Bokrecension av Henry Parland: Samlade skrifter 2. Prosa.

I fjol utgav Finlands Svenska Litteratur­sällskap på förlaget Appell under en redaktion ledd av Per Stam första delen av Henry Parlands samlade skrifter, Poesi. I år utges del 2, Prosa med Elisa Veit som ansvarig redaktör. En avslutande del, Kritik, planeras till nästa år. Den nya volymen omfattar åren 1925 till 1930 och är efter Veits kunniga inledning uppdelad i ”Publicerat”, ”Opublicerat”, ”Ofullbordat” och ”Dagboksliknande anteckningar”.

Henry Parland: Samlade skrifter 2. Prosa. Appell Förlag. 2019.

Prosan upphörde nästan helt efter mötet med Gunnar Björling i november 1927; därefter skrev Parland fram till utgivningen av Idealrealisation med några undantag endast poesi. 1928 hade han som tjugoåring välkomnats av de äldre författarna i Quosegoredaktionen Diktonius, Björling, Rabbe Enckell, Hagar Olsson, varav ett par till helt nyligen varit hans förebilder. 

Henry Parland föddes i Viborg 1908; mamman Maria, född Sesemann, var tyskspråkig, och skulle sedan få ytterligare tre söner, Hon hade en andel i den stora släktgården i Tikkala utanför Viborg. Pappan Oswald var av engelsk släkt men nu ingenjör vid ryska järnvägen. Familjen bodde i Sankt Petersburg. Mammans bror, Vasilius Sesemann, från 1923 professor i filosofi i Kaunas, Litauen, talade ryska med Henry då han 1929 efter misslyckat växelrytteri och allt värre krapula (bakfylla, red.anm.) 21-årig förpassades till exil i Litauen.

Read the rest of this entry »

Kära läsare!

När det här numret av Horisont dimper ner i din brevlåda är hösten redan långt gången, men när jag skriver detta är det fortfarande sommar även om ”dagarna mörknar minut för minut” som det heter i Tove Janssons vackra och vemodiga ”Höstvisa”. Förhoppningsvis bjöd sommaren på en del vackra dagar. Kanske har du kunnat ligga vid vattnet och titta på en blank och stilla yta. Kanske har du funderat över vad som lever sina liv där under, i mörkret, eller kanske har du funderat över vilka liv under ytan som vi människor har släckt med våra föroreningar. Om vad som döljer sig under ytan handlar årets tredje nummer av Horisont. Jag intervjuar poeten Rosanna Fellman om debutboken Strömsöborna, som handlar just om sådant som människor (och samhället) försöker dölja under glättiga ytor. Ida Ståhl och Mikael Henrik Myrtin tacklar båda i sina noveller det som kan pyra under ytan i tillsynes harmoniska relationer. Gunnar Högnäs har översatt Sanna Karlströms dikter om ägg (ett föremål som gömmer sitt ömtåliga innanmäte bakom en hård yta), och Adam Korpskog har i en essä studerat den yta som utgör målarduken: i det här fallet Olof Sager-Nelsonsoch Helene Schjerfbecks vilkas på sin tid omdiskuterade självporträtt han skriver om. Detta och mycket mer får du i nya Horisont med temat Under Ytan!

Read the rest of this entry »