Recension

You are currently browsing the archive for the Recension category.

PROSA
Karin Erlandsson
Pojken
Schildts & Söderströms
2018

Med Pojken återvänder Karin Erlandsson till Nykarleby och de karaktärer vi lärde känna i deckardebuten Missdåd (2016). I Missdåd hade ett tragiskt mord skett och skakat om den lilla staden. Hur lever ett litet samhälle vidare efter en sådan fruktansvärd händelse? Och framför allt, hur mår en familj som mist sin mamma?

I Pojken väljer Erlandsson att skickligt gestalta hur människorna nära offret hanterar sorgen. Medan Missdåd klassas som en pusseldeckare, är uppföljaren Pojken en roman om sorg, ensamhet och självömkan. Men den handlar också om en hemlighet.

Det har gått ungefär ett halvår sedan Monika blev mördad. Det är vinter, kallt och mörkt. En snöstorm drar in över staden och slår ut telefonnät, snön blockerar vägar och all form av kommunikation. Året är 1992, så snöstormen isolerar långt mer än vad den skulle göra idag. Mitt i stormens öga råder ett annat slags kaos. En familj har förlorat en mamma. Kvar finns en lamslagen och deprimerad pappa och två tonårsbarn. Sonen Jonas har stängt av och omvandlat sorgen till ilska, medan dottern Kajsa förgäves försöker hålla fast vid det som är kvar av familjen, samtidigt som hon överges av sina vänner. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Essäer
LENA KÅRELAND
Förbjuden frukt
Appell Förlag
2018

”Läsning är inte beroende enbart av kön utan även av klass och etnicitet”, säger Lena Kåreland i sin nya essäsamling där hon diskuterar läsandets och skrivandets förutsättningar med utgångspunkt främst i porträtt av kvinnliga konstutövare.

Den olyckligt kategoriska satsen kan få läsaren att haja till. Läsning beror förvisso ofta på långt fler faktorer än så. Satsen kan föra tankarna till en glad aforism av Sven Rinman: ”Människan lever icke av bröd allenast utan också i någon mån av kokt spätta.” Författarinnan har här vilseletts av en lite beskäftigt halvvetenskaplig terminologi, vilken då och då även lockat henne att med alltför tung pretention formulera självklarheter: ”Ett intellektuellt läsande behöver inte utesluta en emotionell hållning till litteraturen. I den goda läsningen kan både känsla och kritisk distans förenas.” Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

DIKTER
Nicko Smith
Bipolära skeppsbrott i Österbotten
Eget förlag
2018

Nicko Smith är en poet som ger ut på eget förlag, född i Stockholm men sedan tio år bosatt i Finland. Han har publicerat två diktverk: Hki Rött år 2017 och Bipolära skeppsbrott i Österbotten som gavs ut i februari 2018. I sin introduktion till den senaste boken skriver han att han försöker analysera och förstå det manodepressiva genom poesin. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

avgiftad: Ingemar Simonsson

Ingmar Simonsson
(utgivare)
Avgiftad?
Themis
2017

Avgiftad? är en gåtfull och tanke­eggande roman, en av de starkaste jag läst på länge.

Ett av de många frågetecknen läsaren möter gäller berättarens identitet. Vem har egentligen skrivit boken? Talar utgivaren Simonsson i egen sak? Eller har han, som han själv påstår, till trycket vidarebefordrat ett för honom tidigare obekant manuskript, som påträffats vid ommöblering av en tillfällig sommarbostad?

Mitt intryck är att texten är Simonssons. Den har stildrag som hämtats från dennes övriga produktion, till exempel ordet medavdöda från hans debutverk.

Nya frågetecken tar genast vid. Vad ska den extra obarmhärtiga sjukdoms- och miljöskildringen betyda? Vad är det för en ond makt som kränkt och invalidiserat huvudpersonen och som förvandlat det snälla sjukhuset Sabbatsberg i Stockholm till en gråaktig borg av grym smärta och förnedring? Och vad är det för ett kusligt tillstånd den eventuellt avgiftade huvudpersonen söker undfly?

Stilen kan ge svaret även här. Utgivarens språk är fullt av ordlekar – ett desperat vitsande på den tunna gränsen mellan det fyndiga och det svåruthärdligt tillgjorda. I bokens andra del talas klarspråk om ett giftermåls avslutning, om frigörelsen från en förlamande skilsmässa. Där finns uttryck för både fiendskap och tarvlighet, som så ofta när det skär sig på allvar mellan personer som stått varann mycket nära. Tvistens kärna gäller den utmanövrerade barna­faderns delrätt till vårdnaden av en älskad son.

Berättaren vet mycket om vardagsspråkets demoni. Ett gräl i den slappa meningslöshetens tecken ter sig perfekt avlyssnat.

– Ska du nu bli som han ändå?

– Ändå?

– Vaddå?

– Du sa: Ändå?

– Vaddå, sa Ändå?

– Ja, vad med: Ändå?

– Du vet vad han håller på!

– Vad menar du med detta: ändå?

Här finns också en anda av humor – eller åtminstone komik. Meningsutbytet påminner inte så litet om dialogen i en del Wodehouse-romaner.

Kvinnors oresonlighet, med modern och exhustrun som skräckexempel, blir föremål för ordrika betraktelser.

Svaret på boktitelns fråga är att berättaren ingalunda är avgiftad här. Sviterna av giftermålets förgiftning förföljer och plågar honom alltjämt och ger bränsle åt skräckminnen och mardrömmar. Berättarens framställning är vredgat ensidig och säkert orättvis. Men den bottnar hela tiden i ett avväpnande tillstånd av dov ångest. Därav dess klarhet och dess konstnärliga bärkraft.

Späckad festskrift med stor bredd

Modernitetens uttryck och avtryck

Modernitetens uttryck och avtryck. Litteratur­vetenskapliga studier tillägnade professor Claes Ahlund
Föreningen Granskaren Åbo, 2017

I samband med professor Claes Ahlunds 60-årsdag i slutet av 2017 utgavs en festskrift  för att hedra honom. Redaktörerna, som också skrivit förordet, heter Anna Möller-Sibelius och Freja Rudels, båda verksamma vid ämnet Litteraturvetenskap vid Åbo Akademi där Ahlund är professor sedan 2010. Ett visst fokus på nordisk litteratur runt sekelskiftet 1900 kan skönjas i Ahlunds forskning, men han har också undersökt till exempel krigslitteratur, spionroman, dekadenslitteratur och temat idyll. Bland hans böcker kan nämnas Medusas huvud (1994) och Diktare i krig (2007). Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , ,

Mjukt och vackert om mörker och misär

Carina Karlsson, Algot

Carina Karlsson
Algot
Schildts &
Söderströms, 2017

Vintern 1742 anländer den unge Algot Holm till Björby i Sunds socken på Åland. Han är båtsman och har överlevt rödsoten som härjat ombord på flottan i den svenska armén han tagit värvning vid. I Björby är det ett litet förfallet torp i rote 91 som väntar på honom. Det är det enda han har, torpet, samt en envis vilja att leva som om varje dag vore den sista. Och det gör han genom att dricka brännvin. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

En helhet mycket större än delarna

Pentti Saarikoski, Tiarnia

Pentti Saarikoski Tiarnia
Översättning
Oscar Rossi
Ersatz, 2017

I sin bok PS. Anteckningar från ett sorgeår (1985) har Mia Berner berättat hur hon 1975 besökte Pentti Saarikoski (1937–1983) i Kerava för att göra en intervju. Hon hade då redan, sedan hon hade läst honom, blivit förälskad. Saarikoskis fru var bortrest, och framåt kvällen drog sig intervjuare och intervjuad tillbaka för, som hon skriver, ”vuxnare lekar”. Lekarna blev en upptakt till Saarikoskis fjärde och sista äktenskap: den fjorton år äldre Mia Berner blev hans fru och de bosatte sig i hennes hus på Tjörn i Bohuslän. Någon idyllisk relation blev det knappast; däremot blev den intensiv och kreativ.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Ingenting är farligare än en kvinna som är ett med sig själv

Kvinner som hater menn – Sumaya Jirde Ali

Sumaya Jirde Ali
Kvinner som hater menn Tankesmedjan Minotenk genom Frekk förlag, 2017

Texten känner sig inte hemma någonstans. Är ovälkommen hemmavid. Är i diaspora, är en inkräktare. Men genom texten lärs att ta plats. Att vara flera minoriteter i en är som att vara fångad i en ändlös storm säger Jirde Ali. Diktens jag ställs frågor, svarar, antar andras röster. Mycket av dikten är en dialog, en gestaltning av komplicerade frågor ställda till en ung människa. Diktjaget får stå till svars bortom den egna erfarenheten – anses av en omvärld kunna lägga fram svar på frågor om transnationell slavhandel, om politisk extremism som hävdar samma religion som jaget. Som att en människa ska kunna svara för alla andra. Som att dikt­jagets liv är en ständig rättegång, där denna står anklagad för brott hundratals mil bort utförda av människor med helt andra förutsättningar än jaget. En nittonårig norska sitter inte inne på fler svar än andra ton­åringar. Tonåren är en prövotid. En kastas hårdhänt mot ett liv som en innan skyddats mot. För många sker det helt plötsligt. Att växa upp i en värld där en måste kämpa för en plats blir ett trauma som kan ta en livstid att hämta sig från. Om det ens är möjligt att hämta sig. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

En unik röst i svensk poesi

Tore Berger Stora Frågor – Inga Svar

Tore Berger Stora frågor – inga svarComedia, 2017

Sångpoeten Tore Berger (f.1938), med förflutet i progglegendarerna Blå Tåget bjuder i sitt elfte album Stora frågor – inga svar på en varierad kompott sånger. Här finns prov på det som gör Berger unik i samtida svensk poesi, i den sångbara lyriska traditionen från Stagnelius, Karlfeldt och Taube. Det som gör Berger speciell är hans didaktiska visor – eller lärosånger. När jag arbetade som gymnasielärare i samhällskunskap/historia var det tacksamt att låta eleverna lyssna på Bergers vindlande långa sång ”Kalla kriget” från 1971. Texten ger ett kritiskt vänsterperspektiv på den amerikanska utrikespolitiken från andra världskrigets slut till Vietnamkriget. Såväl om det Kalla kriget som om 68-vänsterns världssyn har sången skapat livliga klassrumsdiskussioner. En av mina personliga didaktiska favoriter med Berger heter ”Balladen om Rickard Sandler” (2009), en gripande och lärorik genomgång av den socialdemokratiske stats- och utrikesministerns rika liv inom kultur och politik.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Känna igen sig själv – eller Margaretas blick

Margareta Willner-Rönnholm: Albertos blick

Margareta Willner-Rönnholm
Albertos blick – Om fötter, konst och Paris

Sannsaga, 2017

Jag har lust att teckna ett porträtt av Margareta Willner-Rönnholm, för jag vill möta hennes text på mitt eget sätt. Willner-Rönnholms grepp i essäsamlingen Albertos blick är personligt och hennes möte med konsten är personligt, och jag känner igen mig själv. Jag arbetar med teckning vid sidan av skrivandet, medan Willner-Rönnholm favoriserar skulptur. Att teckna porträtt är ett sätt för mig att närma mig andra människor på ett speciellt sätt. Men nu skriver jag istället en mycket subjektiv recension. Texten bjuder in till det.

Att skriva ur jag-perspektiv är inte uppskattat inom vetenskaplig forskning, ändå drogs jag till det. Jag slutade med forskning för några år sedan då jag fattade beslutet att prioritera min egen vision och hälsa. Willner-Rönnholm skriver att hon trivs bättre med essäformen än den vetenskapliga retoriken, för att hon har en ovilja ”att säga någonting bestämt och avsluta resonemang med slutsatser”.

Jag tycker att essän på ett sätt kommer närmare sanningen än det vetenskapliga skrivandet, som ska följa regelverk och dölja ”jaget” bakom tankarna. Willner-Rönnholm nämner uttrycket the poetics of going too far (ur Robert Storrs utställningstext om Louise Bourgeois, och som också hänvisar till Alberto Giacometti och Michelangelo), som ett exempel på hämningslös kreativitet, men också överarbetning. Själv kultiverar jag a poetic of going too wide, jag vill för mycket och för brett. Det här skavde när jag var forskare, där fokus och specialisering uppskattas.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , , , , ,

« Older entries