Recension

You are currently browsing the archive for the Recension category.

En svart hund tar över Lisbetas drömmar. Hunden nosar försiktigt på henne och trycker nosen i hennes halsveck. Samma hund jagar kyrkoherden och driver honom till vansinne om kvällarna. Hunden dyker upp lite varstans, stundvis illavarslande, som speglade den folkets drömmar, rädslor och samveten. 

Den finns överallt, men ändå inte. Inte förrän den svarta tiken visar upp sin livslevande unge för Lisbetas pojkar långt senare. 

Märket är en mörk skildring av häxjakten på Åland för cirka 350 år sedan. Personer och platser är sanna, kanske mer än så. Vi får följa Lisbeta, en praktisk och orädd bondkvinna som senare döms till döden för trolldom. Lisbeta har god hand med sina djur och med maken Per. 

Liksom de andra bondkvinnorna i trakten är Lisbeta vidskeplig. För att vara säker på att hon verkligen gjort allt för djuren genomför hon systematiskt vissa ritualer, små harmlösa huvudlösa tricks. Hon har lärt sig hur man gör för att få mer mjölk från korna, att askarna kan rena blod, och att det kan betyda döden att hugga ner ett träd som en förfader har planterat. 

Vidskepligheten visar sig ändå ha ett högt pris för Lisbeta och grannkvinnorna när de, en efter en, blir halshuggna för sina ritualers skull. Ritualerna skvallrar, enligt häradshövdingens tyska böcker, om samråd med självaste hin onde. Kyrkoherden hittar dessutom bett på kvinnorna, så kallade djävulsmärken, och det räcker som bevis för att få kvinnorna avrättade.

Read the rest of this entry »

Något av det svåraste som finns för en kritiker är att recensera verk där människor naket ger uttryck för sina egna tyngsta sorger. En stor del av all världens konst vilar visserligen tungt på ett fundament av olycklig kärlek, men Mikaela Nymans diktsamling handlar om sorg av annat slag. 

Det är på sätt och vis besvärligt för en recensent att innan ha öppnat boken, få information om att verket som ska ges ett utlåtande är en sorgebok över en av poetens allra närmaste människor. Vem är jag att ge något sådant kritik? Något som dessutom innehåller så obarmhärtiga titlar som ”Slutstädning”. Det är en initial och, förmodligen, ganska naturlig tanke. På den följer dock insikten om att det här är lyrik som ges ut på förlag. Det hör till tingens ordning att verket då recenseras. 

Read the rest of this entry »

Tags:

I diktsamlingen Ritten mot nuet ger Gösta Ågren en skarpsynt och ärlig betraktelse av livet. Det existentiella temat lyser starkt bland de raka stroferna. Det är visuellt stilrent uppbyggt, men innehållet är omfångsrikt och kraftfullt med tydliga bilder och metaforer. 

Gösta Ågren, Ritten mot nuet, Schildts & Söderströms, 2018

Jag kan inte undgå att tänka på Conor Oberst som sjunger ”We are nowhere and it’s now” i låten med samma titel. 

Det är i de existentiella tankegångarna som jag vandrar när jag tar del av Gösta Ågrens verk. Metaforerna målar upp expressiva bilder, men utan att sväva ut eller bli överdimensionerade. Med fast hand målar Ågren med skarpa konturer som håller läsaren fokuserad på diktarens röst. Och de rösterna vill undersöka nuet, vilket också utstakas av diktsamlingens titel. Det existentiella är det starkaste temat och det framhävs tydligt i dikten ”Och”, där poesins roll träder fram:

Poesin är berättelsen om
meningen med vårt liv;
tillvaron, inte händelserna;

rösterna, inte orden.

Och rytmen, inte sorgen,

fastän varje rad så tydligt
döljer den, och varje dikt
utgör ett avsked.

Read the rest of this entry »

I januari 2018 började Peter Mickwitz leka med ord, han skrev ner nonsens samt missförstådda och felskrivna ord för skojs skull. Han tyckte det var intressant och roligt. Så småningom började ett projekt att ta form. Mickwitz fortsatte att leka med orden och det svenska språket och i maj hade han 1 300 ord i sin ordlista. Detta skrivprojekt resulterade i diktsamlingen Leksikon. Sett att läsa.

Peter Mickwitz, Leksikon. Sett att läsa, Ellips, 2018

Diktsamlingen inleds med ungefär 500 ord. Ordlistan består av felskrivna och missförstådda ord och ibland blir det riktigt komiskt. I ordlistan förekommer ord som utgrävling, babiman, hästko och transbär. Varje sida har nio ord, lyckligtvis tryckta med rätt stor stil. Läsaren får vara väldigt noggrann, eftersom ögat kan bedra. Då koncentrationen släpper för en stund kan det vara svårt att se de små nyanserna i orden och att se vad det verkligen står där. Hjärnan vill läsa rätt. Vår hjärna har en tendens att omvandla felskrivna ord till deras rätta form.

Read the rest of this entry »
Caroline Albertina Mino, Välsignelser, Övers. Johanne Lykke Holm, Wahlström & Widstrand, 2019

Detta är den danska författaren Caroline Albertina Minors andra bok, en novellsamling som översatts till svenska av Johanne Lykke Holm, som gjort en bra översättning. Det är ett ungt, redan prisbelönt författarskap, som spåddes av juryn för Nordiska rådets litteraturpris att ”bli ett centralverk i de senaste decenniernas kortprosa”.

Berättelserna utspelas i relativ nutid, i olika länder, och en del noveller behandlar de svåraste händelser människor kan uppleva i livet: en handlar tillexempel om en mor som förlorar sin tonårsdotter genom självmord. Författaren är kortfattad i beskrivningarna av känslor, allting beskrivs närmast objektivt. Språkvalet är noggrant och skickligt, härvidlag fattas ingenting, författarinnan har förmågan att beskriva det som upplevs med våra fem sinnen och delger sålunda läsaren vad karaktärerna erfar av lukter, ljud, hur saker känns, smakar och ser ut. Men det sjätte sinnet, som utgör människans signum, är mer svårfångat. Trots en rik vokabulär och små detaljer, saknas något. Det handlar inte om att personerna inte är trovärdiga, utan om något annat som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske reflektioner, insikter, lärdomar som personerna ”borde” komma till. Det är som om de registrerar men inte reagerar, i alla fall inte på djupet.

Caroline Albertina Mino
Foto: Laerke Pousselt
Read the rest of this entry »
Heidi von Wright
Mellanblad
Schildt & Söderströms
2018

Heidi von Wrights senaste diktsamling bär namnet Mellanblad. På pärmen syns trädstammar, blad, växter, insekter, fönster, stolar, barr, kottar och något som liknar en myrstack. Man får intrycket av att innehållet är mycket naturnära. Fönstren tyder på en inblick eller utblick mot något. Stolarna kanske handlar om att ta det lugnt? Eller väntan. Vi sitter ofta då vi väntar på vår tur, till exempel på apoteket, vid läkarmottagningen och banken. 

En första genomläsning visar att intrycket av pärmen också överensstämmer med innehållet. von Wright skriver om skogen, stammar, blad och andra naturnära element. Hon skriver också om kontrasten mellan ljus och mörker, om växlingar, seende och tystnad. 

Det ligger en gnutta hopp i en del av dikterna, en insikt om en kommande förändring. Eller möjligtvis den förändring som krävs för att det skall finnas hopp i framtiden.

Det finns också en del tomma sidor, eller blad, emellanåt. Det får mig att reflektera över titeln, Mellanblad. Vad har tomheten för betydelse? Den frågan får mig att läsa diktsamlingen en gång till, med fokus på tomrummet.

Read the rest of this entry »
John Ashbery, Dikter

”Urusel surrealism”. Så lydde en avfärdande reaktion på det första försöket att introducera den amerikanske poeten John Ashbery i Sverige, vilket skedde i ett nummer av Bonniers litterära magasin sommaren 1967. Göran Printz-Påhlson refererar händelsen i förordet till det första större urvalet av Ashberys poesi på svenska, Självporträtt i en konvex spegel, som utgavs på Bonniers 1983. Detta pionjärverk kom att avsätta en hel del spår i den poesi som skrevs på svenskt språkområde under decenniet som följde – och gör det väl än idag i någon mån. 

De typiska element i Ashberys poesi som attraherar och lätt föder epigoneri – den underfundiga humorn och ironin, den intellektuella spänsten i associationerna och oviljan att låsa dikten vid traditionella föreställningar om betydelse – är desamma som stöter bort somliga läsare. 

Read the rest of this entry »

Tags: ,

Hästar
Antologi
Skribenter: Hanna Ylöstalo, Vilhelmina Öhman, Satu Laukkanen, Ellen Strömberg. 
Red. Frida Svarvar

Antologin Hästar återkallar starka barndomsminnen hos naturlyrikern Eva-Stina Byggmästar.

Om jag skulle stjäla en bok från biblioteket i år skulle det vara Hästar (Författarna, 2018). Därför att den får mig att minnas. Den får mig att känna. Att minnas vem jag är och känna det där jag kände då jag ännu vara barn, då jag var ung. Jag brukar inte stjäla böcker, inte från bibliotek, inte någon annanstans i från heller.

Jag kan inte hjälpa det – under läsningens gång kommer jag på mig själv med att hela tiden tänka på hästar, får, lammungar och grisar som jag själv mött. Tänka på alla mina hamstrar. På min ökenråtta. Jag kommer att tänka på att det helt säkert var för att jag såg för djupt in i de där djurögonen som jag blev naturlyriker och har ägnat hela mitt vuxna liv åt att bevisa att träd och stenar, små örter och djur har känslor, samma känslor som människor, kanske ännu mer och ännu fler sorters känslor.

Read the rest of this entry »
Burcu Sahin
Broderier
Albert Bonniers förlag

Burcu Sahin, före detta elev och numera lärare vid folkhögskolan Biskops-Arnö, debuterar med diktsamlingen Broderier men har redan innan gjort ett starkt avtryck i den svenskspråkiga samtidslitteraturen. Hon är en del av poesikollektivet Ce(n)sur – som publicerat sig i Svenska Författarförbundets tidskrift Författaren, men också skrivit texter i anarkistiska Brand, OEI och medverkat vid ett flertal uppläsningar i olika sammanhang.

Men mest omtalad har kanske Sahin varit efter den essä som publicerades i Kritiker 41-42, 2016 där hon sätter fingret på strukturella orättvisor och brister hos de kritiker som recenserar i de svenskspråkiga publikationerna. Hur kritikernas fokus läggs på att enskilda konstutövare enbart ses som representanter för kollektiv, sammanklumpade i en enda identitet där mycket lite ansträngning läggs på att se själva verket.

Burcu Sahin. Foto: Carla Orrego Veliz
Read the rest of this entry »
Tua Forsström
Anteckningar
Förlaget/ Albert Bonniers

Det är sex år sedan jag mötte vad som skulle komma att bli en av mina favoritdikter:

Det är svårt att bedöma skadornas omfattning

Jag ska komma tillbaka till dig och rapportera

En kväll i oktober rodde jag ut på sjön

Det blåste hårt och den lilla glasfiberbåten som jag hade lånat av Lasse drev med vågorna hastigt utåt mot holmarna

Jag skulle bara dränka de där fiskarna

 Jag saknar dig så mycket

Allt var lätt som ett skal

Det mörknade och jag var inte fäst vid något

Dikten är ur finlandssvenska poeten Tua Forsströms förra diktsamling En kväll i oktober rodde jag ut på sjön från 2013. Jag har med mig denna dikt alltsedan, den ligger i en ask i mitt inre som en liten ädelsten. Den rymmer nämligen ett tillstånd som i synnerhet en sörjande människa känner igen och behöver. I dessa ömmande marker rör sig Forsström som bekant ofta i, där hon i läsaren skapar ett utflöde för smärtan som gör ett sådant tillstånd mer uthärdligt. Även i sin senaste diktbok Anteckningar pågår detta arbete. För även om sorg kan delas med andra är man fortfarande ensam i den, alldeles fruktansvärt ensam, och där kan litteratur träda in och omfamna en på ett sätt som andra saker inte riktigt kan. I synnerhet den forsströmska.

Read the rest of this entry »

« Older entries