Recension

You are currently browsing the archive for the Recension category.

Varför inte?

Eva-Stina Byggmästar: Locus amoenus

Eva-Stina Byggmästar
Locus amoenus
Ellerströms
2013

Eva-Stina Byggmästars diktsamling är en ovanligt vacker liten volym i förlaget Ellerströms exklusiva Enhörningsserie. Boken har titeln Locus amoenus som är latin för ”en behaglig plats”. Begreppet har använts redan av skalder som Homeros och Virgilius och i konsten från romartiden, då betecknande ett populärt pastoralt ideallandskap.

En plats där trygghet och bekvämlighet råder, och där det skall finnas träd, gräs och vatten till hands. I den här samlingens 48 dikter, de flesta mycket korta, tar oss Byggmästar med in i en sådan idealvärld, där man enligt baksidestexten ”kan leva ut sina erotiska drömmar, långt bortom samhällets normer och krav”. Read the rest of this entry »

Tags: , , ,

Anna Enquist – Bedövarna

Anna Enquist
Bedövarna (De verdovers)
Övers. Per Holmer

Natur och Kultur 2013

Anna Enquist (svenskklingande pseudonym för Christa Widlund) är sedan 1990-talet en av Nederländernas mest lästa författare och har i hemlandet hamnat på bestsellerlistor för såväl sin prosa som – ovanligt nog – sin poesi. Hon är dessutom relativt välkänd även för svenska läsare, är gift med en svensk cellist, talar svenska och har tillbringat åtskilliga somrar i en hyrd stuga utanför värmländska Arvika.

Enquist är en av kanske en handfull samtida nederländskspråkiga författare som presenterats i helfigur på svenska. Förutom den historiska romanen De thuiskomst (Hemkomsten) från 2005 finns samtliga viktigare verk översatta till vårt språk: ett urval dikter, tre romaner, en novellsamling och ett antal teatermonologer. Read the rest of this entry »

Tags: , , , ,

Seierstad seger genom medkänsla

Åsne Seierstad – En av oss

Åsne Seierstad
En av oss
Bonniers

När skotten på Utöya når Simon Saebös huvud dör han inte i ögonblicket. Han stryker med den hand han har kvar mot skallen och drar den åt sig i reflex: det är hjärnan han känner. Och han förstår det. Han hinner förstå att det är hjärnan. 

Denna och liknande scener blir möjliga i Åsne Seierstads ´En av oss´ (Bonniers) därför att vi lärt känna Simon i texten sedan han föddes på sjukhuset i Kirkenes i augusti 1992. Han skrivs först till en tydlig person, en tonåring med politisk brådmogenhet och en ung vuxen med stark vilja och rörande omtanke – en omtanke som möjligen kostar honom livet: han håller upp hålet i staketet och manar på de andra att söka skydd innan han själv gör det, som han lärt av sin far Gunnar. Så mördas han.

Genom att han först gjorts tydlig, sedan mördas, blir medkänslan, saknaden och sorgen möjlig också hos läsaren. Detta är ingen thrillertext därför att varje offers historia tydliggörs nästan lika mycket som förövaren Anders Bering Breiviks.

Det finns också i denna långa reportagetext små vackra naturbilder som ökar närvaron utan att öka ohyggligheten i hela förloppet.

Det är en mycket medveten och skicklig journalist som för pennan: hon vet betydelsen av varje avsnitts längd, betydelsen att balansera vidrigheter mot djup medmänsklighet, betydelsen av små replipunkter, av vila för läsaren i korta antydda fiktionsinslag. Ändå väjer hon inte för dådens obegripliga grymhet.

Slutackordet i boken blir också trovärdigt genom att införa nya komplikationer två år efter morden: Simons föräldrar känner sig övergivna i sin sorg sedan mediastormen blåst över, Gunnar anklagar sig själv för att ha lärt Simon så mycket hänsyn i fotbollsträningen. Som vid all plötslig sorg finns en leda vid omgivningens försök till tröst i att släta över och markera att man måste gå vidare. All sorg är samma sorg. Den är bråddjup, svart och kvarstannande. Håll käft med dessa klena tröster, låt oss sörja!

Anders Bering Breivik träffade knappast sin biologiske far. Modern var växelvis starkt bindande och avvisande, så långt kan man nog lita på den psykologiska utredningen från barndomen. De första rättspsykiatrernas slutsats att ”multikultur” är en språklig nybildning i psykotisk mening och diagnosen bland annat därför paranoid schizofreni är befängd. Med ”neologism” menas i princip en språklig nybildning som är absolut unik för personen ifråga.

Narcissistisk personlighetsstörning plus Asperger är åtminstone en begriplig diagnos för mig som är psykiater. Sådana dubbeldiagnoser är inte alls ovanliga. Breiviks handlingar är däremot fullständigt exempellösa.

Men det hör till Åsne Seierstads storhet att inte fastna så mycket vid diagnoserna. Hon tycks alltid vilja göra personerna rättvisa i det unika som också finns hos varje människa. När hon följer ”Anders” ser hon en revolterande tonåring som vill bli ”king” i grafittigängen i västra Oslo men kanske knappt blir ”hangaround” och sedan avvisad, en egenföretagare i aktieplacering och falska examensbevis som överges av sin kompanjon, en adept inom Fremskrittspartiet som först anammas men sedan avvisas ”för vaghet”.

Då djävlar. Då inleds hans ökenvandring. Han börjar klippa och klistra på dator ur islamfientliga sajter ungefär när han flyttar tillbaka till sin mor 2006, han tillbringar flera år praktiskt taget helt framför datorn med våldsspelet World of Warcraft, förlorar sitt umgänge, blir ”justitiarius” det vill säga gruppledare under ”avataren”, spelfiguren, Andersnordic. Han blir samtidigt faktiskt inbjuden till Sankt Johanneslogen av Oslos frimurarloge, lägsta graden. Han har redan nått högre i sitt våldsspel och avvisar dem som andra avvisat honom.

Vårvintern 2011 när han flyttar till en tämligen avsides gård i Volstua vid Glomma har allt fantasimördande och alla inlägg om islams hot mot Europa fört honom till mycket målmedvetna förberedelser för vad som ska komma. Han ägnar över tre månader åt ren framställning av tändladdningar och sprängdeg i Volstua. Det finns korta dagbokskommentarer som antyder tvivel men i stort ändå ett slags vardaglig rutin att förbereda massmord där han ”motiverar sig” med pizza och godis och hanterar omgivningens ibland nyfikna intresse med ett slags formell skicklighet. Han avslöjar nästan hela sin plan för en häpen tågresenär som väl tror han skämtar makabert. Han låter bomben brisera och blir iakttagen av en person som skriver upp registreringsnumret, anmäler till polisen.

Lappen blir liggande. Det är som Palmemordet: en lapp blir liggande. Hela hans resa mot Utöya följs minut för minut, formligen mellan polisbilar som hade kunnat känna igen honom. 

Mot alla dessa offer vi lärt känna i boken.

Det är en skör balansgång hon går, Åsne Seierstad: balans mellan referat av ohygglig grymhet och medkänsla i varje enskildhet. Balans mellan allmänintresset för själva morden och sorgen hos de kvarlevande, deras intresse. Balans mellan mest dokumentation och en aning fiktion, för att göra läsandet möjligt.

Hon segrar. Hon går den nästan omöjligt svåra balansgången hela vägen ut. Trovärdigt, sakligt, med total närvaro.

Tags: , , ,

Att stå utanför sig själv

Henrik Jansson: Nyckelroman

Henrik Jansson
Nyckelroman
Scriptum

Henrik Janssons Nyckelroman handlar om huvudpersonen Henrik, som i sin tur skriver om karaktären HJ. Alla tre är författare och Åbobor. Själva titeln Nyckelroman antyder att berättelsen är en maskerad form av verkliga personer och händelser. Henrik medger att han gömmer sig bakom fiktionen, och studerar sitt liv genom karaktären HJ. Författarskapet och skrivandet diskuteras genom hela romanen, som utspelar sig i Åbo.

Nyckelroman är enligt baksidans text en roman om relationer, sjukdom och balansgången mellan det levda och det skrivna. Förhållandet mellan Henrik och sambon Matilda beskrivs redan på romanens första sida med en ömhet som går att känna igen från Janssons Brev till min K (2011). “Saker som dessa, de behöver inga ord men måste ändå skrivas”, skriver Henrik om livet med Matilda. Språket är poetiskt i all sin enkelhet. Jag upplever ändå att fokus ligger vid fiktionen och självreflektionen som berättelserna medför för Henrik och HJ. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Livet som skört och tillfälligt

Henrika Ringbom
Öar i ett hav som strömmar
Schildts & Söderströms

På pärmen till Henrika Ringboms diktsamling Öar i ett hav som strömmar finns ett fotografi som genast slår klorna i mig. På fotografiet, som är taget i Berlin, syns en sliten fasad med en hel del graffitti. Bredvid ser vi en buske. Mitt i bilden finns en öppen port och en korridor genom vilken man ser en annan vägg, en annan öppen port; man ser ända fram till en stängd dörr, graffitti där också. Fotografiet etablerar genast en plats, en märklig skönhet. I slutet av samlingen får vi veta mera om detta fotografi. I ett av sina karaktäristiska prosalyriska stycken skriver Ringbom om den där dörren, bakgårdarna, färgerna. Husen är bebodda, skriver hon, fast det är inte så det vid första ögonkastet ser ut. ”Jag öppnar dörren och kommer ut på en gård med ett stort mandelträd i blom, rosa moln ovan en lekplats. Ruiner, pelarkapitäl, bänkar, murgröna. Murarna till gårdarna bredvid är låga, det är öppet, ljust, naturen har fått sköta sig själv, förfallet ha sin gång och gått så långt att det är vackert bredvid de upputsade husen.” Platsen beskrivs inte helt olikt vissa andra av dikterna som mera har drömmens karaktär. Också här finns den sortens konkretion som drömmar tenderar att ha, där konkretionen bär på lager av stämningar, associationer, glipor. Just detta är Ringbom genomgående bra på att fånga. Texterna i samlingen, där hon gör upp med hur man går vidare i livet och bearbetar känslor av sorg och saknad, kan påminna om privata anteckningar men det gör dem varken otillgängliga eller inneslutna i sig själva.

Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Kärlekens lagar och krigets

Katja Kettu – Barnmorskan

Katja Kettu
Barnmorskan
Bonniers

En alldeles magnifik, kargt kraftfull natur på Nordkalotten. I denna ett tyskt fångläger som existerade under andra världskriget: Titovka. Och ett gömsle för agenter vid Ifjord i Nordnorge, som väl också fanns. Så ett osannolikt kraftfullt, uppdiktat kvinnoväsen, en norna som är både Urd (det förflutnas gudinna), Verdandi (nuets) och Skuld (framtidens). Hon är Kätilö, barnmorskan, som genom sitt häftiga passionsdrama med finsktyske SS-officeren Johann Angelhurst förkroppsligar Lapplandskrigets finsk-tyska allians: Finland hade upplåtit Lappland till tyskarna men det kom en vändpunkt 4 september 1944 då man ingick vapenstillestånd med Sovjet och alla allianser bytte förtecken. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Spindelprojekt och isens tröga rörelse

Roger Melin: Fältbok för pilgrimer

Roger Melin
Vattnet ser det som inte finns men varit: fältbok för pilgrimer
Black Island Books

Vad tänker du på när du hör ordet pilgrimsvandring? Själv tänker jag på koncentrerat gående, den stora uppmärksamheten och den enhetliga riktningen: vandraren är på väg och just riktningen är bortom alla tvivel. Roger Melins diktsamling Vattnet ser det som inte finns men varit: fältbok för pilgrimer är en delvis annan sorts resa. Istället för det fokuserade är det ett skiftande landskap vi rör oss i här och kursen är inte alltid klar – även om ett av pilgrimsresans viktigaste element lyfts fram: att det är själva vandringen som är meningsfull, sökandet. Melin skriver fram ett slags resande som snarare än en metodisk uppmärksamhet tittar omkring sig åt många håll samtidigt. Den här något kringflackande uppmärksamheten verkar vara ett slags angreppssätt. ”Det glider undan mycket på en vandring,/ det att jag inte ser dig bära på något fysiskt/ är att gå dig till mötes./ Jag går för att inte fastna och lämna mig därhän,/än sedan då, utgångspunkten är helt annorlunda,/ och dold för dig själv, men vem tror det.” Och för att alludera till en annan dikt där detta formuleras på ett än mer positivt sätt: det är gott att ha flera riktningar. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Självbiografiskt tränande

Robert Åsbacka – Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut

Robert Åsbacka
Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut
Schildts & Söderströms

Författare som skriver böcker om att träna. Tankarna går till Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning; en bok jag aldrig läst, men som jag tänkt köpa åt min sportande far flera gånger. Tänkte alltid att det passar en idrottare bättre än en litteraturare.
Men det är väl en grej det där med att skriva och träna. Jag läste för länge sedan om den moderna författarkaraktärens helomvändning: Från en nedsupen, plågad konstnär som ur rännstenens mörka klarhet kunde få kontakt med de djupa frågorna i livet till en driven hantverkare som är full av fokus och ambition. Jag minns inte var jag läste det, men logiskt borde följa att vinet samtidigt byts mot träning.

Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut handlar om träning. Robert Åsbacka beskriver i dagboksform hur han under ett år hårdtränade Taijiquan (eller Tai Chi Chuan) inför EM 2012. Taijiquan är en kinesisk kampsport. Grundligare förklaring vågar jag mig inte på. Åsbacka själv försöker flera gånger beskriva sporten under bokens lopp: ”Att säga något om vad taijiquan verkligen är, känns som att lyfta locket av en bikupa framåt sensommaren. En kupa fylld av svensk lantras där samhället upprepade gånger bytt drottning utan odlarens inblandning, och där man bara genom att lyssna till surret förstår att det finns ett uppdämt raseri därinne som när som helst kan släppas loss.”

I boken får vi följa hans träning från när han bestämmer sig för att delta, till efter att EM är avklarat ett år senare. Det är många kvällar på gymmet, en del tekniskt prat om tajiquan som gren och en hel del reflektioner över den egna träningen. Men samtidigt glider Åsbacka in på så många andra spår om skrivandet, litteraturen och livet i allmänhet.

Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Valtiala Robin, Barnvagn i överhastighet

Robin Valtiala
Barnvagn i överhastighet
Schildts & Söderströms
2013

Väcker ur vardagsslummern

En bra haikudikt bygger på ett moment av överraskning – att som läsare kastas från ett ställe till ett annat, utan en trygg brygga, att bli överrumplad över hur saker hänger ihop. Just denna konst förfinas av Robin Valtialas lilla diktsamling Barnvagn i överhastighet. Valtialas dikter är vakna, ofta roliga; korta rader slungas fram i ett slags allmän anda av öppenhet. Om det är något jag tycker kännetecknar haikudikter när de är som bäst är det deras rymd som står helt i kontrast till det ringa formatet; de öppnar upp, läsningen liksom spricker upp, snarare än att slutas kring ett motiv eller en formulering. Read the rest of this entry »

Tags: , , ,

Jag älskar dig med mina höstliga dimmor

Claes Andersson Hjärtats rum dikter

Claes Andersson
Hjärtats rum: Valda dikter 1962-2012
Atlantis / Schildts & Söderströms, 2012.

Jag är en sådan som önskar att alla böcker skulle komma med en blyertspenna. Mina diktböcker är fyllda av understrykningar och mariginalkommentarer, sidornas hörn invikta vid de intressanta passagerna. Men när jag läser Tua Forsströms urval av Claes Anderssons dikter i Hjärtats rum… blir det lite löjligt. Var och varannan sida viks in och sidorna är fullklottrade på samma sätt som vissa präststuderande kan ställa till sina biblar.

Boken är sammanställd inför 50-årsjubileet 2012. Anderssons debut Ventil kom 1962 och 50 år senare den diktbok som avslutar samlingen Jag älskar dig med mina höstliga dimmor. Litteratur­historiskt var Claes Andersson en föregångare, vilket har gjort att han genom tiden har fått ta en hel del kritik för sitt sätt att dikta. Recensenter hade i början svårt med ironin och den vetenskapliga ordfloran, två aspekter som idag ses som legio. Just det som först kritiserades gör att diktningen ännu håller för läsning. ”Hamlet -66” inleds med den i grunden existentiella fråga som Hamlet ställer – vad händer när vi dör? – men besvaras utifrån ateistens och vetenskapsmannens perspektiv: ”All död beror i sista hand på syrebrist / Det rör sej om en sorts inre kvävning / Låt oss få den trivialiteten undanstökad”. Därefter följs kroppens förmultningsprocess till slutet: Read the rest of this entry »

Tags: , , ,

« Older entries