4 2019

You are currently browsing the archive for the 4 2019 category.

De senaste åren har jag läst flera böcker om människor som bor i städer och som är mer eller mindre olyckliga. Staden har ofta en stor roll i böckerna – som fond eller nästan som biroll – men är aldrig problemet, för när människor är lyckliga eller tillfreds, är de även det i staden. Jag känner igen mig i människornas olycka, men aldrig i deras outtalade övertygelse om att det trots allt är i staden som de hör hemma. 
Stockholmsromaner upplever jag som mer fantasy än Harry Potter, men kanske finns det även stockholmare som känner så. Jag läser Isabelles Ståhls Just nu är jag här och Lyra Ekström Lindbäcks (numera Lyra Koli) I tiden

I tidningsrecensionerna har de ibland kallats för generationsromaner – för min generation? Jag förstår ju att det är så, men jag kan omöjligt identifiera mig med huvudpersoner som har en lång rad flyktiga bekantskaper, som använder dejtingappar, har tillfälliga sexuella förbindelser, går på ölhak eller hajpade event, har ångestfyllda bakfyllor eller spenderar orimliga summor på kläder. 

Att sympatisera eller identifiera sig med en olycklig människa är enkelt, fastän jag aldrig tänker ”det kunde varit jag” när jag läser just de här böckerna. Det kunde varit jag, om jag i någon grad hade varit en stadsmänniska, men det enda jag inser är att det där inte är mitt sätt att bo i en stad på och inte heller mitt sätt att vara olycklig på. 

Till och med när jag läser böcker som utspelar sig i Malmö – som borde vara min stad – blir jag besviken. Jag läser Maria Maunsbachs Bara ha roligt och känner svårförklarad tacksamhet när Värnhem nämns: Känn något! Värnhem passerar jag med cykel varje dag på väg till och från mitt jobb. Jag känner inte så mycket för Värnhem. Borde jag det? 

Vilket är mitt Malmö? I teorin gillar jag Malmö: en gammal arbetarstad, tillräckligt stor utbudsmässigt, lagom liten cykelmässigt. Om jag funderar över vad som egentligen tilltalar mig med Malmö, minns jag först alla mina promenader på S:t Pauli kyrkogård, där jag promenerade varje dag under tiden som jag bodde i en andrahandslägenhet på Östervärn. 

Jag tänker på stadsbiblioteket, på Biograf Spegeln, där jag gick på smygdejt med klasskamraten som sedan blev min sambo och såg Norweigan Wood under tiden som jag var skrivar­elev på Skurups folkhögskola. 

Jag tänker på allén genom Rörsjöstaden, med intilliggande ståtliga stuckaturslägen­heter, där jag alltid tänkt att ”här skulle jag bo om jag skulle bo kvar här”. Jag tänker förstås på Hamrelius bokhandel, som nu är stängd, men där jag strosat i timmar och suktat efter böcker. Mina tankar snuddar också vid Science fiction-bokhandeln. Och vid promenad­slingan längs med havet vid Sibbarp, med vyn över Öresundsbron som jag aldrig tröttnar på, trots att bron förstör känslan av Danmark som en ö och sundet som ett sund, nu snarare ett dike.  

Problemet med min stadsmänniskohet är att jag ständigt letar efter det mest lantliga jag kan hitta i staden. Jag vill ta en skogpromenad, istället letar jag upp en park att gå varv efter varv i och möts av flåsande joggare och nästintill tama stadsvildkaniner. 
Hittar jag bär vågar jag inte plocka dem, även om en bekant nyligen berättade att hon har en strategi som går ut på att plocka sådant som växer över hundpissarnivå och sedan även över gubbpissarnivå. 

Funderar jag över mina favoritböcker tycks de – precis som mitt inre själsliv – för det mesta utspela sig på andra platser än i staden. Inte nödvändigtvis på landsbygden, men definitivt inte i Staden, och när de ändå gör det är staden oviktig eller så är det en stad i historisk kontext. Historiska städer verkar fungera bättre än samtida städer. Fast det har kanske mer att göra med att jag önskar att jag var född i en annan tid, en tid som jag i vissa avseenden hade varit i bättre samklang med. Allra helst skulle jag ha hetat Anne Shirley och växt upp på Prince Edward Island. 

Det var med böcker av författare som L. M. Montgomery som min kärlek till landsbygdsdramer odlades. Jag har fortsatt att läsa om landsbygden och stadsromanen tycks alltid förlora kampen om mitt intresse. 

Jag vill inte läsa bara för identifikationens skull, då skulle läsningen som livgivande sysselsättning bli andefattig och jag tror att det skulle säga något skavande om mig som människa: om min empatiska förmåga och nyfikenhet på andras sätt att leva. Ändå sitter jag och reserverar böcker på biblioteket som jag har googlat fram någon landsbygdskoppling till.

Har jag missförstått staden? Är jag orättvis? Och till vilken nytta – och onytta – gör jag skillnad på stadslitteratur och landsbygdslitteratur? Jag vet inte. Kanske är det bara ett uttryck för min egen vilsenhet, men hur jag än gör blir staden aldrig min. 

Främsta anledningen till att bo i staden är närheten till jobb och kulturutbud. Nyttjar jag biosalonger, teatrar och konsertsalar mer än att stadsutflykter skulle kännas tillräckliga? Räcker inte internet numera så långt att man som kulturkonsument kan bo varhelst det finns välfungerande uppkoppling? 

”Den plats där vi befinner oss är ofta inte den vi har sänt oss själva till. En vacker dag händer det att vi vaknar med en tanke: Här. Här är jag. Men varför?”, skriver Joyce Carol Oates i Det förlorade landskapet: En författares uppväxt

Just nu är jag här. I Malmö. Jag vet hur jag hamnade här, men är mina skäl att stanna starkare än andra outforskade skäl att vara någon annanstans?

Jag vill bo på en plats där min själ finner ro. Den platsen tycks inte vara staden. Staden är bara en plats på vägen till min plats. Platsen med bättre själsliga förutsättningar. 

Finns det en stad för mig eller borde jag låta staden bäst få blomma som besöksmål? En plats man åker till ibland för att det är ett nödvändig ont, ibland för sitt höga nöjes skull. När jag var liten bar jag finkläder – kläder som var finare än vardagskläder, fastän inte festfina – när vi skulle åka in till staden, oavsett om vi skulle gå på bio eller storhandla. Nu kan jag småhandla i närbutiken varje dag oavsett utstyrsel. Kanske blir staden mer fördelaktig sedd i finkläder. Måhända vill jag läsa stadsskildringar om jag inte bor i staden. 

Det är lätt att romantisera landsbygden, även om många böcker som utspelar sig där rätt ofta är eländesskildringar. Och det där med att finna en rogivande plats: Ro i själen för vem? 

För en tid sedan lade en av mina systrar upp en bild i sociala medier: ”Kvällspromenad på landet. Ro i själen.”, efter besök hos mamma på östgötska landsbygden. Min kusin, tillika bonde och granne i byn, var inte sen med att svara: ”Nja tveksamt att känna ro när balarna ligger kvar och regn på söndag”. Om man både bor och arbetar på landsbygden blir de själsliga förutsättningarna andra än för en stadsbo som är på besök. Kanske är den där kvällspromenaden genom hagarna och på skogsstigarna det som allra minst ger dig ro i själen. Som skogsägare i min hembygds Småland blev varse efter Gudruns framfart 2005. 

Frågan uppstår huruvida det är landsbygden som jag romantiserar eller om det i själva verket är min barndom. Kanhända är det ett fall av försåtlig nostalgi. Min barndom genomsyras av naturromantik: de första vårblommorna – blåsippor, vitsippor, vårlök och lungört – nere vid barkbåtsbäcken, mandelblom, styvmorsviol och nagelört på bergshällen vid Dembackes, kabblekan i bäcken där vi brukade ta grodrom, kantarellplockning, kanotpaddling genom näckrosor, matsäck på skogspromenader, julgranshuggning, skridskoåkning på dammen, trädklättring i den nära 100-åriga linden, stjärnskådning i sovsäck under bar himmel, hopp på höskullen, kalvletande i hagen om sommarkvällen. Kanske står min naturromantik för en lyckligare tid. Kanske är en lycklig barndom så nära ro i själen man kan komma.

När Anne på Grönkulla flyttar till staden för att studera tvivlar Anne på att hon ska kunna bli riktigt lycklig där. Efter snart tio år hemifrån är jag själv fortfarande inte säker. Men kanske handlar det bara om vuxenheten. Går det att bli lyckligare än sin lyckligaste barndom? Jag tror knappt det. 

David Vikgren
Material­vägen­sägen
Teg publishing 2019

”Beckett och Fröding” tänker jag när jag stannar upp en bit in i läsningen av Materialvägensägen. Man stannar upp rätt många gånger. Visst slamrar verket på som väloljad hexameter. Men man behöver även fatta vad man läser. 

Det är mer Samuel Beckett i de kompakta textblocken och mer Gustaf Fröding i de luftiga, rimmade partierna. Den sene Fröding: ”Gråbergsång”, ”Solskenet”. Det verk av Beckett jag tänker på mest är Hur det är. Som bekant ett extremt monotont verk. Man blir nästan galen när man läser det. Riktigt så illa är det inte med David Vikgren. Det är lite skenskarvsdunkande klassisk epik över hans verk också. Fraser återkommer som omkväden, som homeriska stående epitet.

Read the rest of this entry »
Adrian Perera
Mamma
Förlaget 2019

Mamma är Adrian Pereras debut som romanförfattare. År 2017 debuterade han med diktsamlingen White Monkey, som samma år vann Svenska Yles litteraturpris med motiveringen: ”Med finstämd precision och skickliga radbrytningar tecknas i lyrikform en berättelse om att sticka ut på grund av sin hudfärg. Samtidigt som de fiktiva livsödena – pojken, mamman, pappan, mormodern – griper läsaren som sådana, skildrar de även mer allmängiltiga teman som hudfärg, utanförskap och gemenskap.” 

I Mamma befinner vi oss i en liknande miljö med en singalesisk mamma, en finlandssvensk pappa och en son som inte riktigt hittar fram mellan de polariserade identiteterna. 

Det är ur barnet Tonys perspektiv som berättelsen skildras, läsaren förblir begränsad till barnets infantila blick vilket förtydligar och fördjupar avståndet mellan läsaren och övriga karaktärer. Tony har svårt att greppa det som händer omkring honom. Hans mor Constance talar fyra olika språk och blandar dem friskt. Han märker hennes oro, men hon förnekar den och intalar både sig själv och sin son att allt är som det ska. 

Foto: Niklas Sandström
Read the rest of this entry »

Sanna Tahvanainen skriver om Sylvia Plath och New York i sin senaste bok. Henna Johansdotter från Vasa har skrivit en dystopisk science fiction-roman som handlar om konstgjorda människor som odlas i glastankar. Båda författarna kommer från mindre orter och har längtat bort, till något större. 

”Mademoiselle önskar att vi presenterar oss med två meningar när vi kommer till New York,
Jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för att min fantasi ska dö.”

Året är 1953. Den tjugoåriga Sylvia Plath har precis kommit till New York för att påbörja praktik på modemagasinet Mademoiselle. En hel sommar ligger framför henne. Storstaden lovar stort och mycket. Frihetskänslan är enorm. Hon ska ta för sig av staden och vad den har att erbjuda. Staden är till för henne.

Stadsskildringarna har länge varit ett återkommande motiv i den moderna litteraturen. Bland de välbekanta stadsskildringarna har vi James JoycesOdysseus med Dublin som förgrund och Paul Austers New York-trilogi. I dem fungerar städerna inte bara som en kuliss bakom den moderna människans livsföring. De är en del av karaktärsgalleriet. Staden är levande på ett sätt som får karaktärerna att påverkas av den. 

Read the rest of this entry »

Hur mycket kan några cigarettfimpar i en köksspis egentligen förklara?
Förklara vad då? Ett liv? Minnet av det som varit, minnet av föräldrarna, minnet av ett levt liv, men också av det som aldrig blev av? Ett liv i utkanten av cigarettrökandet, iakttagande, sorterande, funderande över vad detta kan betyda. Är det för mycket sagt? Eller: utgör tobaken det stora tabuet? Är den en variant av Julia Kristevas abjekt eller av Jacques Lacans objet petit a? Har fimparna någonting att göra med psykoanalytisk och semiotisk teori? 

Jag förstod tidigt att jag måste ta avstånd från tobaken, cigaretterna. Jag ville inte bli som mina föräldrar, fastna i samma situation som de gjort, två människor jag såg upp till men också kände ett visst avstånd till. Jag älskade dem, så som ett litet barn kravlöst älskar den som föder och tröstar den lilla. De var goda, omtänksamma föräldrar.  

Men cigarettfimparna i spisen. Jag insåg tidigt att de talade om någonting som jag inte ville bli en del av, en värld som inte skulle bli min. Kan jag förklara varför? Vad var det som gjorde att cigaretterna framstod som ett no-no som jag inte ville ha någonting att göra med? Cigarettstumparna som talade om att mamma suttit och rökt vid vedspisen och sedan slängt in fimparna i den släckta härden. 

Read the rest of this entry »

Kära läsare!

Under året som gått har vi avhandlat ämnen som hemmet, öar och under ytan. Staden som är tematiken för det här numret har väckt stort intresse och materialflödet har varit omfattande. Bland höstens finlandssvenska bokutgivning syns till exempel New York.

För många är begreppet stad synonymt med storstad. Berlin och Paris går nästan inte att kringgå, men vi belyser tematiken ur flera olika synvinklar och en av dem är staden som kvinnlig kropp och feministiskt drama.

Idag kan vi vandra omkring i virtuella städer framför våra datorer och ta rollen som en form av fåtölj-flanör. Den nattliga staden och nattvandraren är en annan aspekt på temat, och även förhållandet mellan staden och landsbygden.

Vi är glada att också kunna ge en inblick från Island och Keflavik via författaren Jón Kalman Stefánsson.

Poeten Eva Ribich medverkar med en nyskriven dikt för Horisont. Vi publicerar också en av de premierade essäerna i Hans Ruin-tävlingen, och med anledning av den, har vi valt att fokusera på just essäer i det här numret. Undantagsvis publicerar vi därför lite färre recensioner.