Tua Forsström
Jag älskar Gösta Ågrens dikter för deras allvar och mod och den karga skönheten. Han kan skriva om våra liv på ett sätt som hjälper mig att se tydligare. Insiktsskapande ja, på ett sätt som gör att jag med tiden tror att jag själv har hittat på vissa rader hos honom.
Ralf Andtbacka
Gösta Ågren tillhör de poeter som skapat en diktvärld med omisskännliga drag. Han förenar det lokala och det universella, det personliga och det allmänmänskliga, på ett sätt som är utmärkande för stor litteratur. Det finns kärvhet i hans poesi, en strävan att i alla skeden se klart på livet, men genom sin speciella formuleringskonst är han samtidigt något av en tröstare.
Claes Andersson
Gösta Ågren är en egensinnig och imponerande mänska och författare. Han är kompromisslös, ständigt nyfiken och nytänkande, antingen det gäller historien, marxismen, våldet, hembygden, modersmålet eller strävan efter en egen poesiform. Några av hans paradoxer har blivit allmän egendom: ”Oroa dig inte, det ordnar sig aldrig” är en av dem, som jag också stulit och använt i min pjäs Den förälskade terapeuten. GÅ har med åren skrivit en alltmera förtätad poesi, klar, logisk och ändå fylld av mystik, ändå ovedersägligt gripbar och begriplig. Han hör till de poeter jag alltid vill läsa.
Jag har i min poesihylla 24 av Ågrens böcker. De är alla starka på sitt sätt. Hans eget urval En dal i våldet (poesin 1955-1985 i urval) innehåller många av mina favoritdikter. Tag t.ex. denna dikt, ”Sommar”, så typisk för Gösta Ågrens explosiva och ändå innerliga språkliga kraft: ”vid- / öppna rop. Denna form / av smärta kallas rosor.”
Vissa författare har stor bredd, anses det. Det kan man utan tvekan säga också om Gösta Ågren, men framför allt tänker jag på hans höjd. Hans författarskap fyller hela avståndet mellan plogfårorna och landsvägsgruset i barndomsbyn Lippjärv, intill Nykarleby, och de högsta sfärer av varandet som markeras av filosofer som Wittgenstein och Heidegger. Om ena ytterpolen i det avseendet är diktsamlingen Här i orkanens blinda öga (2006), där varje dikt är en kommentar till de båda filosofernas utsagor, är romanen Jordlös bonde (1956) den andra. Romanen, Göstas andra bok, efter diktsamlingen Kraft och tanke året innan, är ett sårigt och mycket realistiskt format avtryck av omständigheter i den österbottniska byn som kommer författarens biografi väldigt nära. Här ligger tyngdpunkten med överväldigande eftertryck på de materiella villkoren, med en ung huvudperson, pojken och snart nog ynglingen Sven (ett av Göstas autentiska namn, för övrigt), som börjar kasta sina blickar och sända sina tankar upp mot och ut över tillvarons vidare räjonger. Ren nöd, oreserverat armod präglar tillvaron för den jordlöse backstugusittaren och hans familj, där Sven är yngste sonen, och faderns timmerhuggande är osäkert och ger klent livsuppehälle. Undra på att det föder drömmar hos den redan drömbegåvade pojken. 
Design