Vad har platsen för betydelse i den litterära gestaltningen? Hur påverkar den karaktärerna? Hur skriver man om en viss plats – fiktiv eller ej?

Platsen som tema är ett spännande ämne som öppnar upp för många diskussioner. En intressant vinkling är att begränsa platsen till två områden; den stora staden och den mindre staden, eller byn.

Två aktuella författare har valt att skildra livet på små orter. Ellen Strömberg debuterade i mars med romanen Jaga vatten. Hon skriver om ett småstadsliv förlagt i svenska Österbotten, i ett område kring Larsmo och Jakobstad. Elin Willows debuterade tidigare med Inlandet där hon skildrar en ung kvinnas liv på en ny, mycket liten ort, i norra Sverige.

I litteraturen har flytten från landet till staden fungerat som en arketyp för den moderna berättelsen. Staden och dess otaliga möjligheter utger ett löfte om förändring, ett hopp om ett nytt, kanske rentav bättre, liv. Staden symboliserar modernitet, ständig utveckling och förändring. Men bakom det hoppfulla löftet om frihet och utveckling lurar en paradox. Storstaden kan också förorsaka en känsla av alienation. Konstant utveckling till något nytt kan orsaka osäkerhet, förvirring och rotlöshet. Småstaden står som motvikt till den hetsiga storstaden. Där väntar lugnet, idyllen. Hur skildras livet på en mindre ort? Är en flytt till en småstad rentav en politisk handling?

I samband med Vasa LittFest 2018 ordnades litteratursamtalet Nu imorron – Scen för litteratur på Wasa teater med Elin Willows och Ellen Strömberg som gäster. Boken Jaga vatten var bokstavligen alldeles dagsfärsk, den släpptes samma dag. Samtalsämnet under kvällen var just platsen, och i synnerhet småstaden. 

– Fördelen att skriva om ett mindre samhälle är de begränsningar som kan uppstå i dem, förklarar Elin Willows.

Begränsningar kan finnas i flera dimensioner. Dels i platsens befintliga ytvidd, dels i antalet möjligheter som kan uppstå. Men ju fler gränserna är, desto större möjligheter finns att tänja på dem.

– Personligen trivs jag bättre i mindre samhällen, säger Ellen Strömberg, som bor i Jakobstad. Man talar ofta om att man ska tänka utanför boxen, men jag tycker att det är skönare att ha en box att tänka inom. Samtidigt har jag möjlighet att utmana och spränga de gränser som bildar själva boxen.

När jag intervjuar Elin Willows några dagar senare, förklarar hon att den lilla orten dök upp av en slump under skrivprocessen.

– Inlandet var något som hände under skrivandets gång. Det enda jag hade från början, var det som fortfarande är bokens första stycke, och känslan i det. Det var där jag fick reda på vem det handlade om och var det utspelade sig. Därifrån arbetade jag vidare.

Att skriva om en mindre ort fungerar som ett sätt att koncentrera handlingen.

– I en skönlitterär text kan vad som helst hända, vilket är svindlande i sig, därför är det välkommet med vissa avgränsningar. I Inlandet har jag också avgränsat handlingen till att i stort sett bara utspela sig på Platsen. Det har varit ett sätt för mig att förtäta.

Även för Ellen Strömberg fungerar småstadsskildringen som ett sätt att avgränsa handlingen.

– Jag tycker att storstäder egentligen är ganska ointressanta. Jag tycker om att det är begränsat och att det finns tydliga ramar att röra sig inom. Dessutom har jag bara bott i småstäder. Jag skulle nog inte kunna skriva trovärdigt om en storstad.

I storstäder tenderar ett individualistiskt syn- och levnadssätt vara mer förekommande än i småstäder. Under författarsamtalet på Wasa teater diskuterar Ellen Strömberg det som en del uppfattar som småstadens nackdel – fenomenet att alla känner alla.

– Jag ser det som en trygghet, vetskapen om att det finns någon som tar emot mig om jag faller. Egentligen tror jag på ett starkt kollektiv.

Vad händer om man blir den som står utanför kollektivet?

– Det är ju ett problem om man upplever det så. Jag känner inte att jag tillhör ett starkt kollektiv i min vardag. Jag känner mig heller inte utanför. Jag tycker bättre om att slå från ett underläge, vilket ett utanförskap kan möjliggöra. Ett starkt kollektiv gör att man på ett sätt lättare hamnar utanför, men samtidigt tänker jag att i mitt idealstarka kollektiv finns det plats för alla. Det låter motsägelsefullt, men jag tror att ren individualism bara kan uppnås i ett starkt kollektiv.

I korthet är Jaga vatten en skildring av en kvinnas uppväxt. Uppvaknad sexualitet utforskas och kvinnors solidaritet utmanas i baksäten på bilar framför glesbygdens bönehus. Är det lättare att utmana normer och traditioner, och på så sätt uppnå en mer påtaglig förändring i en mindre stad?

– Ja, för mig är det enklare att bilda en identitet när jag har något att fajtas med. Om allt är möjligt – vem är jag då? säger hon och tillägger:

– I ett mindre samhälle tvingas man dela offentliga utrymmen och förhålla sig till varandras åsikter på ett annat sätt än i storstäder. Det uppstår en intressant dynamik då.

Största delen av handlingen i Jaga vatten utspelar sig i Jakobstadstrakten. Huvudkaraktären Rakel är uppväxt i området och till skillnad från sin vän Hanna, har hon inga planer på att flytta därifrån, vilket på sätt och vis provocerar Hanna. Rakel, Hanna och deras vänner söker sig till vattnet, mot kusten, och slänger längtansfulla blickar mot Sverige. Det finns en längtan bort.

Bland dagens unga kan det finnas vissa förväntningar att på ett eller annat sätt förverkliga sig själva genom att upptäcka världen. Man ska blicka utåt, framåt och ta för sig av vad världen har att erbjuda. Att stanna kvar i den småstad man är uppväxt i kan således vara en handling som går emot det förväntade.

– Det här är ju inte en politisk roman, förklarar Ellen Strömberg. Men ibland känns det som en politisk handling att stanna kvar i den stad man är uppväxt i och alltid bott i. Det förväntas inte av en ung människa att vilja stanna kvar i en småstad.

Rakels beslut att inte ge sig iväg befästs av hennes dragning till insjöar. Hon söker sig inåt, mot tryggheten som omsluts av skogarna kring sjöarna.

– För att kunna längta bort och utåt tror jag man måste känna en trygghet i det man står, men det tror jag inte Rakel gör.

Elin Willows huvudkaraktär i Inlandet gör det motsatta och flyttar från en stad till en liten ort i norra Sverige. Orsaken är ett förhållande, som dock tar slut innan hon ens hunnit fram till platsen. Det intressanta, och förbryllande, är att hon stannar kvar på den lilla orten. Frågorna blir många bland lokalbefolkningen. Vem är hon som stannar kvar frivilligt, då det inte finns något som håller henne kvar? Det är sällan någon ifrågasätter en flytt till en stad, man behöver inte någon särskild orsak. Men när riktningen byter håll dyker frågorna upp. Också huvudpersonen i Inlandet har insett det, och lägger samtidigt märke till att det finns två typer av människor på Platsen; de som lämnar och de som stannar kvar. Ingen som flyttar dit, ingen som hon. Ursprungligen flyttade hon på grund av kärlek, men kanske det också finns något hon flyr ifrån. Det ges inga givna svar, precis som det mesta i boken lämnas mycket över till läsaren. Jag frågar Elin Willows om man kan betrakta huvudpersonens flytt som en politisk handling.

– En flytt från en stad till en mindre ort kan definitivt betraktas som en politisk handling, men för min huvudperson handlar det aldrig om det. Hennes val handlar om kärlek, och kanske något annat, det får man själv tänka ut, men det är inte en politisk handling på det sättet.

Även om huvudpersonen tycks vara rätt oberörd av Platsen och mest går omkring och väntar på att något eller någon ska få henne att ge sig av, så finns det ändå något som håller henne kvar. En plats sätter sina spår, och formar oss kanske mer än vad vi tror.

– Platsen påverkar förstås henne att bli kvar där, säger Elin Willows. Och en plats fastnar alltid på något sätt. Därför kan det vara svårt att åka även om man vill.

Båda författarna förklarar att de är platsbundna i sitt skrivande. Berättelsens plats är viktig och emellanåt en förutsättning.

– För mig är platsen på många sätt jätteviktig, säger Elin Willows. Det förenklar skrivandet att kunna gå runt på gatorna och hitta. Men platserna är inte avgörande för mig, de är mer av en kuliss. I Inlandet blir förstås platsen viktig eftersom naturen får ta så stor plats.

– Ja, platsen är viktig, säger Ellen Strömberg. Oftast utgår jag från en plats och fortsätter därifrån.

Har era fiktiva platser någon förlaga i verkligheten?

– Handlingen i Jaga vatten utspelar sig i ett fiktivt Jeppis. Det finns drag av både Jakobstad och Larsmo.

– Det finns ett ställe som jag har använt mig av även om jag har förändrat en del där, säger Elin Willows och berättar att hon gärna vill ha en plats att vandra runt på och känna till när hon skriver.

– Men jag behöver också ett slags distans till den plats jag skriver om. Till exempel skulle jag inte kunna skriva om Vasa ännu. Det var inte ens sex år sedan jag flyttade dit, och det räcker inte riktigt för mig, har jag märkt.

Om berättelserna i fortsättningen kommer att utspela sig på mindre orter, är inte något som författarna med säkerhet kan svara på. Elin Willows har lämnat småstaden bakom sig och skriver just nu om Åbo. Ellen Strömberg befinner sig i startgroparna med något nytt, och tror inte att den geografiska platsen kommer att bli lika viktig den här gången.