2 2018

Artiklar i kategorin 2 2018

​En bild av världen i världen

26 juli, 2018 i 1 2018, 2 2018, Horisont, Recension, Texter av Freke Räihä | Inga kommentarer

Lyrik
Erik Bergqvist
Skuggas vikt
Albert Bonniers förlag, 2018

Skuggans vikt som en bild av världen i världens bakgrund. I skuggans mitt är den tät, koncentrerad. Umbra. Samtidigt är dess gränser upplösta mot världen. Skuggan är inte riktigt en bild av världen – utan av en gränslöshet. Filosofen Anaximandros, vars död inträffade för två och ett halvt tusen år sedan, formulerade att det vi i dag känner som strävan efter entropi, kanske stillhet, är en förhandling mellan motsatspar. Denne försokratiska och lyriska tänkare verkade i en tradition som troligen sökte efter en formel, ett svar, på frågan om alltings väsen och ursprung. Tanken går till nyligen avlidna Stephen Hawking vars teorier kan upplevas som mysticism för de som inte har dennes förutsättningar för tänkande. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Dikter i spänningsfältet mellan liv och död

17 juli, 2018 i 1 2018, 2 2018, Horisont, Recension, Texter av Tom Hedlund | Inga kommentarer

Lyrik
Ingela Strandberg
Att snara en fågel
Norstedts, 2018

Titeln på Ingela Strandbergs nya diktsamling, Att snara en fågel, är hämtad från den andra av de sviter som boken är uppbyggd av. Den inledande sviten, ”Kopparödlan”, är den stramast sammanhållna av de två, men båda sviterna har ett samlande tema: att förhålla sig till och förbereda sig för döden. ”När jag sitter på huk / framför kopparödlan / som ska lära mig att vara död”, som det heter i den första sviten; den andra sviten inleds ”I ögonblicket / mellan att vara och att inte vara”. Och det som handlar om döden handlar förstås också om livet. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Gripande Nykarlebydrama i snölandskap

15 juli, 2018 i 1 2018, 2 2018, Horisont, Recension, Texter av Sophia Brink | Inga kommentarer

PROSA
Karin Erlandsson
Pojken
Schildts & Söderströms
2018

Med Pojken återvänder Karin Erlandsson till Nykarleby och de karaktärer vi lärde känna i deckardebuten Missdåd (2016). I Missdåd hade ett tragiskt mord skett och skakat om den lilla staden. Hur lever ett litet samhälle vidare efter en sådan fruktansvärd händelse? Och framför allt, hur mår en familj som mist sin mamma?

I Pojken väljer Erlandsson att skickligt gestalta hur människorna nära offret hanterar sorgen. Medan Missdåd klassas som en pusseldeckare, är uppföljaren Pojken en roman om sorg, ensamhet och självömkan. Men den handlar också om en hemlighet.

Det har gått ungefär ett halvår sedan Monika blev mördad. Det är vinter, kallt och mörkt. En snöstorm drar in över staden och slår ut telefonnät, snön blockerar vägar och all form av kommunikation. Året är 1992, så snöstormen isolerar långt mer än vad den skulle göra idag. Mitt i stormens öga råder ett annat slags kaos. En familj har förlorat en mamma. Kvar finns en lamslagen och deprimerad pappa och två tonårsbarn. Sonen Jonas har stängt av och omvandlat sorgen till ilska, medan dottern Kajsa förgäves försöker hålla fast vid det som är kvar av familjen, samtidigt som hon överges av sina vänner. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Det platsbundna skrivandet – en intervju med författarna Ellen Strömberg och Elin Willows om livet på små orter

10 juli, 2018 i 1 2018, 2 2018, Horisont, Intervju, Texter av Sophia Brink | Inga kommentarer

Elin Willows. Foto: Frank A. Unger

Vad har platsen för betydelse i den litterära gestaltningen? Hur påverkar den karaktärerna? Hur skriver man om en viss plats – fiktiv eller ej?

Platsen som tema är ett spännande ämne som öppnar upp för många diskussioner. En intressant vinkling är att begränsa platsen till två områden; den stora staden och den mindre staden, eller byn.

Två aktuella författare har valt att skildra livet på små orter. Ellen Strömberg debuterade i mars med romanen Jaga vatten. Hon skriver om ett småstadsliv förlagt i svenska Österbotten, i ett område kring Larsmo och Jakobstad. Elin Willows debuterade tidigare med Inlandet där hon skildrar en ung kvinnas liv på en ny, mycket liten ort, i norra Sverige.

I litteraturen har flytten från landet till staden fungerat som en arketyp för den moderna berättelsen. Staden och dess otaliga möjligheter utger ett löfte om förändring, ett hopp om ett nytt, kanske rentav bättre, liv. Staden symboliserar modernitet, ständig utveckling och förändring. Men bakom det hoppfulla löftet om frihet och utveckling lurar en paradox. Storstaden kan också förorsaka en känsla av alienation. Konstant utveckling till något nytt kan orsaka osäkerhet, förvirring och rotlöshet. Småstaden står som motvikt till den hetsiga storstaden. Där väntar lugnet, idyllen. Hur skildras livet på en mindre ort? Är en flytt till en småstad rentav en politisk handling? Läs resten av artikeln »

“Jag är en snötrana”: Intervju med Eva-Stina Byggmästar

5 juli, 2018 i 1 2018, 2 2018, Horisont, Intervju, Texter av Camilla Lindberg | Inga kommentarer

I en förtrolig mejlintervju belyser poeten Eva-Stina Byggmästar olika sidor av begreppet plats.
– Dikten, konsten, musiken är lika mycket platser som en geografisk fysisk ort, säger hon.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Szentendre – en stad där konsten betyder allt

2 juli, 2018 i 1 2018, 2 2018, Horisont, Texter av Camilla Lindberg | Inga kommentarer

– Det här är vår tradition och image. Vi kan inte bygga på industri, säger Edit Kóbor. I konstnärsstaden Szentendre utanför Budapest värnar man om sitt arv.

 

Foto: Magnus Lindberg

Edit Kóbor har sin arbetsplats i stadshuset, en vacker vit byggnad i centrala Szentendre. Det är en liten konstnärsstad som är belägen ett par mil utanför Budapest, nära de böljande Visegrad-kullarna och floden Donau. Under högsäsong når man staden även med båt som trafikerar enligt tidtabell. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Ambitiöst men ojämnt

30 juni, 2018 i 1 2018, 2 2018, Horisont, Recension, Texter av Lars Krumlinde       | 1 kommentar

Essäer
LENA KÅRELAND
Förbjuden frukt
Appell Förlag
2018

”Läsning är inte beroende enbart av kön utan även av klass och etnicitet”, säger Lena Kåreland i sin nya essäsamling där hon diskuterar läsandets och skrivandets förutsättningar med utgångspunkt främst i porträtt av kvinnliga konstutövare.

Den olyckligt kategoriska satsen kan få läsaren att haja till. Läsning beror förvisso ofta på långt fler faktorer än så. Satsen kan föra tankarna till en glad aforism av Sven Rinman: ”Människan lever icke av bröd allenast utan också i någon mån av kokt spätta.” Författarinnan har här vilseletts av en lite beskäftigt halvvetenskaplig terminologi, vilken då och då även lockat henne att med alltför tung pretention formulera självklarheter: ”Ett intellektuellt läsande behöver inte utesluta en emotionell hållning till litteraturen. I den goda läsningen kan både känsla och kritisk distans förenas.” Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Mellan bottnar och toppar

26 juni, 2018 i 1 2018, 2 2018, Horisont, Recension, Texter av Jenny Wiik | 2 kommentarer

DIKTER
Nicko Smith
Bipolära skeppsbrott i Österbotten
Eget förlag
2018

Nicko Smith är en poet som ger ut på eget förlag, född i Stockholm men sedan tio år bosatt i Finland. Han har publicerat två diktverk: Hki Rött år 2017 och Bipolära skeppsbrott i Österbotten som gavs ut i februari 2018. I sin introduktion till den senaste boken skriver han att han försöker analysera och förstå det manodepressiva genom poesin. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Förord, Horisont 2 2018

15 juni, 2018 i 1 2018, 2 2018, Horisont av Camilla Lindberg | Inga kommentarer

Bästa läsare!

Poeterna Catharina Gripenberg och Eva-Stina Byggmästar fick i uppdrag att närma sig begreppet plats utifrån ett fritt grepp med skönlitterärt anslag. Det blev en intressant korrespondens där vi vridit, vänt och valt mellan olika infallsvinklar. Resultatet blev ett digert paket, bestående av två helt nyskrivna texter där de två poeterna verkligen dissekerar begreppet ”Platsen” som är det här numrets tema. Det blev personligt, uppfinningsrikt och smittande.

I det här numret gör vi även några avstickare till Nya Zeeland, Rio de Janeiro och konstnärsstaden Szentendre som finns en liten bit utanför Budapest. Att olika platser påverkar konsten som skapas just där är ingen hemlighet. Men kan det rentav finnas geografiska områden som besitter en säregen förmåga att dra till sig skapande människor?

Det tror åtminstone konstprofessorn och skulptören Ádám Farkas, som mitt under den kommunistiska regimen i Ungern, lyckades skapa ett paradis i sin trädgård.

Här finns en koppling till de små orterna som trots sin litenhet, eller kanske just på grund av den, kan fungera som inspirationskälla för konsten. I en artikel belyser debutanterna Elin Willows och Ellen Strömberg det lilla samhällets betydelse.

Själv är jag mycket förtjust i Mikaela Nymans personliga betraktelse om upplevelsen av en helt ny livsmiljö på en ö. Hon ställer frågan: Om platsen definieras av gränser, vems gränser talar vi om?