Titeln på Ingela Strandbergs nya diktsamling, Att snara en fågel, är hämtad från den andra av de sviter som boken är uppbyggd av. Den inledande sviten, ”Kopparödlan”, är den stramast sammanhållna av de två, men båda sviterna har ett samlande tema: att förhålla sig till och förbereda sig för döden. ”När jag sitter på huk / framför kopparödlan / som ska lära mig att vara död”, som det heter i den första sviten; den andra sviten inleds ”I ögonblicket / mellan att vara och att inte vara”. Och det som handlar om döden handlar förstås också om livet.

De välbekanta glidningarna i Strandbergs poesi mellan det konkreta och det mytisk-magiska finns också här. I huvudsak tycks det, som så ofta förr, vara landskapet kring Grimeton i Halland där författaren bor som utgör miljön – eller snarare: är den miljö som är integrerad i jaget och tvärtom. Den närliggande kuststaden Varberg låter sig urskiljas i flera dikter, men i huvudsak är miljön landsbygd. I den första sviten finns också ett motsatsmönster mellan ”den lilla stan som skvalpar / i havet” – en formel som upprepas i flera dikter – och det fullkomliga uppgåendet i den lantliga miljön:

Dimman tar stryptag

på mig mossen nästlar sig in

i kroppen men allt det osynliga

som skrattande ser på mig vad

det än är lever jag av det

Avsaknaden av interpunktion understryker hur allt motståndslöst glider samman till en helhet som jaget blir en del av som om det vore det bokstavligen enda naturliga. På sätt och vis tecknar båda sviterna också ett levnadslopp betraktat från en position i dödens närhet. Förutom kopparödlan i den första sviten spelar rået en stor roll som jagets läromästare – ”Rået lärde mig / att falla mjukt så att inga legor skulle / lysa byarna i ögonen”, eller ”Rået lärde mig / att kroppens vackraste del är nacken”. Men rået med sina lärdomar föregås av en mytisk varelse i svitens andra dikt:

Skogsrået lärde mig

att dölja det svarta

hålet i ryggen där

allt djup förvaras

I skogsråets gestalt glider myt och natur samman. Skogsrået med sin ihåliga rygg som i folktron gäckande har drivit människor vilse, blir här bärare av ”allt djup” – en nästan konkret, inre ryggsäck som också jaget lär sig att hitta inom sig och dölja för omvärlden. Jaget är alltså i förbund med dolda krafter i det landskap som då och då går i dagen mycket konkret: ”Banvallens hårda stenar”, ”det blommande vallmofältet”. Blomsterprakten i det andra citatet finns utanför Ystad, men även om den dikten innebär en tillfällig geografisk förflyttning till Skåne, är dess tema i samklang med samlingen i övrigt. ”Uppbrott och avsked” är en rad som upprepas, minnen är knutna till det skånska huset och det gäller att lämna bakom sig allt som förknippas med platsen, där till och med de begravda katterna går igen: ”Reser sig ur mullen / Vinglar till trappan / och sätter sig / Jamar”.

På ett lite likartat sätt är de barn ”som aldrig föddes” närvarande i den värld där de aldrig har vistats: ”deras icke-vara går / runt och tigger klagande / som en strykarkatt”. Missfall, död, utsatthet – och ändå i djupt sammanhang med det levande, eller rättare sagt: en del av allt levande. Röken från djurfabriken, blodet i slaktarbilen är en del av själva levandet, där döden oupphörligt och oupplösligt är en del.

Det är det ena perspektivet. Men för att kunna överblicka denna livsväv med sina knutar av död krävs inte bara inlevelse utan också liv. I Strandbergs poesi rör man sig mellan olika positioner, men ofrånkomlig är den där individens liv och alltid förestående död är huvudperspektiv. Det är bara den levande människan som kan beskriva hur döda katter jamar.

Det spänningsfält som uppstår är fullt av en smärta som bara delvis låter sig neutraliseras av känslan av ett uppgående i alltet. ”Fåglar som snaras / sjunger sig till döds” lyder en tvårading i slutet av boken. Hela samlingen kan sägas vara en sådan fågelsång, där den i livets villkor snärjda individen försöker att formulera och inrätta sig efter det som ligger bortom alla språk, och slutligen också bortom såväl myt som magi. Som mest storslaget blir resultatet närmast vad som skulle kunna kallas en hallucinatorisk vision, som i den viktiga slutdikten, där jaget identifierar sig med ”en gryningskatt” i ett slags tidlöshet. ”Tid fanns inte” heter det där, i kontrast mot vad jaget ägnade sig åt i staden som skvalpar i havet: ”Där vägde jag upp tid”. Nu, bortom allt det där som hör till människans utveckling i det mänskliga, öppnar sig ett helt annat perspektiv:

Jag hoppade i en lång

och daggig båge över diket

på samma gång rörelse och katt

dike gräs och båge

i ett oåtkomligt

varande bevarad

Det är den i tiden bundna människans triumf och tragedi, att så i ord kunna formulera den ord- och tidlösa fulländningen utan att själv kunna uppnå den.