I en förtrolig mejlintervju belyser poeten Eva-Stina Byggmästar olika sidor av begreppet plats.
– Dikten, konsten, musiken är lika mycket platser som en geografisk fysisk ort, säger hon.

Hur definierar du begreppet plats?

– Det kan vara ett fantasilandskap, ett känslotillstånd eller en geografisk plats, eller allt samtidigt.

Ge en personlig presentation av dig själv, där det plats­specifika finns med.

– Jag har bott i Danmark och Sverige sammanlagt ungefär femton år, mest på landsbygden eftersom det är billigast och bäst. Jag behöver lugn och ro, städer gör mig nervös. Just nu är jag tillbaka i mitt barndoms Österbotten, men egentligen är jag alltid på väg någon annanstans, helst till något ställe där det finns mycket natur.

Känner mig egentligen inte hemma någonstans, utom i ett bibliotek eller i närheten av en korpsvart flygel, i en konsertsal, en konsthall, eller en skog – känner mig bara hemma i poesin, konsten och musiken.

Finns det ställen du längtar till?

– Jag skulle ännu vilja besöka Auschwitz, för att kunna skriva en diktsamling om Edith Stein – filosofen, feministen, judinnan, nunnan, mystikern, martyren och helgonet – och så att vi inte glömmer Förintelsen och låter nazismen ta över Europa igen med sitt hat och grymma människoförakt.

Och det är en livslång dröm att en dag kunna göra en liten rundresa i Japan, till Hiroshima och Nagasaki, och till haikumästaren Issas lilla museum i Kyoto. Där lär hans överrock skall finnas, samt stenen på vilken han rev tusch, och en solfjäder med en av hans egna handskrivna dikter.

Är du trogen din plats?

– Egentligen orkar jag inte resa längre, och har inte varit utanför Österbottens gränser sen jag kom hem från Frankrike för fyra år sedan. Bara åsynen av en kappsäck gör mig svimfärdig nuförtiden. Jag är rädd för alla överväldigande sinnesintryck, trängsel, känslan av främlingskap, konstiga obekanta lukter och främmande gator och torg, och konstig mat som ger mig matförgiftning eller gör mig allergisk.

Att resa, läsa en bok, se en tavla eller lyssna på musik kan förändra ens liv och sen blir man inte sig själv igen. Vet inte om jag orkar med fler metamorfoser, om jag orkar förändras, förvandlas mer. Kanske det mest är en fråga huruvida man kan låta bli att ge sig av.

Berätta om platser som betytt mycket för dig. Eller omvänt. Sådana som känns svåra för dig.

– Jag har medvetet undvikit att skriva om städer, eftersom de tråkar ut mig och gör mig rastlös – det finns ju inget att göra där: shoppa, gå på museer, sitta på ett café och glo – inte min grej precis – och sen blir man ju själv uttittad och kategoriserad också och jag ogillar uppmärksamhet.

Jag är egentligen en snötrana: behöver stora ytor och rymd så jag kan röra mig fritt – cykla, skida, fiska, plocka svamp och bär, promenera omkring kors och tvärs. Att jag skriver om en stad som nu i Flora (Se s. 17 i Horisont nr 2 2018), och  till på köpet den stad där jag växt upp i, Nykarleby – är en het potatis för mig personligen. Men egentligen är jag född i Jakobstad och bodde där mina första tre år så jag betraktar mig egentligen som Jakobstadsbo.

Vad är ditt förhållande till Nykarleby?

– Det är en plats jag lovat mig själv att aldrig komma tillbaka till, en plats med för många minnen, för mycket smärta men nu sitter jag fast i min egen rävsax och vet inte hur jag ska komma loss. Paradoxalt nog är det här en mycket kreativ plats för mig – och här kan jag sitta och längta till andra sidan jordklotet eller andra blommigare och vildare världar – längtan och kärleken är ju motorn i mitt skrivande så jag klagar inte.

Jag har också undvikit att skriva om människor, eftersom de skrämmer mig, men om de är skygga, kufiska, självgående och smälter in som kameleonter i tapetgrönskan och de övriga kulisserna kan det gå an.

Vad betyder platsen i ditt eget konstnärskap?

– Eftersom jag är naturlyriker är landskap, platser, fåglar, örter, träd, stenar och djur det allra viktigaste i mitt arbete som poet och i mitt personliga liv. Jag har svårt med människor, de gör mig nervös, men skogen gör mig lugn.

Jag behöver relationen till naturen. Skogen är en vän. Träden och katterna är mina äldsta vänner – de dömer mig inte och försöker inte ändra på mig hela tiden. Fåglarna pysslar med sitt och är lika skygga som jag själv. Naturligtvis präglar min personlighet mina dikter – de blir väl lika vilda och frihetstörstande, rufsiga, lantliga och gröna som jag själv är. Naturen är också en andlig plats för mig, en plats för sublima och magiska upplevelser.

Finns det platser som öppnats upp för dig via andra konstnärer?

– Jag har just haft en Les Murray-period och skrivit ett par dussin svarsdikter till hans diktsamling ”Tillbaka till ödemarken”. Han är hemma från landsbygden i Australien och det märks på ett bra sätt i hans dikter. Hans dikter är lantliga, vilda och bångstyriga, på så sätt rätt så österbottniska, vilket gör att jag kan relatera till dem.

Vilka har du svårt för?

– Jag har svårt att leva mig in i dikter om Berlin och New York. Men jag har faktisk skrivit lite nya dikter om resor jag gjort genom åren – till städer som Rom, Leningrad, Aten, Seattle, Amsterdam osv. Det här var något jag aldrig trodde jag skulle klara av. Jag har under de senaste åren upptäckt att jag kan vara skrivbordsresenär och som en schaman, resa i anden – jag kan läsa in mig på ett landskap och nå kontakt med det på ett andligt plan, och sen ympa in det i mina dikter.

Kan dikten definieras som en ”plats” i för­hållande till allt övrigt?

– Absolut! Dikten, konsten, musiken är lika mycket platser som en geografisk fysisk ort. En bok eller ett musikstycke har en egen själ som man kan kommunicera med. Jag utgår ofta från ett geografiskt landskap då jag skriver, och gör om det till ett absurt själslandskap, en andlig ort, där jag ofta låter djuren och örterna få huvudrollen. De blir skådespelare och vidgar den mänskliga blicken så att man fattar de stora kosmiska sammanhangen.

Intervjun publicerades i Horisont nr 2 2018 i samband med en nyskriven skönlitterär text av Eva-Stina Byggmästar. Läs den och en skönlitterär text av Catharina Gripenberg i tidskriften.