Klassisk äventyrsroman i skogsmiljö

Karin Erlandsson
Fågeltämjaren
Schildts &
Söderströms

Fågeltämjaren av Karin Erlandsson är del två av fyra i serien Legenden om ögonstenen. I den första delen Pärlfiskaren – som tilldelades Runeberg Junior-priset i vintras och som dessutom nominerats till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2018 – dök läsaren tillsammans med Miranda och Syrsa ner i havet bland färggranna pärlor och farliga roshajar.

I Fågeltämjaren har den magiska skådeplatsen förflyttats från södra hamnstaden ut i skogen, till den norra hamnstaden. Temat är fortfarande längtan, men frågeställningen är annorlunda. Om föregångaren Pärlfiskaren frågade efter vad längtan kan göra med människor, är frågan den här gången om man kan styra människors längtan.

Efter att ha hittat ögonstenen och lämnat den hos den ondskefulle Iberis längtar inte Miranda längre efter ögonstenen. Det som betyder mest är Syrsa, flickan som hon lärde känna i första boken och som kommit att bli som en lillasyster för henne. Syrsa är hennes allt. De förenas i varandras motsatser och likheter, ja, på alla möjliga sätt. Miranda var den bästa pärlfiskaren, Syrsa den bästa pärlviskaren. Båda saknar ena armen till följd av roshajarnas vassa tänder. Tillsammans kompletterar de varandra. De hör ihop, som syskon.

Den tillitsfulla relationen mellan Miranda och Syrsa är bland det finaste jag läst om systerskap i svenskspråkig barnlitteratur. Mirandas allvarsamma och hårda karaktär står i kontrast till Syrsas. Syrsa är ett livligt barn som styrs av sin nyfikenhet. I Fågeltämjaren har dock Miranda mjuknat till följd av sin kärlek och omtanke för Syrsa. Hon styrs inte längre av en längtan efter ögonstenen, eftersom det visade sig att det var Syrsa hon längtade efter. Miranda är inte heller pärlfiskare längre. Nu är hon skogshuggare, det är det man är i skogen. Varje landskap har sitt eget säregna folkslag. Deras yrken är baserade enligt boendeort och präglar identiteten starkt.

Karin Erlandsson 2018. Foto: Matilda Saul

I den första utgåvan av Pärlfiskaren hade boken försetts med illustrationer av Tuuli Toivola. Den här gången har illustrationerna slopats, vilket lämnar mer över till fantasin. Bilderna var visserligen fina, men är inte nödvändiga för så välskriven berättelse som denna. Med Erlandssons imponerande  berättarförmåga sugs läsaren snabbt in i en spännande fantasivärld. Handlingen är förlagd till värld bortom vår. Karaktärerna lever bland växter och djur en aldrig tidigare hört talas om; smaragdkronor, piggsniglar, granatbjörnar och hjärnrot. Mat och dryck tenderar att vara förekommande i fantasylitteraturen och Fågeltämjaren är inget undantag. Miranda och Syrsa äter violgröt och honungssmörgåsar, de dricker päronmust. Matplatsen är belägen mitt på torget där invånarna äter sin middag tillsammans. De gemensamma middagarna är bara ett exempel på den starka gemenskapen som finns bland den norra hamnstadens invånare. Men den hotas att förintas av onda krafter.

Det som till en början verkar vara en idyllisk och lugn plats, en stad omgiven av urgammal och djup skog, blir plötsligt hotfull när en dagskata plötsligt anfaller en av de mest rutinerade skogshuggarna. Miranda blir vittne till attacken, men ingen tror henne. Dagskator anfaller inte människor, sägs det upprepade gånger. Men en efter en märker ett förändrat beteende hos fåglarna. De drar sig mot eld. De flyger rakt in i den, brinner upp. Tills en dag då Miranda själv blir anfallen av dagskatorna. Det visar sig att Iberis är tillbaka och tar hjälp av fåglarna för att erövra makt över samhället.

Handlingen är mörkare och våldsammare den här gången, vilket kan vara obehagligt för yngre läsare. Miranda och Syrsa bevittnar hur en vakt misshandlar en kvinna och krossar hennes kind. Dagskator attackerar människor med sina vassa näbbar så att blodet stänker. Men trots att Iberis diktatoriska maktbegär hotar att förändra samhället, så sinar inte styrkan i gemenskapen bland invånarna. Det är dock bara Syrsa och Miranda som vet hur Iberis kan besegras. På grund av Mirandas olycksskada sätts Syrsas kunskaper och, framför allt, mod på prov.

Även i Fågeltämjaren visar Erlandsson att en funktionsvariation inte behöver försvåra karaktärernas fysiska ansträngning för att kämpa för sig själva och varandra. Just funktionsvariationerna blir inte heller huvudpunkten för berättelsens eller karaktärernas drivkraft. De bara råkar finnas där, som vilken karaktärsbeskrivning som helst. Det är inte förrän nu i skrivande stund som jag kommer att tänka på Syrsas, Mirandas och skogshuggaren Erks stympade armar och oförmåga att röra vissa kroppsdelar. Det är inkluderande, normbrytande och befriande.

Erlandsson har byggt upp en mångfacetterade berättelse rik på trovärdiga detaljer och komplexa karaktärer. Och det håller hela vägen. Jag kan gott konstatera att Karin Erlandssons romanserie har mycket god potential att bli en blivande klassiker bland nordiska äventyrsromaner. Jag ser fram emot de två kommande böckerna.

Sophia Brink

Etiketter: : , , ,

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: