”Läsning är inte beroende enbart av kön utan även av klass och etnicitet”, säger Lena Kåreland i sin nya essäsamling där hon diskuterar läsandets och skrivandets förutsättningar med utgångspunkt främst i porträtt av kvinnliga konstutövare.

Den olyckligt kategoriska satsen kan få läsaren att haja till. Läsning beror förvisso ofta på långt fler faktorer än så. Satsen kan föra tankarna till en glad aforism av Sven Rinman: ”Människan lever icke av bröd allenast utan också i någon mån av kokt spätta.” Författarinnan har här vilseletts av en lite beskäftigt halvvetenskaplig terminologi, vilken då och då även lockat henne att med alltför tung pretention formulera självklarheter: ”Ett intellektuellt läsande behöver inte utesluta en emotionell hållning till litteraturen. I den goda läsningen kan både känsla och kritisk distans förenas.”

Möjligheten till läsning öppnade för kvinnorna ”en ny värld bortom den manliga kontrollen”, menar Kåreland. Det låter sig sägas. Men begreppet ”förbjuden frukt” blir då mindre lämpligt som kapitelrubrik och boktitel. Bibelns berättelse om den förbjudna frukten handlar inte om någon frigörelse från maskulin dominans; den ödesdigra frukten var ju lika förbjuden för mannen som för kvinnan.

Liksom på en del andra punkter blir författarinnans feministiska terminologi en smula ansträngd här; den lyder henne inte riktigt spontant. Det gör inte bokens rad av kvinnliga författarporträtt misslyckad – men utgör en trist begränsning där. Och någon gång måste läsaren protestera: fågeln, från vars rygg Nils Holgersson uppfattade åkrar och ängar som olikfärgade tygstycken, var inte feminin – vildgåsen Akka – utan maskulin: den förrymde tamgåsen Mårten. Styrkan i Lena Kårelands bok är öppenheten, vakenheten, mottagligheten för många intryck och tillrättalägganden. Svagheten är det egendomligt stela och torra språket i många avsnitt. Vanligen finns där mer av sval sympati än av verklig entusiasm.

Till det bästa i boken hör dess avsnitt om barn- och ungdomslitteratur. Det ligger väl något av naturnödvändighet där. För den som gillar Elsa Beskow är det nog nästintill omöjligt att utan värme beskriva denna underbara bokkonstnär och hennes verk i ord och bild. Kåreland talar också med engagemang om den orättvist bortglömda Maj-Stina Borg – en skicklig flickboksförfattare och något av en pionjär i sin behandling av känsliga ämnen.

Det finns också andra inspirerade texter i Lena Kårelands bok. Hon skriver exempelvis gripande om Simone de Beauvoirs fixering vid åldrande och död, och roligt om försöken att introducera Lennart Hellsings nonsensverser hos en fransk publik. Läsaren upplever sådana passager som välkomna ljusglimtar i gråväder, när han icke utan en viss möda kämpat sig igenom återstoden av denna ambitiösa men mycket ojämna essäsamling.