Essä

You are currently browsing the archive for the Essä category.

På senvintern 1971 fick jag ett telefon­samtal från Rabén & Sjögrens bokförlag. Åke Löfgren, chef för skönlitterära avdelningen, talade om att förlaget antagit mitt manus. Diktsamlingen var planerad till våren 1972 men kontraktet skulle komma inom en snar framtid.

– När du har fått det, läst igenom och skrivit under kan du höra av dig, så får vi bestämma en dag när du kan komma hit och lämna in det, då får vi se varann i ögonen också, sa han och gratulerade till debuten.

Ett par veckor senare åkte jag till Stockholm. Åke Löfgren visade mig runt på förlaget och jag hälsade på några medarbetare, som välkomnade mig in i gänget. Jag blev bjuden på lunch och på den välkända krogen sa Åke Löfgren, att jag inte skulle hysa några förhoppningar om recensioner och försäljning.

– Debutsamlingar går man gärna förbi, det är inte ovanligt att de säljer tvåsiffrigt, sa han och såg fram mot nästa manus, som han hoppades skulle bli prosa.

Ett drygt år senare hade jag läst korrektur, fått fri­exemplaren och besked om utgivnings­dag, en torsdag i april. Söndagen som föregick ut­givnings­veckan publicerade Dagens Nyheters Namn & Nytt en dikt, min omskrivning av tros­bekännelsen, och fotot från dikt­samlingens baksida under rubriken ”Bagare Boström bakar beska bullar”. På måndagen tömde brevbäraren några försändelser adresserade till ”den så kallade diktaren” i min låda. Anonyma brevskrivare förklarade att jag en dag kommer att få brinna i helvetets eviga eld, de som klippt ur DN-spalten hade ritat svarta kors över mitt ansikte. En lokaltidning följde upp med dikt och foto på måndagsmorgonen. Det gav ett par stadsbor anledning att gå till arbets­förmedlingen, där jag var nyanställd, och kasta in brev med tidnings­urklipp i kundmottagningen, något som förskräckte min gamle handledare.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

När jag som ung student kom till i Uppsala på 1960-talet var Sandro Key Åberg en tongivande poet. Jag läste hans dikter och såg hans nyskapande teaterföreställningar O. Scenprator (1964) och Härliga tid som randas (1968). Vid dessa föreställningar kunde man ta del av ett helt nytt scenspråk, en långt driven och mycket medveten lek med språkets klichéer. Utgångspunkten var ”vanliga” människors sätt att tala. Key Åberg kände mycket för den ”vanliga” människan, och i sina dikter ställde han ofta den lilla människans språk mot kanslispråket, maktens språk.

När jag längre fram på 1960-talet gjorde min praktiktermin som lärare på Fjellstedtska skolan i Uppsala lät jag eleverna läsa Key Åbergs prator. Det gick kanske inte hem så bra bland de blivande prästämnena, något som mer får tillskrivas deras lärares undervisningsförmåga än Key Åbergs texter. Det hela hade säkert fallit betydligt bättre ut, om Key Åbeg själv varit på plats och talat till eleverna. Han var en lysande pedagog, engagerad i folkbildningen, en flitig medverkare i skrivarkurser och poesiaftnar och en uppskattad föreläsare på konferenser och möten. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Självbekännelselitteraturen är släkt med självbiografin, memoaren, den fiktiva självbiografin, den självbiografiska romanen och autofiktionen och det som är ”baserat på en sann historia.” Det finns en överlappning, en gråzon. Det är svårt att bestämma vad som är vad. Något som emellertid kanske inte alltid är nödvändigt, bör tilläggas. Men de grundläggande begreppen är fakta och fiktion. Aristoteles skrev i sin Peri Poietikes (Om diktkonsten) ”att diktarens uppgift inte är att skildra det som har hänt, utan sådant som skulle kunna hända”. I dag är det inte längre så enkelt.

Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) var tidig med sina Confessions (Bekännelser). Före honom gav Augustinus (354–430) ut ett verk med samma namn. Rousseau trodde att han inte skulle få efterföljare i sin nyskapande genre, men i dag flödar självbekännelserna och uppgörelserna och autofiktionen. I Svenskfinland var Christer Kihlman en av de tidiga, till exempel i den självutlämnande Människan som skalv (1971).

Författare som skriver om sina liv, sig själva, föräldrar, familj, vänner, sjukdomar, framgångar och tillkortakommanden, och vars författarjag i hög grad påstås vara detsamma som deras verkliga jag, är många (mest omtalad i Norden just nu är kanske Karl Ove Knausgård med sin Min kamp i sex band). Och om det inte explicit påstås vara samma jag eller verklighet, så förnekas det inte alltid aktivt heller. Kanske är det ett uttryck för individualismen som sägs prägla vårt moderna västerländska samhälle? Karl Ove Knausgård, Felicia Feldt, Karin Ehrnrooth, Susanna Alakoski, till och med Barack Obama, är några som skrivit om sig själva på olika sätt.

Litteraturvetenskapen talar om ”den självbiografiska pakten” (”le pacte autobiographique”). Med detta Philippe Lejeunes begrepp avses att läsarna skall ha rätt att anta att författaren försökt skriva sin egen historia. Ett avtal mellan författaren och läsaren: läsaren kan utgå från att författaren i hög grad håller sig till sanningen (som hon eller han minns den), i synnerhet om protagonistens namn är samma som författarens. Läsaren vet alltså att det inte är fiktion. Men det har blivit svårare. Undantag finns, till exempel i Peter Sandströms novellsamling Till dig som saknas (som belönades med den finländska Rundradions svenska litteraturpris i år). I en av novellerna heter karaktären Peter och är författare, och hänvisar till sitt tidigare verk Syster Måne. Sandström gav år 2001 ut Syster Måne. Den fiktive Peter citerar ur Syster Måne, men citatet stämmer inte överens med det som står i Sandströms Syster Måne. Ett mycket intressant grepp. En läsare tror lätt och kanske gärna att Sandström skriver helt och hållet om sig själv.

Miljonfrågan är: vad är fakta, vad är fiktion? Och i förlängningen: vilken roll spelar det? Ibland ingen. Det går att njuta av litteratur, oberoende av om den är sann, halvsann eller fiktion, eller en blandning. Men: ibland vill läsare veta. De kanske trott att något är sant, och så visar det sig att det utgick från verkligheten, men kryddats med fiktion. Eller så har person- och ortnamn bytts ut för att skydda verkliga personer, ibland till och med författarnamnet (exempelvis Felicia Feldt, som i verkligheten har ett annat efternamn).

Ett exempel är Karin Ehrnrooths bok Flickan som blev fel. Hon berättar om sin uppväxt, och säger så här (Hufvudstadsbladet 16.10.2011): ”Den är en roman baserad på mina känslor men inte hundra­procentigt sann.” Och just här tror jag vi bör stanna upp – det finns objektiva sanningar, men också subjektiva, individuella upplevelser. Och vi måste kunna skilja på det här då vi läser litteratur som utgår från författaren eller från annat som helt eller delvis är verkligt.

Såframt man inte skriver ett vetenskapligt verk, där man är källkritisk och hänvisar till trovärdiga källor och undviker tolkning, nöjer sig med att presentera verifierbara fakta, då är sanningen inte absolut. Det finns en del i Ehrnrooths bok som går att kontrollera i trovärdiga källor, och som visar sig vara sant.
Men författarinnans egna, personliga subjektiva upplevelser – vem kan ifrågasätta dem?

Ett annat exempel är Emma & Uno av Märta Tikkanen, där hon skriver om sina morföräldrar Emma och Uno Stadius. Hon utgår till en del från handskrivna brev och verifierbara uppgifter, men då sådant saknas fyller hon på med det som kunde ha hänt: ”Jag vet inte, kommer inte att veta. Men kanske kan jag skriva fram möjliga konturer – ”.

I förordet till den då (utkom första gången 1968) omtalade Legionärerna av Per Olov Enquist skriver författaren att ”[d]etta är en roman om baltutlämningen, men om beteckningen ’roman’ förefaller någon stötande, kan den ersättas med ’reportage’ eller ’bok’.” Händelserna som beskrivs har inträffat, men beteckningen ”roman” kan vara ett sätt för författaren att, så att säga, ha ryggen fri (trots att Enquist gjorde omfattande undersökningar och efterforskningar). Det är en roman som inte är påhittad. Göran Hägg, docent i litteraturvetenskap, kallar den för ”dokumentärprosa”.
Rent självutlämnande finns i bland andra Britta Berggren Ericsons Snälla mamma – sluta dricka, i Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och i Kay Redfield Jamisons En orolig själ.
Snälla mamma – sluta dricka är en rörande berät­telse om författarinnans 30 år som aktiv (numera nykter) alko­holist. Heberlein och Redfield Jamison skriver om hur det är att leva med mano­depressivitet (bi­polär sjukdom). Redfield Jamison är dessutom psykolog och professor i psykiatri, och en av värld­ens främsta kliniker vad gäller just hennes egen sjukdom.

Den springande punkten är emellertid vår förmåga eller icke att läsa det som inte helt en­tydigt kan klassas som fiktion. Är vi förmögna att läsa sådant? I Hufvudstadsbladet (28.10.2012) ifrågasätter kulturchefen Philip Teir till och med kulturjournalisternas förmåga att läsa fiktion: ”Tanken är inte långsökt, nu då Skavlansoffan varje fredag fylls av författare som skrivit uppgörelser med sina föräldrar, äkta hälfter och sig själva.” Han avslutar sin text med att nämna ”vår uppenbara längtan efter förtroenden.”

Uppgörelselitteraturen är populär nu, liksom själv­bekännelselitteraturen. Det är svårt att veta var gränserna går och svårt att veta vad som är sant – om man har ett behov av det. Björn Ranelid brukar skriva om ”författaren” i sina böcker, till exempel i Kniven i hjärtat. I en diskussion om den där jag deltog blev många upprörda över att ”författaren” kunde göra så och skriva så. Men Björn Ranelids författare är inte den verkliga författaren Björn Ranelid! Det tog många för givet. Om en författare skriver om ”författaren” så måste det vara den verkliga författaren!?

I dag går debatten het om Sveriges kung. Vad gjorde han, vad gjorde han inte? Två motstridiga böcker har kommit ut, Den motvillige monarken (Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer) var startskottet i slutet av år 2010. Nyss kom ett svar på boken, då boken Från en säker källa (Dick Harrison och Desirée A. Schein) gavs ut. I teveprogrammet Debatt satt för ett tag sedan representanter för de båda böckerna och försökte övertyga varandra och publiken. Båda sidorna var bombsäkra på att just deras sanning var Sanningen om kungen – två sanningar som sinsemellan inte går ihop. Vem har rätt?

Vårt behov av sanning tycks vara påtagligt. Om författare inte noggrant väger sina ord och etiket­teringar riskerar de att hamna i hetluften (som Liza Marklund för några år sedan). Men som läsare har vi faktiskt också ett ansvar för att inte lita blint på allt, vara källkritiska, förmå skilja mellan fiktivt jag och författarens verkliga jag, förstå att gråzoner är oundvikliga och veta att det är skillnad på verifierbara uppgifter och på subjektiva upplevelser.

Jag rekommenderar förresten varmt alla böckerna jag nämnt ovan (bortsett från kungaböckerna som jag ännu inte läst).

Etiketter: : , , , , , ,

Vissa författare har stor bredd, anses det. Det kan man utan tvekan säga också om Gösta Ågren, men framför allt tänker jag på hans höjd. Hans författarskap fyller hela av­ståndet mellan plogfårorna och landsvägsgruset i barndoms­byn Lippjärv, intill Nykarleby, och de högsta sfärer av varandet som markeras av filosofer som Wittgenstein och Heidegger. Om ena ytterpolen i det avseendet är diktsamlingen Här i orkanens blinda öga (2006), där varje dikt är en kommen­tar till de båda filosofernas utsagor, är romanen Jordlös bonde (1956) den andra. Romanen, Göstas andra bok, efter diktsamlingen Kraft och tanke året innan, är ett sårigt och mycket realistiskt format avtryck av omständigheter i den österbottniska byn som kommer författarens biografi väldigt nära. Här ligger tyngdpunkten med överväldigande eftertryck på de materiella villkoren, med en ung huvudperson, pojken och snart nog ynglingen Sven (ett av Göstas autentiska namn, för övrigt), som börjar kasta sina blickar och sända sina tankar upp mot och ut över tillvarons vidare räjonger. Ren nöd, oreserverat armod präglar tillvaron för den jordlöse backstugusittaren och hans familj, där Sven är yngste sonen, och faderns timmerhuggande är osäkert och ger klent livsuppehälle. Undra på att det föder drömmar hos den redan dröm­begåvade pojken. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , ,

”Nu har litteraturvetenskapen upptäckt att Hildegard av Bingen är en intressant författare!” Med reservation för den exakta ordalydelsen i citatet uppfattade jag det som andemeningen i det en professor i litteraturvetenskap yttrade på ett seminarium hösten 2011. Hildegard levde på 1100-talet och var nunna. Hon skrev lärda böcker i teologi, om läkedomsörter, om mineraler och kosthållning. Vidare skrev hon sånger – både text och musik, t.o.m. en opera – långt innan begreppet var uppfunnet. Hon målade en del av sina starka visioner i lysande färger. Kort sagt stod hon på höjden av sin egen tids vetande samtidigt som hon större delen av sitt liv var abedissa och alltså hade det administrativa ansvaret för ett stort kloster. I 70-årsåldern satte hon sig till häst och red milslånga resor för att predika i de tyska städerna. Vid ett tillfälle skällde hon ut kejsaren, Fredrik Barbarossa efter noter.   Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Till de författare som numera sällan uppmärksammas i Sverige och Finland hör Theodor Fontane (1818-1898).  En del har läst någon dikt av honom, flera har troligen sett någon filmversion av hans roman Effi Briest från 1895. Att Fontane förblivit relativt anonym kan ha flera skäl. Ett är säkert att den epok då han verkade, wilhelmstiden med det tyska enandet 1871, i dag möter mindre intresse. Något som erinrar om vår svenska ”gründertid” under Oscar II. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , ,

Det allra första numret av Horisont, från 1954 är en tunn historia om 24 sidor, utan pärm (den hade inte hinnits med – redan då problem att hinna med allt till deadline alltså). Men det är från starten en tidskrift med anspråk. Den då 36-årige journalisten  Sven Willner (f. 1918), som när numret gavs ut bl.a. hunnit vara redaktör för tidningen Österbottningen, skrev introduktionen till den nya tidskriften.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

”Det har de senaste åren talats mycket om en ’religiös renässans’ och väl inte alldeles med orätt”. Så inleder Sven Willner 1955 en essä om det kristna samhällets förhållande till litteraturen i tidskriften Horisont. Det hade lika gärna kunnat skrivas idag. I skredet av böcker som publiceras varje år återfinns såväl heliga sökare som pseudoreligiösa psykopatiska mördare. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

I slutet av november 2010 kom ett brev med en bok. Sådant händer, men varför sänder någon i Malmö en bok till mig? I brevet låg Bertil Petterssons ”Haverier” och i brevraderna stod att Bertil suttit framför teven några dagar tidigare och kramat tummarna i ett ohjälpligt försök att hålla mig kvar i ett frågesportsprogram. Trots hans stöd under sändningen hade jag misslyckats. Av alla ord som kom till mig efter programmet hade Bertil hittat det rätta. Det jag ältat under halvåret som gått efter inspelningen, missarna och tunghäftan som drabbat mig, var inget annat än ett haveri. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

För några år sedan, 2009, inledde förlaget Atlas en återutgivning av Sven Lind­qvists verk. Samtliga böcker som i det följande tas upp finns där utgivna. I höstas kom också i pocket nittiotalsboken Utrota varenda jävel!, en undersökning på plats, i Joseph Conrads fotspår, av kolonialismen i Afrika.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

« Older entries § Newer entries »