Mellan bottnar och toppar

DIKTER
Nicko Smith
Bipolära skeppsbrott i Österbotten
Eget förlag
2018

Nicko Smith är en poet som ger ut på eget förlag, född i Stockholm men sedan tio år bosatt i Finland. Han har publicerat två diktverk: Hki Rött år 2017 och Bipolära skeppsbrott i Österbotten som gavs ut i februari 2018. I sin introduktion till den senaste boken skriver han att han försöker analysera och förstå det manodepressiva genom poesin.

Smith har haft bipolär sjukdom sedan ungdomen och närmar sig poesin genom dessa erfarenheter. Det innebär att jag som läsare också närmar mig hans verk med den här informationen, och med de tidigare erfarenheter jag har av att ha sett sjukdomen hos andra personer i min närhet. Själv är jag så kallad neurotypisk, det vill säga jag är neuropsykiatriskt normalfungerande. Därför kan Smiths text fungera som en inbjudan till att uppleva världen på ett annat sätt.

Smiths förhoppning är att hitta hem till en plats där människor inte längre är främlingar, utan finns till för varandra. Att skriva och publicera poesi ser jag som ett försök att kommunicera, att koppla till andra människor. Den betydelsen har konst för mig. Konsten kan vara en mötesplats, ett hem för den som berörs. Som läsare hoppas jag att jag finns till en stund för poeten.

I Hki Rött nämns platser i Helsingfors, som kopplas ihop med observationer av utsatta personer i staden. Berättarjaget vandrar omkring till synes mållöst och verkar uppleva svindel mellan toppar och dalar. Topparna består av mycket ord som syftar på rymd och himmel och ofattbara, vackra upplevelser och detaljer.

Nicko Smith. Foto: E.S.

Dalarna är ett sorts patetiskt medlidande och vältrande i det mörka och marginaliserade hos människor. Jag upplevde dock att en del ord och beskrivningar närmade sig klichéer av detta mörka, snarare än en verklig och originell upplevelse av det.

Trots att platser är viktiga i Hki Rött, kändes det som att man aldrig riktigt landade i dem. I Bipolära skeppsbrott i Österbotten använder Smith samma grepp. Det fungerar bättre i den nya boken, trots att jag igen upplever att jag inte riktigt får grepp om dem. De nämns många gånger, men betydelsen av dessa platser når inte riktigt ända fram till mig. Jag längtade efter mer fördjupning.

Vilar i gryningen

över Kristinestad

Trähusdofterna & gränderna

Mina händers sommar

applåderar

vinden fri

Yttergrundsljus

Sid. 44 (i originalet är meningarna mer utspridda över sidan)

Men det är något med den flytande karaktären av dessa platser som också ger en intressant effekt. Är det utanförskap, eller ett osynligt avstånd mellan oss? Har det med sjukdomen att göra eller inte?

Denna flytande känsla verkar kopplad till utanförskap. I Hki Rött är utanförskap ett uttalat tema. Men i Bipolära skeppsbrott i Österbotten är det mer subtilt. Det finns färre klichéer i den nya boken, och den känns över huvud taget som ett steg i en mer originell och intressant riktning.

Ett citat av William Blake finns med i början: ”How do you know but every bird that cuts the airy way, is an immense world of delight, closed by your senses five?”.

Jag tolkar det så att Smith vill lyfta fram hur beroende vår verklighetsuppfattning är av våra sinnen. Att ha en kropp som slits mellan dalar och toppar präglar hur verkligheten ser ut. Hur ska man förhålla sig till det som neurotypisk? Själv tänker jag att vi borde lyfta fram all sorts variation mer, och undvika dikotomier som sjuk/frisk, galen/sund osv. Kan vi finnas på olika platser i skalan mellan dessa ytterligheter? Kan vi mötas någonstans? Måste det ens beskrivas som en skala där det går en linje mellan två poler?

Smiths texter innehåller inte bara starka kontraster, utan känns också fragmentariska. Är det så det känns att vara bipolär? När manin slår till är det stora bokstäver ”MANIMANIMANI” som täcker en hel sida (hela livet), och där emellan flyter man omkring i mellanlägen, tills man kraschar än en gång.

Smith sätter ihop ord, och skapar nya, som ”måndagsvandrar” eller ”djävulsåkrar”. Det är ofta intressant, men ibland blir det för mycket av det. Dessa ordkombinationer skapar kontraster, men de irriterar mig också.

Det absolut intressantaste med Smiths senaste diktverk är det visuella sättet att gestalta det fragmenterade, det maniska och det depressiva. Det här går inte så väl att citera i en recension. Men ett bra exempel är sidan 17 där orden ”september” och ”himlar” får korsa och smälta in i varandra. Det finns flera sådana liknande lekar med bokstäver och ord.

En annan dikt som på ett träffande sätt målade upp en absurdistisk, komisk bild av hur man kan krascha finns på sidan 25 och börjar med meningen ”Alla kända/personer från Kaskö/enligt Wikipedia”. Det känns verkligen som att dikten är ett sönderfall av psyket då meningen och namnen på dessa fyra personer smälter ihop till synes okontrollerbart.

Någonstans här glimmar det till: en svart humor. Det är den som berör mig mest i detta diktverk. Om det är något jag önskar av Smith i hans framtida produktion så är det just detta mer lekfulla och personliga. Där hittar jag fram till honom.

Människans längtan att komma andra nära är nog universell. I varje fall är det inget som är bundet till psykisk sjukdom. Sjukdomen kanske kan stå i vägen för möten och förståelse. Men kanske den också i vissa fall kan vara just det som kopplar oss samman. Jag tror att när någon talar sin egen sanning, kommer det att finnas någon som lyssnar.

Etiketter: : ,

  1. Nicko Smith’s avatar

    Djävulsåker: Forntida strand (stenåker) som man förr i tiden trodde att djävulen samlade stenar på eftersom inte mycket kan växa där…inte mitt eget ord som recensionen påpekar…ordning och reda ska det vara!

    Svara

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *