Szentendre – en stad där konsten betyder allt

– Det här är vår tradition och image. Vi kan inte bygga på industri, säger Edit Kóbor. I konstnärsstaden Szentendre utanför Budapest värnar man om sitt arv.

 

Foto: Magnus Lindberg

Edit Kóbor har sin arbetsplats i stadshuset, en vacker vit byggnad i centrala Szentendre. Det är en liten konstnärsstad som är belägen ett par mil utanför Budapest, nära de böljande Visegrad-kullarna och floden Donau. Under högsäsong når man staden även med båt som trafikerar enligt tidtabell.

Andra tider tar man sig smidigt till Szentendre med förortståget som färdas genom slitna och färglösa förstäder. Här har kreativiteten gömts undan till förmån för en prioriterad likformighet under kommunistregimen. Det är därför en smula överraskande att plötsligt kliva av tåget i flodstaden Szentendre och befinna sig i en omgivning som påminner om en pittoresk medelhavsstad. Det är här bland vindlande kullerstensgränder, färgglada hus som flera hundratals konstnärer inom olika genrer lever och verkar idag.

I den välskötta staden som utgör en lockelse för turister, finns flera permanenta utställningar, gedigna museer och en mångfald av gallerier. Om inte konsten lyckas mätta besökaren, finns ett femtiotal trevliga restauranger i olika kategorier att välja mellan, och pastisserier som serverar utsökta bakelser och lokala bakverk.

Under hela året ordnas en mängd olika program och festivaler i staden, som delvis administreras av kommunen. De riktar sig inte i första hand till utländska turister, utan bland besökarna hittas ungrarna själva. Under påskfestivalen får Donau en central roll när floden fylls med tusentals flytande ljus. Som fond fungerar silhuetten av ett dussintals ståtliga kyrkor, påfallande många och grandiosa för en stad som ändå är förhållandevis liten.

Under en annan festival är det restaurangerna som är i fokus. När de omvandlas till popup-gallerier får staden ett tillskott på närmare 60 000 besökare. Under bokfestivalen är tillströmningen till staden också betydande.

Varför dras konstnärerna till Szentendre?

Edit Kóbor ser mycket rationellt på saken.

– Det är förstås landskapet, atmosfären, men den största dragningskraften har numera själva konstnärskolonierna. Endel konstnärer flyttar hit separat, andra kommer i grupper.

Szentendre har en lång historia som konstnärsstad, och redan 1926 grundades stadens första konstnärskoloni som under årens lopp haft olika konstellationer. Stadens historia är förstås mycket längre och mer brokig än så, och spår hittas ända från tidig brons- och järnålder. Det var också här som romarna byggde sin militära bas, Ulcisia Castra. Under det turkiska väldet förstördes bebyggelsen fullständigt, men under slutet av 1600-talet anlände stora skaror av serbiska flyktingar till staden. Ännu på 1800-talet bestod befolkningen till över fyrtio procent av serbier. Också den judiska befolkningen har en historia här.

Vill man gå lite djupare under ytan än en vanlig turist, skulle man sannolikt hitta diverse saker under den polerade ytan att gräva fram. Stadens ledning serverar gärna bilden av en öppensinnad stad i harmoni, där konsten fungerar som en översinnlig förmedlare mellan människor och är ett starkt varumärke att bygga på. Schismer och politiska motsättningar är förstås en del av vardagen och sannolikt fungerar också konsten som en viktig maktfaktor inom politiken.

Stadens ledning är folkvald och arbetar således under en begränsad tidsperiod. Det gäller stadens borgmästare och även Dorottya Gyürk som sedan förra valet innehar den nyinrättade tjänsten som vice kulturborgmästare.

Hon fattade tycke för staden redan som student, gifte sig så småningom och fick fyra barn. Tidigt började hon organisera en konstrunda, där privata aktörer inom konstbranschen fick hjälp att öppna sina hem för allmänheten.

– Det här var första steget ut i arbetslivet för mig. Det var värdefullt och gav mig ett användbart kontaktnät.

I dag arbetar Dorottya Gyürk på heltid med att stödja konsten och konstnärerna som bor i staden. Det sker på många olika sätt, bland andra genom ”Stadshusgalleriet”, där konstnärer ges möjlighet att ställa ut sina konstverk till och med i borgmästarens rum. Galleriet ger synlighet i lokala och sociala medier, samtidigt som de enskilda konstnärerna som väljs ut får ett erkännande.

När det gäller representationsgåvor så prioriteras alltid de lokala konstnärernas verk framför andra reklamprylar. Edit Kóbor ställer fram glasunderlägg, bordslampor och diverse små föremål som alla är formgivna av konstnärer som är verksamma i staden. Varje nyfödd baby får till exempel en specialgjord sovpåse. Längre fram kommer de unga invånarna i kontakt med konsten genom ett omfattande skolsamarbete, som bland mycket annat omfattar egna skolgallerier.

– Konstnärerna är bra för stadens image, men de generar inte så mycket inkomster om man skall vara ärlig. Vi är ingen rik kommun, säger Dorottya Gyürk.

Men bristen på pengar kan i stället generera en uppfinningsrikedom som inte heller är fy skam. Det är vicekulturborgmästaren själv ett exempel på. När gågatans fula lampor skulle förnyas, så fanns det inga anslag i stadens budget. I stället gav hon några av stadens konstnärer i uppdrag att skapa fantasifulla lampskärmar som skulle skyla de fula lamporna. I dag präglas gågatan av en lekfullhet och färgglädje, och de roliga lamporna vittnar om en stad som tagit konsten på allvar.

Läs även en intervju med konstprofessorn och skulptören Ádám Farkas i Szentendre i Horisont nr 2 2018.

Text: Camilla Lindberg

Foto: Magnus Lindberg

Etiketter: : , ,

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *