Essä

You are currently browsing the archive for the Essä category.

Nu, över ett halvt sekel efter våra förödande krig, har vi allt mer intensivt börjat diskutera eutanasi. Ska vi ha en lag som tillåter en människa att döda en annan – under “betryggande omständigheter”? 68 % av finländarna bejakar tanken, visar en aktuell undersökning, som också påvisar att läkarna är emot.

Samtidigt återkommer nu den offentliga debatten ständigt till frågan om vårt lands sneda befolkningsprofil. Fakta är välkända, den växande mängden åldringar i förhållande till de arbetsföra, att det i vårt samhälle finns för få barn och för många gamla individer.

Att sambandet mellan dessa två debattämnen är ett utslag av vårt kollektiva undermedvetna, verkar uppenbart.

Att i lag tillåta eutanasi är att gå över en gräns, är ett så stort steg att varje humant tänkande värjer sig till det yttersta. Den som försöker få en uppfattning om hur människor i andra tider tänkt och handlat, hur de levande förhållit sig till de döende, ser naturligtvis bara en evig ström av olika mönster, av växlingar, olika tiders krav och press på människorna. Oöverskådliga versioner finns även i det som ligger nära vår tid. Hur bedömer man, eller vad vet man om, hur människor under olika tidsperioder handlat inför döende individer. Vad var på djupet orsaken till deras handlande. Vad var mer eller mindre humant under specifika förhållanden.

Kan någon kunskap om det förgångna ge stöd inför det val vi är i beråd att ta i dag?

Read the rest of this entry »

Tags:

Att dessa heta sommardagar, när man obrytt vandrar längs minnets järnkedjor, kan vara så kvävande men så tilltalande! Kvällen är en befrielse och lisa, den dränker jaget i världen och för det mot höjderna: att bida sin tid till ackompanjemang av naturen – en stjärna brinner och dör i de ändlösa rymderna, syrsorna syr en stråkkvartett åt oss som lever. När man sitter i trädgården och läppjar på ett svalt vin och stirrar ut över havet – vad innebär det? Ledan som anfaller även den mest ihärdiga av själar dör ut och föder en närvaro som överlever historien. Havet är nära och fjärran, ändlöst men gripbart. Allting – är. Det eviga är känslan av obegränsning, stillhet, förstumning och närvaro. Kluckandet från vågorna är tankens vila och flykt, känslans tystnad och kraft. Tänk att kärnan i själen, dit brus och oljud från livet inte förmår tränga, ibland står nära detta heliga.

Read the rest of this entry »

Tags:

– Fann jag en film tagen av SS som visar hur tretusen judiska män, kvinnor och barn kvävs tillsammans i gaskammare i Auschwitz skulle jag inte bara låta bli att visa den, jag skulle förstöra den!

Det säger inte en historierevisionist som vill underlätta förnekandet av Förintelsen, utan en ledande fransk intellektuell, Claude Lanzmann, redaktör för Les temps modernes och upphovsman till det främsta filmverket om Förintelsen, den drygt nio timmar långa Shoah.

Read the rest of this entry »

Foto: Karin Beate Nøsterud/norden.org

Ensamhetens ångest är en form av genetiskt grundad varningssignal
som driver individen tillbaka till tryggheten i gruppen.
– John Cacioppo, evolutionsbiologisk forskare

Den amerikanske psykologen John Cacioppo som forskar på ensamhetens effekter på människan menar att ensamhet, stress och ångest hör ihop. Och att det inte enbart är av ondo.

Som barn tillbringade jag och mina syskon somrarna vid vår sommarstuga. Bakom huset fanns en blåbärsskog. Ibland kunde vi hitta gläntor fulla med stora, solmogna blåbär, det var bara att plocka.

En solig dag gick jag som nioåring ensam in i skogen som jag tyckte att jag kände till väl. Jag hade gått där flera gånger med mina äldre syskon och det fanns tydliga stigar som man kunde följa. Det fanns gott om bär och jag gick allt längre bort. Plötsligt insåg jag att jag hade lämnat stigen och visste inte var jag var. Jag drabbades av panik, började springa, men skogen blev bara tätare.

Read the rest of this entry »

”Jorden ser ut som en fallfärdig trappa. Den är full av snedsteg.” Med de orden inledde Hans Boij sin debutsamling Sviternas tal (1965) och den sentensen har på något sätt präglat den boijska inställningen till livet och dikten, även om han själv sällan eller aldrig annat än uppsåtligt trampat fel eller i det berömda klaveret. Han vet var trappans brister finns och han gör oss uppmärksamma på dem.

Hoppar man fram ett dussin böcker i utgivningen hittar man ”Opus 12 / Varelse”. Det är dikter med en omisskännlig särprägel, stillsamt ironiska, inte sällan i grunden starkt satiriska men det är en satir som åstadkoms med väl övertänkta och aldrig grova medel. Read the rest of this entry »

Tags: ,

Varför är det så få svenskspråkiga som läser romaner på norska?  Varför står vi förvirrade och försöker förgäves få affärs­biträdet att prata engelska när vi just blivit upplysta om att varan kostar ”halvfems” danska kronor?

Jag säger inte att alla skulle börja läsa romaner på norska eller ens lära sig de danska räkneorden, bara för att vi skulle kunna se på våra grannländers TV-program. Min erfarenhet säger mig däremot att ett boktips i en tevesoffa bidrar till att en boktitel säljes och läses mer än något annat. Betydligt mer än en recension i en kvällstidning och mer än en anmälan i en rikstäcknade morgontidning hur som helst. Och jag tror inte att det är omöjligt att många svenskspråkiga skulle vilja läsa en på norska om den presenterats i teve – på mitt norskspråkiga favoritprogram. Jag menar, många vill läsa omtalade engelskspråkiga romaner på originalspråket innan de hunnit översättas till svenska, varför skulle inte samma sak kunna gälla för romaner på grannspråken? Och hade jag sett på dansk teve, åtminstone ett par gånger i månaden, hade jag garanterat hört ordet halvfems användas och sluppit bli överraskad av det när jag ställdes inför det på en marknad i Aalborg.

Read the rest of this entry »

Tags: , , ,

Jag läste Sandro Key-Åbergs roman De goda människorna av en slump, för snart tio år sedan. Jag hittade den i ett bibliotek, som inte var mitt, så ja, jag stal den, men jag tyckte väl att det var en passande handling för en bok med en så självgod titel.

Nu visade det sig att romanen var något helt annat än jag hade förväntat mig. Titeln skulle läsas bokstavligt och syftade på det faktum att människokött faktiskt är gott. Romanen berättade den vedervärdiga historien om en familj som flyttar in i en annan familj och kräver att bli serverad kött minst en gång per dag. Medan gästerna äter sina värdar ur huset kastar de lystna blickar på den lilla Kerstin, den föräldralösa kusinen, och textens formliga köttslighet blir plötsligt mycket svår att tugga i sig: ”Du kan se på Maud att hon är alldeles bedårad av det lilla livstycket, ögonen lyser, stora och vidöppna, du kan höra att hon utstöter små läten, ömsom kurrande, ömsom smackande. Esters ansikte är ljust och strålande av innerlig fröjd och hon putar med läpparna mot den lilla. Hans glittrar över hela ansiktet av förtjusning och hans mun är öppen och ger ifrån sig allehanda gutturala läten. Han böjer sig kelet ner mot Lilla Kusinen, för sitt stora, röda och våta ansikte intill hennes.”

Read the rest of this entry »

Tags: ,

På senvintern 1971 fick jag ett telefon­samtal från Rabén & Sjögrens bokförlag. Åke Löfgren, chef för skönlitterära avdelningen, talade om att förlaget antagit mitt manus. Diktsamlingen var planerad till våren 1972 men kontraktet skulle komma inom en snar framtid.

– När du har fått det, läst igenom och skrivit under kan du höra av dig, så får vi bestämma en dag när du kan komma hit och lämna in det, då får vi se varann i ögonen också, sa han och gratulerade till debuten.

Ett par veckor senare åkte jag till Stockholm. Åke Löfgren visade mig runt på förlaget och jag hälsade på några medarbetare, som välkomnade mig in i gänget. Jag blev bjuden på lunch och på den välkända krogen sa Åke Löfgren, att jag inte skulle hysa några förhoppningar om recensioner och försäljning.

– Debutsamlingar går man gärna förbi, det är inte ovanligt att de säljer tvåsiffrigt, sa han och såg fram mot nästa manus, som han hoppades skulle bli prosa.

Ett drygt år senare hade jag läst korrektur, fått fri­exemplaren och besked om utgivnings­dag, en torsdag i april. Söndagen som föregick ut­givnings­veckan publicerade Dagens Nyheters Namn & Nytt en dikt, min omskrivning av tros­bekännelsen, och fotot från dikt­samlingens baksida under rubriken ”Bagare Boström bakar beska bullar”. På måndagen tömde brevbäraren några försändelser adresserade till ”den så kallade diktaren” i min låda. Anonyma brevskrivare förklarade att jag en dag kommer att få brinna i helvetets eviga eld, de som klippt ur DN-spalten hade ritat svarta kors över mitt ansikte. En lokaltidning följde upp med dikt och foto på måndagsmorgonen. Det gav ett par stadsbor anledning att gå till arbets­förmedlingen, där jag var nyanställd, och kasta in brev med tidnings­urklipp i kundmottagningen, något som förskräckte min gamle handledare.

Read the rest of this entry »

Tags: ,

När jag som ung student kom till i Uppsala på 1960-talet var Sandro Key Åberg en tongivande poet. Jag läste hans dikter och såg hans nyskapande teaterföreställningar O. Scenprator (1964) och Härliga tid som randas (1968). Vid dessa föreställningar kunde man ta del av ett helt nytt scenspråk, en långt driven och mycket medveten lek med språkets klichéer. Utgångspunkten var ”vanliga” människors sätt att tala. Key Åberg kände mycket för den ”vanliga” människan, och i sina dikter ställde han ofta den lilla människans språk mot kanslispråket, maktens språk.

När jag längre fram på 1960-talet gjorde min praktiktermin som lärare på Fjellstedtska skolan i Uppsala lät jag eleverna läsa Key Åbergs prator. Det gick kanske inte hem så bra bland de blivande prästämnena, något som mer får tillskrivas deras lärares undervisningsförmåga än Key Åbergs texter. Det hela hade säkert fallit betydligt bättre ut, om Key Åbeg själv varit på plats och talat till eleverna. Han var en lysande pedagog, engagerad i folkbildningen, en flitig medverkare i skrivarkurser och poesiaftnar och en uppskattad föreläsare på konferenser och möten. Read the rest of this entry »

Tags: ,

Självbekännelselitteraturen är släkt med självbiografin, memoaren, den fiktiva självbiografin, den självbiografiska romanen och autofiktionen och det som är ”baserat på en sann historia.” Det finns en överlappning, en gråzon. Det är svårt att bestämma vad som är vad. Något som emellertid kanske inte alltid är nödvändigt, bör tilläggas. Men de grundläggande begreppen är fakta och fiktion. Aristoteles skrev i sin Peri Poietikes (Om diktkonsten) ”att diktarens uppgift inte är att skildra det som har hänt, utan sådant som skulle kunna hända”. I dag är det inte längre så enkelt.

Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) var tidig med sina Confessions (Bekännelser). Före honom gav Augustinus (354–430) ut ett verk med samma namn. Rousseau trodde att han inte skulle få efterföljare i sin nyskapande genre, men i dag flödar självbekännelserna och uppgörelserna och autofiktionen. I Svenskfinland var Christer Kihlman en av de tidiga, till exempel i den självutlämnande Människan som skalv (1971).

Författare som skriver om sina liv, sig själva, föräldrar, familj, vänner, sjukdomar, framgångar och tillkortakommanden, och vars författarjag i hög grad påstås vara detsamma som deras verkliga jag, är många (mest omtalad i Norden just nu är kanske Karl Ove Knausgård med sin Min kamp i sex band). Och om det inte explicit påstås vara samma jag eller verklighet, så förnekas det inte alltid aktivt heller. Kanske är det ett uttryck för individualismen som sägs prägla vårt moderna västerländska samhälle? Karl Ove Knausgård, Felicia Feldt, Karin Ehrnrooth, Susanna Alakoski, till och med Barack Obama, är några som skrivit om sig själva på olika sätt.

Litteraturvetenskapen talar om ”den självbiografiska pakten” (”le pacte autobiographique”). Med detta Philippe Lejeunes begrepp avses att läsarna skall ha rätt att anta att författaren försökt skriva sin egen historia. Ett avtal mellan författaren och läsaren: läsaren kan utgå från att författaren i hög grad håller sig till sanningen (som hon eller han minns den), i synnerhet om protagonistens namn är samma som författarens. Läsaren vet alltså att det inte är fiktion. Men det har blivit svårare. Undantag finns, till exempel i Peter Sandströms novellsamling Till dig som saknas (som belönades med den finländska Rundradions svenska litteraturpris i år). I en av novellerna heter karaktären Peter och är författare, och hänvisar till sitt tidigare verk Syster Måne. Sandström gav år 2001 ut Syster Måne. Den fiktive Peter citerar ur Syster Måne, men citatet stämmer inte överens med det som står i Sandströms Syster Måne. Ett mycket intressant grepp. En läsare tror lätt och kanske gärna att Sandström skriver helt och hållet om sig själv.

Miljonfrågan är: vad är fakta, vad är fiktion? Och i förlängningen: vilken roll spelar det? Ibland ingen. Det går att njuta av litteratur, oberoende av om den är sann, halvsann eller fiktion, eller en blandning. Men: ibland vill läsare veta. De kanske trott att något är sant, och så visar det sig att det utgick från verkligheten, men kryddats med fiktion. Eller så har person- och ortnamn bytts ut för att skydda verkliga personer, ibland till och med författarnamnet (exempelvis Felicia Feldt, som i verkligheten har ett annat efternamn).

Ett exempel är Karin Ehrnrooths bok Flickan som blev fel. Hon berättar om sin uppväxt, och säger så här (Hufvudstadsbladet 16.10.2011): ”Den är en roman baserad på mina känslor men inte hundra­procentigt sann.” Och just här tror jag vi bör stanna upp – det finns objektiva sanningar, men också subjektiva, individuella upplevelser. Och vi måste kunna skilja på det här då vi läser litteratur som utgår från författaren eller från annat som helt eller delvis är verkligt.

Såframt man inte skriver ett vetenskapligt verk, där man är källkritisk och hänvisar till trovärdiga källor och undviker tolkning, nöjer sig med att presentera verifierbara fakta, då är sanningen inte absolut. Det finns en del i Ehrnrooths bok som går att kontrollera i trovärdiga källor, och som visar sig vara sant.
Men författarinnans egna, personliga subjektiva upplevelser – vem kan ifrågasätta dem?

Ett annat exempel är Emma & Uno av Märta Tikkanen, där hon skriver om sina morföräldrar Emma och Uno Stadius. Hon utgår till en del från handskrivna brev och verifierbara uppgifter, men då sådant saknas fyller hon på med det som kunde ha hänt: ”Jag vet inte, kommer inte att veta. Men kanske kan jag skriva fram möjliga konturer – ”.

I förordet till den då (utkom första gången 1968) omtalade Legionärerna av Per Olov Enquist skriver författaren att ”[d]etta är en roman om baltutlämningen, men om beteckningen ’roman’ förefaller någon stötande, kan den ersättas med ’reportage’ eller ’bok’.” Händelserna som beskrivs har inträffat, men beteckningen ”roman” kan vara ett sätt för författaren att, så att säga, ha ryggen fri (trots att Enquist gjorde omfattande undersökningar och efterforskningar). Det är en roman som inte är påhittad. Göran Hägg, docent i litteraturvetenskap, kallar den för ”dokumentärprosa”.
Rent självutlämnande finns i bland andra Britta Berggren Ericsons Snälla mamma – sluta dricka, i Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och i Kay Redfield Jamisons En orolig själ.
Snälla mamma – sluta dricka är en rörande berät­telse om författarinnans 30 år som aktiv (numera nykter) alko­holist. Heberlein och Redfield Jamison skriver om hur det är att leva med mano­depressivitet (bi­polär sjukdom). Redfield Jamison är dessutom psykolog och professor i psykiatri, och en av värld­ens främsta kliniker vad gäller just hennes egen sjukdom.

Den springande punkten är emellertid vår förmåga eller icke att läsa det som inte helt en­tydigt kan klassas som fiktion. Är vi förmögna att läsa sådant? I Hufvudstadsbladet (28.10.2012) ifrågasätter kulturchefen Philip Teir till och med kulturjournalisternas förmåga att läsa fiktion: ”Tanken är inte långsökt, nu då Skavlansoffan varje fredag fylls av författare som skrivit uppgörelser med sina föräldrar, äkta hälfter och sig själva.” Han avslutar sin text med att nämna ”vår uppenbara längtan efter förtroenden.”

Uppgörelselitteraturen är populär nu, liksom själv­bekännelselitteraturen. Det är svårt att veta var gränserna går och svårt att veta vad som är sant – om man har ett behov av det. Björn Ranelid brukar skriva om ”författaren” i sina böcker, till exempel i Kniven i hjärtat. I en diskussion om den där jag deltog blev många upprörda över att ”författaren” kunde göra så och skriva så. Men Björn Ranelids författare är inte den verkliga författaren Björn Ranelid! Det tog många för givet. Om en författare skriver om ”författaren” så måste det vara den verkliga författaren!?

I dag går debatten het om Sveriges kung. Vad gjorde han, vad gjorde han inte? Två motstridiga böcker har kommit ut, Den motvillige monarken (Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer) var startskottet i slutet av år 2010. Nyss kom ett svar på boken, då boken Från en säker källa (Dick Harrison och Desirée A. Schein) gavs ut. I teveprogrammet Debatt satt för ett tag sedan representanter för de båda böckerna och försökte övertyga varandra och publiken. Båda sidorna var bombsäkra på att just deras sanning var Sanningen om kungen – två sanningar som sinsemellan inte går ihop. Vem har rätt?

Vårt behov av sanning tycks vara påtagligt. Om författare inte noggrant väger sina ord och etiket­teringar riskerar de att hamna i hetluften (som Liza Marklund för några år sedan). Men som läsare har vi faktiskt också ett ansvar för att inte lita blint på allt, vara källkritiska, förmå skilja mellan fiktivt jag och författarens verkliga jag, förstå att gråzoner är oundvikliga och veta att det är skillnad på verifierbara uppgifter och på subjektiva upplevelser.

Jag rekommenderar förresten varmt alla böckerna jag nämnt ovan (bortsett från kungaböckerna som jag ännu inte läst).

Tags: , , , , , ,

« Older entries