Essä

You are currently browsing the archive for the Essä category.

Hanna Ylöstalo lyssnar på Iiris Viljanen och reflekterar över ett konstnärsskap som rymmer allt ifrån kärlek, sorgen efter älskade husdjur och psykisk ohälsa. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Vi kunde höra den skönlitterära lådan spricka när Bob Dylan fick nobelpriset 2016. Den hade spruckit förr och av samma skäl. När dramatikern Dario Fo fick priset 1997 uppstod samma diskussion om vad litteratur är. Tre filosofer, senast Bertrand Russell 1950, har fått priset för filosofiskt skrivande. Inte för skön­litterärt skapande, i den mån de alls ägnat sig åt sådant. Nobelpriset i litteratur har gett Svenska Akademien så mycket makt att de i praktiken kan avgöra vad som är litteratur. När akademin delade ut priset till Dylan, Fo och Russell föreslog de samtidigt en vidgning av litteraturbegreppet som vi andra fick ta ställning till.

Read the rest of this entry »

Tags: ,

Nu, över ett halvt sekel efter våra förödande krig, har vi allt mer intensivt börjat diskutera eutanasi. Ska vi ha en lag som tillåter en människa att döda en annan – under “betryggande omständigheter”? 68 % av finländarna bejakar tanken, visar en aktuell undersökning, som också påvisar att läkarna är emot.

Samtidigt återkommer nu den offentliga debatten ständigt till frågan om vårt lands sneda befolkningsprofil. Fakta är välkända, den växande mängden åldringar i förhållande till de arbetsföra, att det i vårt samhälle finns för få barn och för många gamla individer.

Att sambandet mellan dessa två debattämnen är ett utslag av vårt kollektiva undermedvetna, verkar uppenbart.

Att i lag tillåta eutanasi är att gå över en gräns, är ett så stort steg att varje humant tänkande värjer sig till det yttersta. Den som försöker få en uppfattning om hur människor i andra tider tänkt och handlat, hur de levande förhållit sig till de döende, ser naturligtvis bara en evig ström av olika mönster, av växlingar, olika tiders krav och press på människorna. Oöverskådliga versioner finns även i det som ligger nära vår tid. Hur bedömer man, eller vad vet man om, hur människor under olika tidsperioder handlat inför döende individer. Vad var på djupet orsaken till deras handlande. Vad var mer eller mindre humant under specifika förhållanden.

Kan någon kunskap om det förgångna ge stöd inför det val vi är i beråd att ta i dag?

Read the rest of this entry »

Tags:

Att dessa heta sommardagar, när man obrytt vandrar längs minnets järnkedjor, kan vara så kvävande men så tilltalande! Kvällen är en befrielse och lisa, den dränker jaget i världen och för det mot höjderna: att bida sin tid till ackompanjemang av naturen – en stjärna brinner och dör i de ändlösa rymderna, syrsorna syr en stråkkvartett åt oss som lever. När man sitter i trädgården och läppjar på ett svalt vin och stirrar ut över havet – vad innebär det? Ledan som anfaller även den mest ihärdiga av själar dör ut och föder en närvaro som överlever historien. Havet är nära och fjärran, ändlöst men gripbart. Allting – är. Det eviga är känslan av obegränsning, stillhet, förstumning och närvaro. Kluckandet från vågorna är tankens vila och flykt, känslans tystnad och kraft. Tänk att kärnan i själen, dit brus och oljud från livet inte förmår tränga, ibland står nära detta heliga.

Read the rest of this entry »

Tags:

– Fann jag en film tagen av SS som visar hur tretusen judiska män, kvinnor och barn kvävs tillsammans i gaskammare i Auschwitz skulle jag inte bara låta bli att visa den, jag skulle förstöra den!

Det säger inte en historierevisionist som vill underlätta förnekandet av Förintelsen, utan en ledande fransk intellektuell, Claude Lanzmann, redaktör för Les temps modernes och upphovsman till det främsta filmverket om Förintelsen, den drygt nio timmar långa Shoah.

Read the rest of this entry »

Foto: Karin Beate Nøsterud/norden.org

Ensamhetens ångest är en form av genetiskt grundad varningssignal
som driver individen tillbaka till tryggheten i gruppen.
– John Cacioppo, evolutionsbiologisk forskare

Den amerikanske psykologen John Cacioppo som forskar på ensamhetens effekter på människan menar att ensamhet, stress och ångest hör ihop. Och att det inte enbart är av ondo.

Som barn tillbringade jag och mina syskon somrarna vid vår sommarstuga. Bakom huset fanns en blåbärsskog. Ibland kunde vi hitta gläntor fulla med stora, solmogna blåbär, det var bara att plocka.

En solig dag gick jag som nioåring ensam in i skogen som jag tyckte att jag kände till väl. Jag hade gått där flera gånger med mina äldre syskon och det fanns tydliga stigar som man kunde följa. Det fanns gott om bär och jag gick allt längre bort. Plötsligt insåg jag att jag hade lämnat stigen och visste inte var jag var. Jag drabbades av panik, började springa, men skogen blev bara tätare.

Read the rest of this entry »

”Jorden ser ut som en fallfärdig trappa. Den är full av snedsteg.” Med de orden inledde Hans Boij sin debutsamling Sviternas tal (1965) och den sentensen har på något sätt präglat den boijska inställningen till livet och dikten, även om han själv sällan eller aldrig annat än uppsåtligt trampat fel eller i det berömda klaveret. Han vet var trappans brister finns och han gör oss uppmärksamma på dem.

Hoppar man fram ett dussin böcker i utgivningen hittar man ”Opus 12 / Varelse”. Det är dikter med en omisskännlig särprägel, stillsamt ironiska, inte sällan i grunden starkt satiriska men det är en satir som åstadkoms med väl övertänkta och aldrig grova medel. Read the rest of this entry »

Tags: ,

Varför är det så få svenskspråkiga som läser romaner på norska?  Varför står vi förvirrade och försöker förgäves få affärs­biträdet att prata engelska när vi just blivit upplysta om att varan kostar ”halvfems” danska kronor?

Jag säger inte att alla skulle börja läsa romaner på norska eller ens lära sig de danska räkneorden, bara för att vi skulle kunna se på våra grannländers TV-program. Min erfarenhet säger mig däremot att ett boktips i en tevesoffa bidrar till att en boktitel säljes och läses mer än något annat. Betydligt mer än en recension i en kvällstidning och mer än en anmälan i en rikstäcknade morgontidning hur som helst. Och jag tror inte att det är omöjligt att många svenskspråkiga skulle vilja läsa en på norska om den presenterats i teve – på mitt norskspråkiga favoritprogram. Jag menar, många vill läsa omtalade engelskspråkiga romaner på originalspråket innan de hunnit översättas till svenska, varför skulle inte samma sak kunna gälla för romaner på grannspråken? Och hade jag sett på dansk teve, åtminstone ett par gånger i månaden, hade jag garanterat hört ordet halvfems användas och sluppit bli överraskad av det när jag ställdes inför det på en marknad i Aalborg.

Read the rest of this entry »

Tags: , , ,

Jag läste Sandro Key-Åbergs roman De goda människorna av en slump, för snart tio år sedan. Jag hittade den i ett bibliotek, som inte var mitt, så ja, jag stal den, men jag tyckte väl att det var en passande handling för en bok med en så självgod titel.

Nu visade det sig att romanen var något helt annat än jag hade förväntat mig. Titeln skulle läsas bokstavligt och syftade på det faktum att människokött faktiskt är gott. Romanen berättade den vedervärdiga historien om en familj som flyttar in i en annan familj och kräver att bli serverad kött minst en gång per dag. Medan gästerna äter sina värdar ur huset kastar de lystna blickar på den lilla Kerstin, den föräldralösa kusinen, och textens formliga köttslighet blir plötsligt mycket svår att tugga i sig: ”Du kan se på Maud att hon är alldeles bedårad av det lilla livstycket, ögonen lyser, stora och vidöppna, du kan höra att hon utstöter små läten, ömsom kurrande, ömsom smackande. Esters ansikte är ljust och strålande av innerlig fröjd och hon putar med läpparna mot den lilla. Hans glittrar över hela ansiktet av förtjusning och hans mun är öppen och ger ifrån sig allehanda gutturala läten. Han böjer sig kelet ner mot Lilla Kusinen, för sitt stora, röda och våta ansikte intill hennes.”

Read the rest of this entry »

Tags: ,

På senvintern 1971 fick jag ett telefon­samtal från Rabén & Sjögrens bokförlag. Åke Löfgren, chef för skönlitterära avdelningen, talade om att förlaget antagit mitt manus. Diktsamlingen var planerad till våren 1972 men kontraktet skulle komma inom en snar framtid.

– När du har fått det, läst igenom och skrivit under kan du höra av dig, så får vi bestämma en dag när du kan komma hit och lämna in det, då får vi se varann i ögonen också, sa han och gratulerade till debuten.

Ett par veckor senare åkte jag till Stockholm. Åke Löfgren visade mig runt på förlaget och jag hälsade på några medarbetare, som välkomnade mig in i gänget. Jag blev bjuden på lunch och på den välkända krogen sa Åke Löfgren, att jag inte skulle hysa några förhoppningar om recensioner och försäljning.

– Debutsamlingar går man gärna förbi, det är inte ovanligt att de säljer tvåsiffrigt, sa han och såg fram mot nästa manus, som han hoppades skulle bli prosa.

Ett drygt år senare hade jag läst korrektur, fått fri­exemplaren och besked om utgivnings­dag, en torsdag i april. Söndagen som föregick ut­givnings­veckan publicerade Dagens Nyheters Namn & Nytt en dikt, min omskrivning av tros­bekännelsen, och fotot från dikt­samlingens baksida under rubriken ”Bagare Boström bakar beska bullar”. På måndagen tömde brevbäraren några försändelser adresserade till ”den så kallade diktaren” i min låda. Anonyma brevskrivare förklarade att jag en dag kommer att få brinna i helvetets eviga eld, de som klippt ur DN-spalten hade ritat svarta kors över mitt ansikte. En lokaltidning följde upp med dikt och foto på måndagsmorgonen. Det gav ett par stadsbor anledning att gå till arbets­förmedlingen, där jag var nyanställd, och kasta in brev med tidnings­urklipp i kundmottagningen, något som förskräckte min gamle handledare.

Read the rest of this entry »

Tags: ,

« Older entries