2 2019

You are currently browsing the archive for the 2 2019 category.

Öar har en lång historia i litteraturen. När jag tänker på litteratur där öar haft mer eller mindre en central roll, är Pappan och havet, Flugornas herre och Robinson Crusoe de första som dyker upp. För att inte tala om Odyssén. Robinson Crusoe var så banbrytande när den utkom för 300 år sedan att den utvecklade en ny genre – robinsonaden. Bland ny litteratur har vi Johanna Holmströms Själarnas ö och Maria Turtschaninoffs böcker om Maresi och Röda Klostret.

Ön som centrum

Litteraturhistorien är som ett stort hav som omges av landskap av olika berättelser. Bland dem, vid sidan av och lite längre ut till havs, myllrar det av öar. Den tyska författaren Judith Schalansky skriver i boken Atlas över avlägsna öar att öar är fastlandets fotnoter, så långt från sitt fosterland att de inte ens får plats på nationskartorna. 

Read the rest of this entry »

Det lungsjuka husetav Matilda Gyllen­berg är en fängslande och mörk debut. Med ett förträffligt språk tar Gyllenberg avstamp i småstadsidyllen Lockum och målar upp ett något kusligt mysterium som för tankarna till Stephen King och hans Maine, dock utan skräck. 

Det är en mångfacetterad berättelse om moderskap, rädslan för det som är annorlunda och hur långt människan är beredd att gå för att skydda det egna.

På baksidan av omslaget står det: ”En blandning av thriller, saga och psykologisk realism” vilket omedelbart skapar en särskild förväntan hos mig. Jag tänker mig att den ska väcka ett visst obehag, vara lite ryslig och spännande. Min läsupplevelse är dock något annat, jag finner tyvärr inte berättelsen så fängslande som texten på baksidespärmen lovar. 

Det som däremot fångar och drar iväg med mig är språket. Det är rent och luftigt och korrelerar samstämmigt med jag­berättarens person. Det är enkelt och rättframt, utan överdådiga beskrivningar. Den namnlösa jagberättaren är en rak och ärlig person, hon framstår som kall och mycket reserverad. 

Jagberättaren har tillsammans med sin man och sjuåriga dotter renoverat och inrett mannens farföräldrars gamla hus, i det lilla idylliska samhället Lockum. Berättaren är ett kontrollfreak, allt i hemmet ska vara tipptopp och hon är oerhört missnöjd med det mesta i hennes omgivning.

Read the rest of this entry »

En svart hund tar över Lisbetas drömmar. Hunden nosar försiktigt på henne och trycker nosen i hennes halsveck. Samma hund jagar kyrkoherden och driver honom till vansinne om kvällarna. Hunden dyker upp lite varstans, stundvis illavarslande, som speglade den folkets drömmar, rädslor och samveten. 

Den finns överallt, men ändå inte. Inte förrän den svarta tiken visar upp sin livslevande unge för Lisbetas pojkar långt senare. 

Märket är en mörk skildring av häxjakten på Åland för cirka 350 år sedan. Personer och platser är sanna, kanske mer än så. Vi får följa Lisbeta, en praktisk och orädd bondkvinna som senare döms till döden för trolldom. Lisbeta har god hand med sina djur och med maken Per. 

Liksom de andra bondkvinnorna i trakten är Lisbeta vidskeplig. För att vara säker på att hon verkligen gjort allt för djuren genomför hon systematiskt vissa ritualer, små harmlösa huvudlösa tricks. Hon har lärt sig hur man gör för att få mer mjölk från korna, att askarna kan rena blod, och att det kan betyda döden att hugga ner ett träd som en förfader har planterat. 

Vidskepligheten visar sig ändå ha ett högt pris för Lisbeta och grannkvinnorna när de, en efter en, blir halshuggna för sina ritualers skull. Ritualerna skvallrar, enligt häradshövdingens tyska böcker, om samråd med självaste hin onde. Kyrkoherden hittar dessutom bett på kvinnorna, så kallade djävulsmärken, och det räcker som bevis för att få kvinnorna avrättade.

Read the rest of this entry »

1

Också jag är öbo. Förutsatt att jag tillåts tänja begreppet långt bortom all rimlighet. Efter föräldrarnas död blev jag och mina två syskon ägare till ett sommarviste på en mindre ö. Det är en strandtomt (1 410 m2) med tillhörande byggnader: fritidsbostad (35 m2), ekonomibyggnad (5 m2) och bastu (18 m2).

Ingen veranda.

Ingen vattenledning.

Inget avlopp.

Ingen elektricitet.

De här uppgifterna meddelas i deklarationen för fastighetsbeskattning. Standarden är fortfarande densamma som när farfar och hans yngre bror reste stugan och vedboden 1938, det sista fredsåret. Senare blev de osams. Brodern löstes ut och skaffade sedermera ett eget sommarställe, men det är en annan historia. 

I ett vitrinskåp här i vår trähusbostad finns ett inramat fotografi av farfar när han sitter på en sten ute på Andtback grunne, så skrivs platsnamnet på deklarationsblanketten. Han ser ut precis jag minns honom, en gammal man som utstrålar värdighet och rotfasthet: han är en given del av platsen och dess historia. Bilden är tagen under en av de sista somrarna han levde, kanske den allra sista, 1978. Det är möjligt att jag var närvarande vid fotograferingstillfället, jag är inte säker.

På flera andra ställen, exempelvis i en Wiki­pedia-­artikel som jag blev mycket överraskad över att existerade, används namnformen Antbackgrundet:

Antbackgrundet är en ö i Finland. Den ligger i sjön Larsmosjön och i kommunen Kronoby i den ekonomiska regionen Jakobstadsregionen och landskapet Österbotten, i den centrala delen av landet, 400 km norr om huvudstaden Helsingfors. Öns area är 1 hektar och dess största längd är 170 meter i öst-västlig riktning. I omgivningarna runt Antbackgrundet växer i huvudsak blandskog.

Stavningen haltar men det är ändå mitt efternamn och det förenar mig med en specifik plats och ett sammanhang som jag har ganska begränsade kunskaper om. Tiden går, människor försvinner, detaljer blir dis – med vissa undantag. 

Väldokumenterat är att det funnits fosterländsk aktivism i släkten. Vapen från det beryktade tyska smuggelfartyget s/s Equity lastades om på Grunne för vidare transport i slutet av 1917. I samma veva var farfar var med om att gömma gevär i dynghögen innan ryska soldater anlände och genomsökte hemgården. 

Svårare är att få reda på hur stuglivet på ön såg ut på 1930- och 1940-talen. Vilka var rutinerna? Vad gjorde man om kvällarna? Hur var stämningen? De flesta som kunde berätta någonting om detta är borta. De som finns kvar skulle jag fråga om det uppstod en naturlig situation, annars känns det för obekvämt, sådana sociala trösklar kan vara underligt höga. 

Read the rest of this entry »

Något av det svåraste som finns för en kritiker är att recensera verk där människor naket ger uttryck för sina egna tyngsta sorger. En stor del av all världens konst vilar visserligen tungt på ett fundament av olycklig kärlek, men Mikaela Nymans diktsamling handlar om sorg av annat slag. 

Det är på sätt och vis besvärligt för en recensent att innan ha öppnat boken, få information om att verket som ska ges ett utlåtande är en sorgebok över en av poetens allra närmaste människor. Vem är jag att ge något sådant kritik? Något som dessutom innehåller så obarmhärtiga titlar som ”Slutstädning”. Det är en initial och, förmodligen, ganska naturlig tanke. På den följer dock insikten om att det här är lyrik som ges ut på förlag. Det hör till tingens ordning att verket då recenseras. 

Read the rest of this entry »

Tags:

Författaren Agneta Andersson skildrar några glimtar från den mytomspunna ön Jurmo. Hon är också kyrkvärd, skärgårdsguide och delägare i Vrakplundrarförlaget som ger ut skärgårdsböcker. 

Jag vill vandra över hedarna och gå till kapellet. Jag vill sitta vid stranden och se ut över fjärden och känna att jag är fri. Jag vill att Jurmovinden skall blåsa i mitt hår. Jag vill bara känna den stora samhörigheten mellan Jurmo och mig.” Det här skrev jag när jag var femton. Över femtio år senare nickar jag igenkännande: Av de platser jag bott på har visst Jurmo alltid varit min stora kärlek? 

Sandvikharun som fungerade som ett säsongfiskeläge under första hälften av 1900-talet har nyligen förärats en egen bok.

Det där om vinden låter lite väl romantiskt. Faktiskt fick jag lära mig redan som barn att det är vinden som styr all verksamhet, ja själva livet på Jurmo. Jag minns en gång när farfar slumrade till vid matbordet. Gaffeln i hans hand föll mot tallriken med en skräll och farmor kastade en hastig blick åt hans håll. 

Men ingen sa ett ord utan alla fortsatte att äta kokta flundror och potatis. Plötsligt rätade farfar på ryggen, spände blicken i oss och utbrast: – Vi har nordväst! Varpå farbror Bertel störtade upp, drog skärmmössan över öronen och satte av mot bystranden. Farfar kände av vindens riktning till och med när han sov och nordväst betydde att sumpjollen måste flyttas eller dras upp på land. 

Read the rest of this entry »

Tags: ,

Pärmbild Horisont 2 2019

Förra sommaren hade jag förmånen att var en av Yle:s ”sommarpratare” i den finländska radion. Mitt ämne var öar, som jag har en personlig och nära relation till. Jag fick oerhört mycket respons efteråt och det blev tydligt att ö-tematiken ligger många människor varmt om hjärtat. Antingen via egna smultron­öar, eller via litteraturen där öar ofta förekommer som scenplats för handlingen. 

I det här numret går Ralf Andtbacka på djupet och analyserar begreppet i en personlig essä. Vi får också en inblick i Stilla havets övärld och dess olika författarnamn. På närmare håll har vi Åland, som just nu står i centrum för boken Märket som behandlar tidigare häxprocesser.

Sofia Brinck har intervjuat olika samtida författare kring ö-begreppet, men också Linda Hammarfelt som forskat i öars framställning och funktion i tyskspråkig samtidslitteratur. 

Inledningsvis gör vi en utlöpare till den magiska ön Jurmo i den åboländska skärgården som attraherat många kultur­personligheter.

Vi bjuder på mycket läsvärt i äkta sommarnära nostalgianda.