Sabine Forsblom
Betinkan
Schildts & Söderströms

Äntligen är den här, Betinkan, fortsättningen på Maskrosgudens barn (2015) av Sabine Forsblom. Betinkan är en arbetarklassroman berättad med humor, men också med en stor portion ångest.

Tidsmässigt är det mitt i kallaste vintern som handlingen får sin början. Betinkan stapplar hemåt på höga klackar mellan snödrivorna, envist och målmedvetet. Ena foten, andra foten. Inte pausa, inte somna i en snödriva. Huvudkaraktären Bettina – Tina – Tinkan har blivit några år äldre nu och går på högstadiet. Familjen har lyckats ta sig bort från ghettot med hjälp av farbroderns suspekta affärer, Betinkans yngre bror har börjat sminka sig som David Bowie, pappan har självvalt blivit arbetslös och mamman kämpar på med hårt fysiskt arbete för att försörja de tre barnen och den odugliga karln. De vuxnas liv går mest ut på att klaga över livet i största allmänhet, ”att vad illa har man gjort?”.

Det fysiska landskapet ligger en bit öster om Helsingfors, ett område där gamla fallfärdiga träkåkar står sida vid sida med vackra stora nya villor, och vid sidan av det – gettot, där Betinkans familj bott under en kortare tid. Read the rest of this entry »