Vad illa har man gjort?

Sabine Forsblom Betinkan

Sabine Forsblom
Betinkan
Schildts & Söderströms

Äntligen är den här, Betinkan, fortsättningen på Maskrosgudens barn (2015) av Sabine Forsblom. Betinkan är en arbetarklassroman berättad med humor, men också med en stor portion ångest.

Tidsmässigt är det mitt i kallaste vintern som handlingen får sin början. Betinkan stapplar hemåt på höga klackar mellan snödrivorna, envist och målmedvetet. Ena foten, andra foten. Inte pausa, inte somna i en snödriva. Huvudkaraktären Bettina – Tina – Tinkan har blivit några år äldre nu och går på högstadiet. Familjen har lyckats ta sig bort från ghettot med hjälp av farbroderns suspekta affärer, Betinkans yngre bror har börjat sminka sig som David Bowie, pappan har självvalt blivit arbetslös och mamman kämpar på med hårt fysiskt arbete för att försörja de tre barnen och den odugliga karln. De vuxnas liv går mest ut på att klaga över livet i största allmänhet, ”att vad illa har man gjort?”.

Det fysiska landskapet ligger en bit öster om Helsingfors, ett område där gamla fallfärdiga träkåkar står sida vid sida med vackra stora nya villor, och vid sidan av det – gettot, där Betinkans familj bott under en kortare tid.

I Betinkans värld mäts barnen enligt föräldrarnas yrken och inkomster. En del är viktigare än andra och Betinkan hör till de mindre viktiga. Man får redan tidigt lära sig att det finns ett system som är till för att få folk att lyda och som man inte vill stöta sig med. De som börjar på gymnasiet kan till exempel inte vara vän med någon som börjar arbeta direkt efter nian, ”det vet ju alla”. Rikemansflickorna umgås i sina kretsar, arbetarungarna i sina. Det är en naturlag.

Sabine Forsblom
foto: Marica Rosengård

Betinkan och hennes vänner hänger oftast hemma hos Guntta, den gränslösa Gunilla. Guntta är den som har haft flest pojkar (inte att förväxla med pojkvänner), som blivit relegerad från skolan (vilket hon är oerhört stolt över) och som blivit vald till nejdens Lucia (dock med hjälp av tvivelaktiga metoder). Till gänget hör också bröderna Dalton, som alla fem är mer eller mindre kriminella. Daltons bröder är byns kungar och för de andra ”konderna” är det en ära att få dela bil eller bara hänga med dem, att få spegla sig i deras glans. Daltons förser gänget med sprit och tobak som de stjäl från bybutiken och Betinkan och hennes kompisar drömmer om att få ligga med bröderna, allra helst med den äldsta.

Jag slås från början av att ungdomarna helt saknar hopp, förutom Betinkans David Bowie-bror då, som ändå genast blir tillklämd när han äntligen vågar hoppas. Om det någonsin funnits några drömmar har de slocknat redan nu, i högstadiet. Betinkan som alltid tidigare gillat skolan vet nu bättre: alla vuxna är idioter, speciellt lärarna. Tillvaron är tillsnärjd, den saknar alternativ. Livet ska bli som det alltid varit, generation efter generation, i fattigdom och misär. Och ingen ska tro att den är något speciellt och Betinkan får snabbt lära sig att vara osynlig. Det är viktigt att inte vara en börda för någon, utom för sig själv då. En av flickorna blir gravid, en annan våldtagen, någon åker av vägen, en kommer ut som gay och blir misshandlad, och allt är liksom som det ska vara. Forsblom målar upp ett rum med många låsta dörrar, ingen bakdörr, ingen nödutgång, knappt ett fönster att kika ut genom. Det är omöjligt att ta sig vidare och endast den starkaste kan tänkas ha en chans – om tillfället någonsin ska ges.

Språket är dynamiskt om än begränsat på samma gång. Det är Betinkans tankar och värld som målas upp, träffsäkert och trovärdigt, men Betinkans värld är liten. Det blir en del ofullständiga meningar, en del östnyländsk slang, och Forsblom lyckas på så sätt förmedla inte bara miljöerna utan också flickans snäva tankevärld.

Betinkan tänker inte större än så här, inte längre än till nians skolavslutning. Hennes liv kretsar kring Kimmen, tobak, och om festerna som gör det värt att fortsätta. Trots det blir stilen i Betinkan vare sig trist eller enkel. Forsblom väcker karaktärerna till liv genom just språket.

Liksom i de tidigare romanerna använder sig Forsblom även här av otaliga musikhänvisningar som mästerligt förstärker känslan av tid och rum, det sena sjuttiotalet. Och det är inte bara sångtexterna som når fram, Forsblom ger musiken mer plats än så. För Betinkan är musiker de ända man kan lita på, ingen annan.

”Kyss reven alla! Kyss reven och sluta låtsas att ni vet någå om någonting. Lärare, avdelningschefer, ministrar och alla andra trafikpoliser. Ni vet ingenting och kommer aldrig att veta nånting heller. När det verkligen gäller är det bara finska musiker som vet hur det känns när frosten kryper in i själen. Bara finnarna, bara de.”

Betinkan är en fascinerande och ställvis obehaglig roman. Stundvis måste jag lägga undan boken, när hjälplösheten blir för stor. Som när han som kallas Elefanten kräver sex av Betinkan, för att han sett något, eller hört. Betinkan handlar om ett första trevande steg mot att bli vuxen, om relationer – mänskor som är bundna till varandra genom gammal vänskap, kärlek, eller rentav oförklarlig tilldragelse. Det handlar om kroppar och lust, om de flickor som kallas horor och om de som är och förblir fina. Och någonstans långt borta kanske finns det en dörr ändå, som står på glänt.

Etiketter: : , ,

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: