Dikten som ett broderi

Burcu Sahin
Broderier
Albert Bonniers förlag

Burcu Sahin, före detta elev och numera lärare vid folkhögskolan Biskops-Arnö, debuterar med diktsamlingen Broderier men har redan innan gjort ett starkt avtryck i den svenskspråkiga samtidslitteraturen. Hon är en del av poesikollektivet Ce(n)sur – som publicerat sig i Svenska Författarförbundets tidskrift Författaren, men också skrivit texter i anarkistiska Brand, OEI och medverkat vid ett flertal uppläsningar i olika sammanhang.

Men mest omtalad har kanske Sahin varit efter den essä som publicerades i Kritiker 41-42, 2016 där hon sätter fingret på strukturella orättvisor och brister hos de kritiker som recenserar i de svenskspråkiga publikationerna. Hur kritikernas fokus läggs på att enskilda konstutövare enbart ses som representanter för kollektiv, sammanklumpade i en enda identitet där mycket lite ansträngning läggs på att se själva verket.

Burcu Sahin. Foto: Carla Orrego Veliz

Sahins debutbok kan i det här sammanhangets skugga läsas som ett försök att undersöka hur det sedan industrialismen feminint kodade handarbetet, korresponderar med dikten och diktens plats i samhället, i den kontinuerliga kunskapsproduktionen.

Och dikten kan också ses som ett försök att erbjuda upprättelse efter åratal av skev fördelning av makt och ansvar. Sahin är inte ensam om att vilja lyfta fram vare sig mödrars osynliga arbete, det är en del av ett uppvaknande – en strömning – i tiden.

Sahin säger själv att hon i skrivandet av dikterna lärt sig något om ett solidariskt förhållningssätt och om en gemensamt förd kamp. På internetplattformen Rummet säger Sahin, 2014, att:

För mig är poesin alltid politisk. Det litterära rummet och skrivandet undflyr inte de samhälleliga normerna och strukturerna, utan är en del av att reproducera bilder, berättelser och människor. Litteraturen återspeglar inte bara ”verkligheten”, utan återskapar den på nytt.

Broderier är uppdelad i ett flertal sviter efter den inledande dikten ”Inga mödrar gråter här längre” och avslutas med dikten ”Händerna som försörjer maskineriet”. I dessa två samlas verkets övergripande brännpunkter: hemmet, gemenskapen, relationen, arbetet och skapandet. Att det privata är politiskt finns det ingen tvekan om.

Sahin skriver in sig i en lång tradition av poeter som ser dikten och människan i samhället och skapandet av den som en kommentar kring hur det är att vara människa. I samlingen finns en ton av melankoli, en slags generositet med det allra sista vi har. Dikten är bildrik och använder sig av växande, vävande och ätande för att tala om en kropp med andras blickar på sig. Dikten talar om att hålla i en annans hand, om att dela den smärta som ärvts vidare.

Den andra delen, ”Asfalt”, kan mer specifikt läsas som ett samtal med en moder. Samtalet rör förutsättningarna för ett gemensamt liv och det arv som bärs. ”jag glömmer att också du / är dotter”, säger Sahin. Här bor en sorg, en förlust, men också en gemenskap och en omsorg i en värld byggd av just asfalt. Arvet från modern liknas vid en anklagelse men också ett mått av hopp: ”där roten kapas / växer trådar ut”.

Medan ”Nazar” upprepar föregående svits feministiska ansats talar den också om förflyttning, förlust och åtskiljande. Samtidigt som här finns en identifikation med äldre generationer, förståelsen att vi bär historien med oss. Obarmhärtigt. Vi är inte kvar hemma hos modern, här finns ingen betong, här finns minnet av ömhet; minnet av att renas. Av de förlorade, av ett språk som bryts och ändrar betydelse.

I ”Nattskift” ligger en tyngd på arbetet. Sahins mödrar ”vårdar andras mödrar”, jobbar till sent om nätterna; mödrarna syr och döttrarna vill slå sig fria. Barnen vill leka, sjunga ”sånger / på språk / vi inte förstår”. Mödrarna finns här, men fäderna är frånvarande. Barnen lär sig ett språk som inte är deras. De lär sig först som imitation. Som upprepning. Hur ska en äga något som redan någon annan äger?

Sahin säger: ”orden är ett eko som färdas // mödrarnas händer arbetar / i utkanten av ekot”. I dag vet vi genom andraspråksforskningen, att de som växer upp med flera språk blir mer empatiska, språkligt medvetna och har lättare för att ta sig till komplexa kunskaper och sammanhang.

Sahin påpekar ”det finns alltid någonting att laga” och breddar perspektivet från hemmets sysslor till den pågående demokratiseringsprocessen och vidare tillbaka in i ”en sprucken söm” som måste åtgärdas som en del i det osynliggjorda hemarbetet – vi måste vara hela och rena. Åtminstone det.

Näst sista delen ”Sy, syster” utvecklas till ett samtal över generationer. Dikten jämförs med det broderade, blir ros över siden. Handarbetet ställs vid vävens tillverkning. Silkestrådarna pressas samman till siden för att smyckas. Vävningen är ackordarbetet. Ändå är det händerna som arbetar med det starka men skira materialet. Samtidigt är det dikten som är detta starka och skira. Sahins dikt är avskalad, tillitsfull, sökande efter sammanhang – kanske försoning.


Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *