Drömmen om en vit cirkushäst

Hästar
Antologi
Skribenter: Hanna Ylöstalo, Vilhelmina Öhman, Satu Laukkanen, Ellen Strömberg. 
Red. Frida Svarvar

Antologin Hästar återkallar starka barndomsminnen hos naturlyrikern Eva-Stina Byggmästar.

Om jag skulle stjäla en bok från biblioteket i år skulle det vara Hästar (Författarna, 2018). Därför att den får mig att minnas. Den får mig att känna. Att minnas vem jag är och känna det där jag kände då jag ännu vara barn, då jag var ung. Jag brukar inte stjäla böcker, inte från bibliotek, inte någon annanstans i från heller.

Jag kan inte hjälpa det – under läsningens gång kommer jag på mig själv med att hela tiden tänka på hästar, får, lammungar och grisar som jag själv mött. Tänka på alla mina hamstrar. På min ökenråtta. Jag kommer att tänka på att det helt säkert var för att jag såg för djupt in i de där djurögonen som jag blev naturlyriker och har ägnat hela mitt vuxna liv åt att bevisa att träd och stenar, små örter och djur har känslor, samma känslor som människor, kanske ännu mer och ännu fler sorters känslor.

Jag kommer att tänka på att jag kände mig som mest hemma i uthus, fähus, stall och lador, och på åkrar och ängar – och så är det fortfarande. Och det är just det som är litteraturens uppgift: den hjälper oss att komma i kontakt med våra känslor, hjälper oss att komma ihåg vem vi egentligen är och vart vi är på väg, eller varför livet går i cirklar.

Under läsningen kommer jag att tänka på att också jag en gång önskade mig en häst i födelsedagspresent och att min farsa som kunde få de mest skruvade idéerna hade fått nys som en vit cirkushäst som skulle pensioneras och som man kunde få för jämna pengar, tusen mark. Min morsa tyckte ju att allt som man inte fick gratis var för dyrt, så det blev ingen affär. Så är det väl ännu, man kan få en gammal avdankad häst för en spottstyver, det som kostar är ordentligt hö, stallplats och veterinärbesöken som blir fler och fler ju längre tiden går.

Och jag ville verkligen – men vågade inte – vara en hästflicka. Allt jag dög till var att stå där och drömma vid stängslet. Tror att jag egentligen ville vara häst, mer än hästflicka. Min lillasyster hade också en sådan där hästperiod i trettonårsåldern – hon tänkte då inte promenera eller cykla till häststallet för egen maskin utan krävde och blev skjutsad av farsgubben. När de kom fram frågade hon vad det var som luktade så konstigt. Min farsa förklarade att det vara hästarna och dyngan, då ville hon hem igen och pratade aldrig om hästar någonsin igen. Sen blev det där en rolig historia i familjen som mina blåsta föräldrar hade mage att dra för familjebekanta och släktingar på kalas och annars, på min systers bekostnad.

När jag gick på fjärde och femte klassen fanns det ett par hästtjejer som levde ett symbiotiskt och parallellt liv i häststallet och de verkade ta allt i galoppfart. Avundsjuk stötte jag på dem i biblioteket då de lånade ungdomsböcker och i synnerhet hästböcker – kom dit med varsin platskasse som de proppade full. Jag hade dyslexi – knappt att jag ännu klarar av att få bokstäverna rätt i ett så knepigt ord. Jag drog mig undan i en vrå med min Kalle Anka när hästflickorna stövlade in i biblioteket. Någon häst fick jag aldrig, men jag köpte för egna pengar en ökenråtta så småningom. Och jag har ridit en del sedan dess, mest islandshästar men också andra härliga krakar.

Det kommer en hamster till mig, han heter Hugo och samlar gurka i kindpåsarna. Kärleken mellan oss är inte ömsesidig. Jag ligger vaken om nätterna medan det gnisslar kring hans springhjul. Jag tror jag älskar honom, men en helg när jag är bort för att skida längd glömmer jag fönstret öppet. När jag återvänder är det kallt som i ett dödskapell. Jag säljer buren på Torget för en tia. 

Som sagt en god bok ger en livslusten och minnena tillbaka. Och Hästar är en bok som borde få alla som får den i sina händer att minnas sin egen barndom och sina första möten med djur. Ifall man har några. Boken som innehåller både dikter och noveller handlar för all del inte bara om hästar men om grisar, hamstrar, kaniner, bortstötta lammungar och en tupp – om kärlek och utanförskap i största allmänhet, men den är i första hand en kärleksförklaring till djuren i våra liv.

Jag hoppas att alla skribenterna i antologin fått blodad tand och att vi får möta dem i andra sammanhang i framtiden. Alla författarna i boken är nämligen debutanter. Man skulle ha velat läsa mera, mycket mera, för jag tror de alla har mer att berätta. Det goda med antologiformatet är att det är en kör av röster, det är olika omväxlande perspektiv, det hinner aldrig blir tråkigt och enformigt.

Sara Östman har gjort en lika enkel som genial pärm, där små svarta ponnyhästar står på en grön äng, men sedd i helikopterperspektiv är deras skuggor minst dubbelt så stora.

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *